Vardagens små äventyr 2.0

Hejdå. Och ändå inte.

2007-07-11T13:23:00.000+02:00

P g a dåligt väder på Blogger har denna blogg flyttat.

Ny adress är:

http://www.frankrikebloggen.se/

Ljudet som uppstår när ägaren till ett par inlines upptäcker ödlan. Eller resterna därav.

2007-06-07T05:13:00.000+02:00

Gaaaaahhhhh.

Ljudet som uppstår när en ödla står i vägen för ett par inlines...

2007-06-07T05:06:00.000+02:00

Schkwwwipp.

Ny version

2007-05-09T18:34:00.000+02:00

Ibland behöver man en paus. Så även jag. Även om den blev väl lång.

Nåväl, vi får väl ser hur länge återkomsten varar denna gång.

Och om någon hittar hit. Och dessutom stannar kvar.

Allez!

Vardagens små äventyr.

2.0.

Äh, det växer snart ut igen

2006-09-12T11:46:00.000+02:00

J och N är två små flickor i vårt kvarter.

N har långt hår med fina lockar.

Häromdagen lekte de frisörsalong. J var frisör. N var kund.

J hade en riktig sax. J tyckte att hon var en riktig frisör.

N var en riktig kund. Tyckte i vart fall J.

N har inte längre några lockar. Inte heller särskilt långt hår.

N:s mamma kan skrika högt.

Vi bor på landet...

2006-09-11T10:16:00.000+02:00

... och dagens stora nyhet i lokaltidningen är att en person stämt sin granne lantbrukaren för att hans kossor har stora alp-klockor runt halsen. Störande av husfriden. Typ.

Ett litet länktips om dokumentmallar

2006-08-27T16:21:00.002+02:00

Och här kommer ett litet länktips för den som är behov av avtalsmallar som t ex testamenten, äktenskapsförord, fullmakter, borgensåtagande eller andra juridiska dokument.

La canicule

2006-07-29T08:05:00.000+02:00

Man upptäcker att man börjar bli gammal när man ger sig iväg för att handla sportprylar.

För att komma hem med en skitful klimatanläggningsmeckapär.

Brumme - min nya livskamrat.

Som även han har svårt för att vara tyst.

Svägerska på besök

2006-05-26T11:46:00.000+02:00

I morse kom det in en liten parvel med en söt liten handdocka som försökte kommunicera på sitt alldeles eget lilla vis.

Därefter kom den lille parvelns mamma. Och den lilla handdockan var inte alls en liten handdocka längre.

Den var numera "överjaget". Den lille parvelns "överjag" dessutom.

Fast jag tycker fortfarande att den påminde väldigt mycket om just en liten handdocka.

Och jag tror även att den lille parveln håller med mig.

En doft av ammoniak

2006-05-13T16:56:00.000+02:00

- F-n, jag svettas som en karl. Gud vad jag stinker.
- Älskling, du sitter på mina träningskläder.
- Jaha, jamen då så.

Is that yör dög?

2006-05-09T20:55:00.000+02:00

Även i franska skolor lär man sig fler språk än det inhemska. Eller snarare – det finns i vart fall andra språk på schemat. Storebrors val av andraspråk blev, i enlighet med föräldrarnas diktatoriska vilja, engelska. Detta i motsats till de flesta av kompisarna som – i vart fall för en svensk – av någon outgrundlig anledning valt det oerhört vackra världsspråket tyska.

Nåväl, lektionerna i engelska, vilka är två till antalet varje vecka, masar sig framåt i snigeltakt och inlärningskurvan är kanske inte sådär oerhört brant. Men den går i vart fall uppåt. Oftast. Enligt Storebror tillbringade klassen de första veckorna med öppna och stänga en dörr till orden ”hello” och ”goodbye”. Fortsätter de i den hastigheten kommer de säkert att kunna alfabetet innan de fyller femton.

Storebror har i och för sig en liten fördel då han har bestämt sig för att bli rockstjärna. På engelska dessutom. Vilket medför att han tillbringar en alldeles för stor del av sin tid med att sjunga till olika odödliga rockklassiker såsom Final Countdown, Cherokee, Rock the Night och Open Your Heart.

Låtvalet är som bekant helt och hållet hustruns fel.

Vad som är riktigt kul i sammanhanget är dock uttalet. I Storebrors uttalsvärld finns det låtar som uttalas Röck thö nejt och Nömber öf thö bizt.

Och i världen bredvid finns det två föräldrar som förgäves försöker att undvika de värsta skrattanfallen i hans närvaro.

Vår son – en yngre version av kommissarie Clouseau.

Maskrosvindags

2006-05-05T21:00:00.000+02:00

Numb

2006-05-05T20:49:00.000+02:00

Lillebror har botaniserat i datorns musikvideobiblitotek och av någon okänd anledning fallit pladask för videon till Linkin Parks ”numb”. Fråga mig inte varför. Lillebror är ganska ”icke-cool” - och bryr sig inte ett smack om vilken musikstil som är ”cool” (till skillnad från Storebror) och blandar friskt med allt från lille gris till just Linkin Park.

- Du pappa, vad handlar låten om?
- Eh, jag har i och för sig lyssnat så noga. Men den verkar handla om att gå sin egen väg och finna sin egen identitet.
- Oj, det låter konstigt. Vad betyder det?
- Eh, att göra det man själv vill och inte vad andra vill. Nå’t så’nt.
- Är det ”idenetet”?
- Tja, det kan man nog säga. Lite i alla fall.
- Har du hittat din ”idenetet”?
- Oj, eh, öh? Tja, det vete gudarna. Förmodligen inte. Inte helt och hållet i vart fall. Det gör man nog aldrig. Hoppas jag.
- Det är rätt svårt va?
- Att finna sin identitet? Jo, det kan det nog vara.
- Nej, men att förstå texter. Särskilt om man är liten. Och sången är på engelska.
- Hehe, nä det är inte alltid så enkelt.
- Nästan lika svårt som hitta ”ideneteten”.
- Absolut.

Senkommet aprilskämt?

2006-04-28T15:37:00.000+02:00

"-Kungen är oerhört allmänbildad, kanske den mest allmänbildade mannen i Sverige. Jag har aldrig träffat någon som är så kunnig som han."

Elisabeth Tarras-Wahlberg i Aftonbladet idag.

En doft av rökelse

2006-04-27T22:34:00.000+02:00

Gjorde till sist det politiska testet.

Economic Left/Right: -4.50. Social Libertarian/Authoritarian: -6.51.

Jag och Dalai Lama. Med en klar dragning till facket för fullblodsanarkister.

Känns onekligen lite ovant.

Pånytfödd. Typ.

Dock ytterligare ett bevis på att mitt yrkesval knappast var det ultimata valet med utgångspunkt i personligheten.

Gröna fingrar

2006-04-27T18:50:00.000+02:00

Grannens trädgård.

Ja, och så dår vår trädgård...

By the way...

2006-04-27T18:25:00.000+02:00

... tycker jag det är ganska kul när bloggare når den dimension där de börjar tala om sig själv i tredje person.

Tecken på att man har passerat de tjugo - och lite till

2006-04-27T18:12:00.000+02:00

Skidåkning när man är tjugo

03.00: Släntrar hem efter att diskot stängt. Oftast inte särskilt nykter.

07.30: Sitter vid frukostbordet och förbereder sig inför dagens skidåkning. Pistkartan utlagd över bordet.

08.30: Befinner sig i skidliften och försöker övertala liftfolket att man skall få med varutransporten upp trots att liften ännu inte öppnat.

09.00-16.30: Non-stop skidåkning med matintag i liften för att inte förlora värdefull skidåkningstid.

16.30-18.00: After-ski. Öl, vin, sprit - you name it.

18.00-20.00: Förfesten på hotellet. Öl, vin, sprit - you name it.

19.00–03.00: Kung i baren. Och överallt annars för den delen. Öl, vin, sprit - you name it.

Skidåkning när man inte är tjugo

03.00:Hos John Blund.

07.30: Fortfarande hos John Blund.

08.30: Lämnar John Blund. Vill dock fortfarande vara kvar hos John Blund.

09.00: Sitter med tredje koppen kaffe i ett fåfängt försök att hamna i ett tillstånd som i vart fall påminner om ett vaket sådant.

10.00: Funderar på att bege sig till skidbacken.

11.00: Befinner sig i skidbacken.

11.30: Lunch.

13.00: Luchen slut.

13.30: Befinner sig i skidbacken.

14.00: Kaffe på lämplig uteservering i backen.

14.45: Befinner sig i skidbacken.

15.00: Hemfärd.

17.00: Genensam omplåstring och gemensamma stånkanden över hur tufft skidåkning egentligen är.

19.00: Corn flakes, smörgås, varm choklad - you name it.

20.30: Somnar i fåtöljen.

Your download is complete

2006-04-22T06:47:00.000+02:00

588 sidor.

“The Complete Idiot’s Guide to Fitness.”

Well, Beach 2006 – here I come.

Kaputt

2006-04-20T22:32:00.000+02:00

Ibland lönar det sig att betala försäkringspremien. Framförallt när bilen tokdör på Autobahn i en sisådär 160 knyck. En upplevelse jag inte ens önskar med värsta ovän. I vart fall inte med bilen full av den yngre generationen i baksätet.

Den betalda försäkringspremien medförde att vi – om än efter vissa diskussioner med en "Niels" på SOS International i Köpenhamn som, efter det att jag uttryckt en viss irritation över att ha spenderat drygt tio timmar på ett industriområde med tre trötta och hungriga barn och en än hungrigare och tröttare hustru utan att få besked om vart hyrbilen befann sig någonstans, förklarade att om jag inte var ”tilfreds” så kunde jag väl själv ordna transporten till Frankrike om jag nu var så j-a duktig – fick tillgång till en skitcool Jeep som vi nu ”glassar” runt med i avvaktan på att vår kära SAAB:s öde skall avgöras.

Eftersom den tyske mekanikern mumlade något om ”kein öl” så har vi i och för sig inte några större förhoppningar om att få sätta foten i den bilen igen.

Nåväl, något har uppenbarligen blivit snett i bokningen av hyrbilen vilken vi tydligen skall kunna nyttja under i vart fall 45 dagar, d v s ytterligare ett antal veckor. ”Inga problem” som försäkringsbolaget uttryckte det.

Idag har jag inte erhållit mindre än tre samtal till min mobilsvar från en tysk kvinna som med barsk röst haft klara åsikter om vår hyrbil. Eller snarare återlämnandet av den.

Mina kunskaper i det tyska språket är – trots fem års studier i ämnet – rena skämtet. Trots detta har jag i vart fall förstått så mycket som att bilen tydligen skulle ha återlämnats i Karslruhe för ett antal dagar sedan. Ord som Polizei, rechnung och teuer tyder onekligen på att det uteblivna återlämnandet inte är alltför uppskattat.

Får väl se om if håller vad de lovar – det löser sig.

PS.
Och ja - får jag någonsin tag i herr "Niels" på SOS så skall jag definitivt köra upp ett glödande spett på lämpligt ställe i fanskapet.
DS.

Vilse i pannkakan

2006-04-15T17:26:00.000+02:00

På besök i en storstad igen. Paris denna gång. För "presumtiv-kund-besök".

Och det gick naturligtvis som vanligt. Rätt Metro men åt fel håll vilket tog ett par stationer innan ljuset gick upp. Sen blev det Metro i rätt riktning med avhopp vid fel station. Bara för att upptäcka att adressen till kunden naturligtvis befann sig i mobilen. Som jag självfallet hade glömt att ladda. Däremellan hann jag även med att panikköpa både livrem och skosnören som jag lyckades få på plats i fånget av muntra blickar på Champs Elysées.

Självfallet anlände jag drygt två timmar försenad till sammanträdet.

Succé igen.

F-n, jag måste hitta en försörjning där man inte behöver något som helst ansvar. Och dessutom kan sitta hemma hela dagarna.

Tips någon?

Det upplysta tidevarvet

2006-04-10T17:39:00.000+02:00

Av någon okänd anledning rattar jag alltid in Radio 74 när jag på kvällen är på väg hem från mina sporadiska fysiska ansträngningar på någon avlägsen fotbollsplan.

Radio 74 är en engelskspråkig kanal med religiösa förtecken. Stora kristna sådana. Inslagen består av eftersändningar från en populär kanal i Chicago som tydligen har sett det som sin mission att frälsa de förtappade själarna på den europeiska kontinenten. Följaktligen består inslagen till övervägande del av eftersändningar av program från just Chicago där Mr och Mrs Smith och deras gelikar ringer in och ställer frågor med anknytning till bibeln.

Och man lär sig alltid något nytt. Häromkvällen lärde jag mig t ex

- att kvinnan, för att inte distrahera mannen, skall täcka sitt hår när hon går i kyrkan,
- att homosexualitet går att bota om man verkligen vill,
- att några dinosaurier aldrig har existerat och de fynd som gjorts av dinosaurier är något som vår Skapare har lagt ut för att göra för att sätta människans tro på prov,
-att kol-14-metoden för att göra åldersbestämningar är ett rent hokus pokus som hittats på av illvilliga vetenskapsmän.

Jomenvisst.

Le soleil

2006-04-09T23:16:00.000+02:00

Jo, det glömde jag ju att berätta - årets första lunch utomhus i shorts och t-shirt avklarades igår.

Så det så.

Nobelpris i föräldraskap

2006-04-02T17:43:00.000+02:00

Grannskapet har begåvats med tre grabbar som i stort inte gör mycket annat än att gå runt i grupp och försöka vara allmänt stöddiga. Helt harmlösa men påfrestande. Framförallt för storebror.

"Pappa, vad ska jag göra. De ställer sig runt mig och säger en massa elaka saker när jag försöker åka skateboard."

"Skit i det. De slutar om du nonchalerar dem."

"Och så säger de att de vill slåss."

"Äh, det är bara snack. Men skall du slåss så ta den störste och ge honom en smäll på nosen så ska de se att hans kompisar springer fortare än kvickt."

Storebror har normalt som princip att aldrig lyda mina råd.

Nu tog det två minuter. Sen skulle coola gänget hämta föräldrar, storebrorsor och Gud vet vad.

Själv sitter jag och hoppas att grabbens pappa är en vänligt sinnad typ. Eller i vart fall att han är - om möjligt - mer avdankad på det fysiska området än vad jag är.

Blondes have more fun?

2006-03-21T08:03:00.000+01:00

"Vet du vad blondinen som fick tvillingar gjorde?
Hon gick ut på stan för att leta efter den andra pappan."

Faktisk lite kul. Ännu roligare är dock det faktum att en nazistorganisation tydligen anmält tidningen som publicerade vitsen till pressombudsmannen för hets mot folkgrupp. En folkgrupp som enligt anmälan utgörs av "tonårstjejer med nordiskt utseende."

Tala om humor.

De kalhuggna har tänkt till. Igen.

Suck...

2006-03-10T23:03:00.000+01:00

Och efter HCZ blev det Conair. En stentuff Nicolas Cage i huvudrollen.

Med utgångspunkt i det franska språket är det en ytterst lämplig titel.

Men den stora fråga är onekligen - varför?

HCZ

2006-03-10T22:52:00.000+01:00

Sitter för tillfället och bevittnar dokusåpan HCZ där ett gäng nördar skall förmås att spela ishockey.

Påminner inte så lite om mitt franska oldboyshockeylag. Ja, förutom då utläggningarna om Kafka i båset.

Dagens citat

2006-03-10T06:22:00.000+01:00

"Tomas Ledin skriver VM-låten. Det kunde börjat bättre."

Mats Olsson, Expressen

It hurts...

2006-03-09T05:50:00.000+01:00

Lite snorig. Lite problem med bihålorna. Går över av sig själv - medicin är för looooooooooooosers.

Och på det en liten flygtur.

Ingen bra kombination.

Aj. Ajaj. Ajsåinihelveteaj.

Om inte förr så vet jag numera exakt var mina bihålor är placerade.

Lokalsinne. Frånvaron av.

2006-03-03T20:44:00.000+01:00

Mitt lokalsinne är lika med noll. Högst. I förening med en allmän tankspriddhet blir det en fullständigt oslagbar kombination.

Inte så långt härifrån ligger Genève. Som inte är en särskilt stor stad. Dock alldeles för stor för mitt lokalsinne. Att sedan logiskt tänkande har varit ett helt okänt begrepp för stadsarkitekten gör inte saken bättre.

För en tid sedan var jag i Genève för att göra ett bra första intryck på en presumtiv kund.

Gick sådär.

Anlände till Genèves utkanter en timme innan mötet skulle börja. För att därefter anlända till mötet två timmar för sent. Och däremellan ringa kunden för att vid ett par tillfällen fråga var jag befann mig. Och hur jag skulle ta mig till kunden därifrån.

Kunden förblev presumtiv.

Igår var jag i Genève i en lånad bil. Med GPS.

Tog tio minuter sedan var bilen parkerad i ett garage mitt i centrum. Tio minuter!!! I vanliga fall hade allt under en timme varit ett under. Att det sedan efter uträttade ärenden tog oss en dryg trekvart att hitta bilen i garaget är en annan femma.

Men GPS - så j-a underbart. ”Turn left”. ”Turn Right”. Och så vidare. I god tid dessutom. Detta i motsats till hustrun som när hon är kartläsare formulerar allt i imperfekt. ”Du skulle ha svängt till höger. Där borta. I förra korsningen.”

Skapar alltid bra stämning i bilen.

Så min spargris står det numera GPS på. Kommer att rädda många kunder. Och förmodligen även äktenskapet.

Places to work. Or not.

2006-03-03T06:50:00.000+01:00

Sorry, tyckte bara att den HÄR var så j-a kul.

Karaktär

2006-02-14T19:27:00.000+01:00

Besöket smörade ordenligt för hustrun som begåvades med en chokladask modell större.

Fin choklad. Dyr choklad.

Choklad som man tar en eller högst två bitar av till kaffet.

Så försvann besöket. Varvid hustrun placerade chokladasken i bokhyllan och förklarade att den skulle sparas till nästa helg.

Tillåt mig att småle...

Tog drygt två dagar. Sen var den asken tom. Finito. Vide. Empty.

Och ingen av oss har tagit mer än någon enstaka chokladbit.

Eller hur?

Och ja - joggingskorna är snörade och jag kommer inom kort bege mig iväg för att straffa min svällande kropp för dess totala frånvaro av karaktär.

Sammanfattning

2006-02-12T20:01:00.000+01:00

Hmm, hur var det nu?

Fredag: Skidåkning, sol, klarblå himmel, tagliatelle med lax, rött vin, skidåkning, raclette, vitt och rött vin, konjak, whisky.

Lördag: Skidåkning, sol, klarblå himmel, snickers, kall öl, tartiflette, vitt och rött vin, konjak, lumumba (den 80-talaren är tidlös), whisky.

Söndag: Skidåkning, sol, klarblå himmel, pasta med mozarella, fougasse, rött vin, lumumba.

Ja, men här var ju riktigt tråkigt att leva för tillfället.

Livet ÄR orättvist

2006-02-10T06:48:00.000+01:00

Få se nu...

En sisådär tre minusgrader. Snöat lite lätt uppe i bergen under natten.

Helt molnfri himmel.

Helt vindstilla.

Prognosen för dagen är soleil, soleil, soleil.

Långväga besök. Med skidor. Och önskemål om skidåkning.

Blir således tvungen att skolka från arbetet idag.

Puder. Sol. Snö. Mycket snö. Solglasögon. Stort liftsystem. Lunch på solterrassen. Ett par glas vin. Solskyddsfaktor femtioelva. Trevligt sällskap. Ett sisådär hundratal pister att välja på. Förmodligen även ett par café latte på solterassen.

Gah, tillvaron är verkligen tuff emellanåt.

Och hur har ni det då?

My destiny.

2006-02-08T07:34:00.000+01:00

P-R-O-C-R-A-S-T-I-N-A-T-I-O-N.

En slemmig torsk i en brödrost

2006-01-13T23:50:00.000+01:00

En grundläggande princip i vårt hem är att allting som har med teknik att göra sällan fungerar någon längre tid. Vi har allt från en strömförande diskmaskin till ett antal lampor som endast fungerar när man slår till dem.

Inte så praktiskt men barnen har fått en hyfsad respekt för elektricitet. ”Äter du inte upp maten får du tömma diskmaskinen utan att vi drar ut sladden innan.”

Fungerar alltid.

Nåväl, Ipoden utgör naturligtvis inte något undantag varför jag inför min joggingtur fick leta upp barnens ärvda Walkman. Från åttiotalet.

Fungerar fortfarande som den gjorde då. Lite bandtrassel då och då. Och svaj så fort man andas lite häftigt. Dessutom lyckades jag med konststycket att hitta ett antal kassettband från en svunnen tid.

Blev inte mycket jogging. Nu heller. Däremot gångmarsch med ett nostalgiskt leende på läpparna.

KSMB – Fortfarande hur bra som helst. Ja, förutom då lite falskspel och allmänt otajt
Docent död – Tidlösa.
Ebba Grön – Tåström håller alltid.
Michael Bolton – Gaaaaah... Vissa saker skall bara förträngas.
Anders F Rönnblom – Rock på dalmål om snön som inte faller. Faktiskt fortfarande bra. Eller intressant om inte annat.
Factory – Texterna. Jag säger bara – texterna.
Sweet – Första tuffa bandet. Fast Wig Wam Bam och Poppa Joe var favoriterna. Inte så lite barnsångsvarning på de låtarna.
Mike Oldfield – Tubular Bells, så j-a seriöst. Och fullständigt olyssningsbart i drogfritt tillstånd.
Roxy Music – Eh. Ja, just det. Flickvänner under tonåren har onekligen en förödande inverkan på musiksmaken.
Lindeman – Färjekarlen Lindeman?! Tja, vad han gjorde på blandbanden vete gudarna. Men det var fortfarande kul.

Som sagt var – det blev inte särskilt mycket jogging. Dock ett antal återblickar på svunna år.

KSMB är fortfarande intimt förknippat med när föräldrarna ville ”prata” med sonen i de absolut yngsta tonåren. Varefter de med allvarliga och bekymrade med allvarliga blickar satte sig ner och frågade vad texten EGENTLIGEN handlade om.

”Vilken j-a text” blev det självklara svaret.

”Den med torsken.”

”Vilken j-a torsk???!!!”

”Den med brödrosten. Och tapeterna eller vad det nu är. Vad sjunger de EGENTLIGEN om?”

Föräldrarna syftade självfallet på KSMB:s ”en slemmig torsk i en brödrost”. Som föräldrarna hade fått för sig handlade om någonting helt annat. Typ rökbart. I bästa fall.

Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Förmodligen med någon svordom. Men vad svarar man egentligen?

”Nej, den handlar faktiskt om en torsk i en brödrost. Och att någon stoppar upp fingret bakom en tapet och känner en kladdig smet. Fullt normalt med en sådan text.”

”Ja, men då så käre tonårsson. Det var ju skönt att höra. Då behöver vi inte vara oroliga. Vill du ha lite saft och en bulle?

Jomenvisst.

Chateau Peybonhomme Les Tours - Cru Bourgeois (2003)

2006-01-10T01:10:00.000+01:00

Back in business. Enfin.

Efter Sverigebesök och svensk jul. Med hederlig svensk julmat. För mycket - som alltid. Och svensk tomte. Kvinnlig sådan. Men ändå.

Endast Sverige svensk jul har.

Vänner som man träffade alldeles för lite. Och andra alldeles lagom mycket. Vissa inte alls.

Vilket även det ibland kan vara alldeles tillräckligt.

Besöken i Sverige för alltmer med sig en märklig känsla av kluvenhet. Glädjen över att träffa nära och kära blandas med en allt tydligare känsla av att man kanske inte kommer att återvända.

Såsom det en gång var tänkt.

En kort utflykt i tillvaron. För att smaka på det annorlunda – det som för oss endast skulle förbli en längtan. Kunna ta uttrycket ”vi lever vår dröm” i sin mun. Och njuta av bergen. Vattnet. Maten. Vinet. Människorna. Livet.

Bara för en stund.

Men så blev vi fast. I livet. Såsom vi ville att det skulle levas.

Och framförallt fastnade vi kanske i känslan av att ha gått vidare. Eller i vart fall i en annan riktning. Bort från den obehagliga känslan av att kunna författa sin dagbok både månader och år i förväg.

Vi behöver alla våra egna små drivkrafter i tillvaron. För oss innebar det att börja om. Eller egentligen inte. Snarare påbörja något helt nytt där vi inte har den blekaste aning om vart det bär hän.

För någonstans lär det bära hän. Till. Inte från.

Och vem vet – en dag kanske så långt som till Sverige?

Det då annorlunda. Och kanske även oförutsägbara.

L'amour

2005-12-17T10:05:00.000+01:00

Storebror drabbas av den ena svårigheten efter den andra i skolan. Tydligen är det tradition här nere att man de sista dagarna i skolan ger små julhälsningar till sina kompisar.

Vilket storebror naturligtvis hade glömt bort.

Hursomhaver, Storebror kom ändock hem med ett antal kuvert i handen.

Plötsligt sitter Storebror mitt på golvet och är alldeles pionröd i ansiktet.

Ett av kuverten var från flickan med stort F. Eller stort M i detta fall.

Inuti fanns det ett sött litet kort. Med bomull. Och ett rött litet hjärta.

Med texten ”Je t’aime” på baksidan.

Varvid totalt familjekaos naturligtvis utbryter.

Lillebror börjar gapskratta och reta Storebror för tjejtjusare.

Storebror hotar med att ge Lillebror stryk. Och skall riva sönder kortet. Samtidigt som han förklarar att M minsann skall få igen i skolan.

Detta samtidigt som Lillasyster klappar kortet och utbrister ”Å vad fint” och ”Å vad mjukt”.

Därefter följer ett hederligt pappa-son-samtal om kvinnans, eller snarare flickans, natur.

Precis som att han skulle ta den predikan till sig.

Nåväl, det lugnade ner sig och kortet intar numera hedersplatsen i vårt vardags/matplats/TV/läxläsningsrum. Med Storebrors samtycke. Som dessutom lovat att M inte ”skall få igen” på grabbars vis i skolan idag. I stället skall han försöka säga tack. Eller i vart fall le mot M.

Rena rama Harlekin-romanen. Hur gulligt som helst

Olydiga barn

2005-12-17T09:10:00.000+01:00

För någon dag sedan kom Storebror hem med sur min från skolan.

Storebror: Jag fick en "puni" idag.
Pappa: Förlåt?
Storebror: Punition. Fröken blev skitarg så jag fick ett straff.
Pappa: Ojdå, vad har du nu hittat på? Du vet att det är vikigt att sköta skolan.
Storebror: Jag använde för mycket papper.
Pappa: Sure. Vad hände?
Storebror: Det sa jag ju. Jag använde för mycket papper.
Pappa: Haha, visst.
Storebror: Jamen, vi skulle göra en sådär grej där man klipper ut papper och sedan klistrar det man klippt ut på ett stort papper och sätter upp på väggen.
Pappa: Jaha. Och?
Storebror: Ja, och så klippte jag lite för stora bitar. Som inte fick plats på det stora papperet.
Pappa: Och då blev fröken arg?
Storebror: Ja. Skitarg.
Pappa: Hahaha! För att Du använde för mycket papper?
Storebror: Ja. Och så skällde hon.
Pappa: Hihihihi.
Storebror: Hon är elak.
Pappa: Hehehehe. Självklart.
Storebror: Och så fick jag stanna inne på rasten.
Pappa: Hahahahaha.
Storebror. Och skriva tjugo gånger att ”jag skall aldrig mer slösa med papper”.
Pappa: HAAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!
Storebror: Lägg av!

Trodde bara att sådana straff existerade i serietidningarna.

Tilläggas skall att Storebror är en slarver av stora mått. Och att han sällan tänker efter före. För att inte säga aldrig. Finns överhuvudtaget inga medelvägar. Allt eller inget. On eller off.

Fröken har min fulla support.

Angenäma huskurer

2005-12-12T22:03:00.000+01:00

December. Snorigt. Förkylt. Och riktigt, riktigt eländigt.

Buäh.

Försöker lindra de värsta plågorna med whisky.

Och eftersom man har läst på så är det Laphroaig som gäller.

Doftar som om någon har släpat in en nytjärad båt i rummet.

Hjälper förmodligen inte skit mot själva förkylningen.

Fast det är plötsligt betydligt trevligare att vara förkyld.

Lite som ärtsoppa

2005-12-09T11:20:00.000+01:00

Dagens lunch.

Choucroute.

Likfärgad.

Men så in i h-e gott.

Tycker jag.

Fast barnen åt korv med mos.

En helt vanlig kväll

2005-12-08T22:16:00.000+01:00

Mörkret har sedan länge sänkt sig kring huset. Stjärnorna tindrar och snöflingorna faller sakta mot marken. Inne i huset sitter pappan försjunken i en god bok med en single malt balanserandes på stolskarmen. Detta samtidigt som barnen ligger utspridda över golvet med var sin bok och mamman ligger med slutna ögon i badkaret och njuter av tystnaden.

Plötsligt hörs ett svagt tutande som blir allt starkare och starkare.

Mamma: KAN NÅGON SVARA I TELEFONEN! JAG LIGGER I BADKARET.
Övriga familjen: *Ingen rör en fena*
Mamma: HAAAALLLLLÅÅÅÅÅÅ!!! KAN NÅGON TA TELEFONEN?!
Övriga familjen: *Fortfarande inte någon som rör en fena*.

Tutandet tilltar.

Mamman: FÖR H-E SVARA DÅ!!! HAAAAAAALLLLLLLLLLÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!! F-N, JAG VÄNTAR ETT VIKTIGT SAMTAL. STOOOOREEEEEEBROOOOORRR.
Storebror: Va?! OK, JAG TAR DET!!!

Storebror kastar sig upp och rusar mot telefonen.

Lillasyster: Aaaaaaaaaaajjjjjjjjjjj!
Storebror: *Trillar över Lillasyster*
Lillasyster: Paaaaappppaaaaa, Storebror trampade Lillaysyster!!!

Medan tårarna flödar på Lillasyster reser sig Storebror upp och får till sist tag i telefonen.

Storebror: Hallå? Hallå? MAMMA DET ÄR INGEN I TELEFONEN!

Tutandet tilltar ytterligare.

Mamman: VAD F-N SYSSLAR NI MED?! KAN INTE NÅGON TA DEN J-A TELEFONEN. H-E!!!
Storebror: Det är billarmet!!! Jag fixar det! MAMMA, DET ÄR BILLARMET!!!

Varefter storebror kastar sig ut genom dörren och rusar mot bilen. En minut senare är han tillbaka med andan i halsen.

Storebror: Pust, det var inte billarmet. MAMMA, DET VAR INTE BILLARMET!
Mamma: VA?! DÅ MÅSTE DET VARA BRANDLARMET!!!
Storebror: VILKET BRANDLARM?!
Mamma: VADÅ VILKET BRANDLARM? BRANDLARMET SÅKLART.

Ungefär exakt vid denna tidpunkt förpassade sig en vansinnig mamma ur badkaret för att se till att brandlarmet förpassades till de sälla jaktmarkerna.

Bara för att upptäcka att vi inte har något brandlarm.

Och att vi inte heller har något larm till bilen.

Och att vår telefon inte låter "tut-tut" utan ”ring-ring”.

Däremot har Storebror fått en klockradio som han pillat med de senaste dagarna.

Och den låter ”tut-tut”. Mycket "tut-tut".

Kvalitetstelevision

2005-12-02T22:42:00.000+01:00

Starac på TV. Talangjakt à la Bert Karlsson. Typ.

Utan Bert Karlsson dock.

Inte så liiiiiiiite smörigt.

I senaste inslaget kom en av de tävlandes två systrar från långtbortistan på en ö någonstans in på scen och sjöng "you are so beautiful" för sin syster.

Inte ett öga torrt i publiken.

Eller i vår soffa för den delen.

Hustrun är redan inne på den fjärde näsdukspakaten. De använda näsdukarna ligger i drivor runt soffan.

"Ni män är så okänsliga. Och särskilt du!"

Vilket förmodligen är helt sant. I vart fall vad avser Starac-känslighet.

Long way to go

2005-12-01T22:20:00.000+01:00

För en stund sedan hittade jag storebror övandes på sin gitarr.

Med alla sina medaljer runt halsen.

Jag: Eh?
Storebror: Malmsteen. Yngwie Malmsteen.
Jag: Öh?
Storebror: Jag såg honom på en musikvideo. Och han hade massor av sådana här guldkjedjor runt halsen när han spelade.

Så storebror sitter nu med sina medaljer och låtsas att han är Yngwie Malmsteen.

Till tonerna av broder Jakob.

Riktigt gulligt faktiskt.

Just nu...

2005-12-01T22:16:00.000+01:00

...sitter jag med en mugg fylld till bredden av hederlig svensk starkvinsglögg. Och betraktar det fantastiska vinterlandskapet utanför mitt fönster.

Livet har onekligen sina goda stunder.

Just nu...

2005-12-01T22:03:00.000+01:00

... är här riktigt trevligt att vara.

La neige

2005-11-25T17:26:00.000+01:00

Första snön har anlänt. Och det med besked. Vilket innebär att det snart är dags för skidpremiär.

Finns onekligen sämre premiärer att bevista.

Fick dessutom precis besked om att det blir fotbollsmatch i kväll.

Gräsplan och trettio cm snö. Tjoho! Har jag inte brutit något ben tidigare så finns det onekligen förutsättningar ikväll.

Dock lite oroligare för väglaget. Normalt behöver man bara bekymra sig för kombinationen alkohol, bil och idiotfart hos den man åker med. Nu tillkommer dessutom snö.

När folk här nere håller igen på alkoholen för att de skall köra bilen brukar konsumtionen stanna vid endast en helflaska vin. Och några pastis. Och någon öl.

Och nu snö på det.

Känns till och med som att den egna bilen med blankslitna sommardäck är ett vettigt alternativ i kväll.

Lagom är bäst

2005-11-22T21:45:00.000+01:00

Storebror har fått besked från ett par av sina "skater"-polare att han inte har någon "riktig" skateboard. Tufft.

"Jaha", säger man som förälder. "Men den har ju fyra hjul precis som alla andra. Dessutom är den faktiskt köpt i en riktig sportaffär".

Men de argumenten går självfallet inte hem. Polarnas åsikter är naturligtvis viktigare. Dessutom vet vare sig jag eller min hustru ett smack om skateboards. Mer än att de har fyra hjul. Och att det ser fullständigt livsfarligt ut.

Men efter storebrors vädjande blickar återstod inte mycket annat än att ge sig in till den stora byn för att i vart fall "kolla läget" i den "riktiga" skateboardshopen.

Och eftersom hustrun bestämt sig för att ta tag i livet fick jag ta mina inlines och storebror sin cykel när vi skulle in till stora byn. "Det gör er gott. Dessutom är det friskt väder ute."

Visst.

Efter att ha avverkat drygt två mil på inlines har man nu förbränt en och annan kalori. Med följd att hustrun är nöjd. Mycket nöjd.

Å andra sidan är hon precis lämnat huset för att vara borta någon timme. Så hämtpizzan är beställd. Och vinet är öppnat.

Snart råder balans i livet igen.

Efterlysning!

2005-11-22T11:22:00.000+01:00

VBM

Sågs senast med hårig granne.

Skrev om livet.

Därefter inte ett knyst.

Alla medel tillåtna för att återfå henne till bloggandet.

Fuck the Society

2005-11-21T19:55:00.000+01:00

Storebror är på god väg att bli en riktig "skater".

Intresset finns. I kvadrat.

Känns sådär som förälder.

Blockflöjt hade känts lite tryggare.

Förhoppningsvis nöjer han sig med att åka. Och inte läsa.

Partners in Crime

2005-11-18T20:47:00.000+01:00

Hustrun och Storebror spelar för närvarande luftgitarr tillsammans.

Till Europe.

Och Superstitious.

Vi andra bara stirrar rakt fram.

Att tänka efter. Före.

2005-11-15T20:19:00.000+01:00

Hustrun och Storebror har avtalat om en brottningsmatch i vardagsrummet. Brottningsmatchen går ut på att Storebror skall försöka brotta ner sin mamma från stående ställning till marken.

Oerhört begåvat.

För det fall att Storebror misslyckas kommer kvällen att avslutas med världens cirkus i form av tandgnissel och tårar från världens sämsta förlorare.

För det fall att Storebror lyckas kommer hustrun lika säkert som amen i kyrkan att allvarligt skada en eller ett par kroppsdelar varför vi kan se fram emot en kväll på akuten.

Min hustru har tänkt till.

Igen.

Bajskorv

2005-11-14T21:08:00.000+01:00

Lillebror: Pappa, Lillasyster ritar på mig!
Pappa: Lillasyster, du får inte rita på Lillebror! Vad är det för trams?
Lillasyster: Lillebror säga bajskorv Lillasyster! Lillasyster arg! Lillasyster rita Lillebror!
Pappa: *Gapskratt*
Lillebror och Lillasyster: Paaaappppppppaaaaa!!!

Ja, jag vet. Min humor är på en låg nivå.

Inte så pjåkig trots allt

2005-11-14T19:17:00.000+01:00

Sötebrödsdagarna till ända

2005-11-13T20:41:00.000+01:00

Fars dag. Den svenska versionen. En av fördelarna med att leva utomlands är onekligen att man har förmånen av att firas som far två dagar om året.

Och oftast kommer hustrun ihåg i vart fall någon av dagarna.

Första paketet bestod av världens coolaste solglasögon. Sportglasögon. Som hustrun uttryckte det: ”De skall Du ha när Du sportar”.

Redan där borde jag självfallet ha anat oråd.

Andra paketet var ett mjukt sådant. Cykeltröja. Den franska varianten. Slimmad för att anpassa sig efter kroppen. Förmodligen för att minska luftmotståndet.

Den tröjan hade varit skitkul att få när man var tjugo. Och kanske även tjugofem för den delen.

Men när man närmar sig fyrtio? Knappast. Det har onekligen hänt en del sedan man var på topp. Händelser vars följder som dessutom inte gör sig alltför väl i en åtsittande tröja.

Å andra sidan var det sannolikt det som var tanken. För det slutade naturligtvis inte där.

Ett par minuter in på frukosten börjar så hustrun prata om behovet av vitaminer. Och behovet av att äta rätt och att ”komma igång”. Av någon lustig anledning tenderar alltid hustruns behov av att ”komma igång” att bli hela familjens angelägenhet.

Vi har varit där förr om man så säger.

Själv har jag inte varit så ”igång” på år och dar. Och sönerna har aktiviteter så det räcker och blir över.

Men visa av erfarenheten vet vi när det är läge att diskutera.

Nu var inte ett sådant läge.

Så när nu kvällen väl har infunnit sig så sitter man här i soffan. Helt j-a slut. En hyfsad joggingtur på förmiddagen följt av en cykeltur modell längre och in i h-e kuperad på eftermiddagen.

Aktiviteter som dessutom har ackompanjerats av uteblivna mellanmål och en kvällsmåltid i form av grönsakssoppa. Jämte vatten. T o m baguetten rök all världens väg.

Blir dessutom kiwi framför TV:n i kväll.

Livet är en fest.

Skulle ni ha vägarna förbi och se en lidande varelse fara fram med en alldeles för åtsittande tröja så vet ni i vart fall vem det är.

Och hon som sitter i bilen fem meter bakom skriker ”öka takten” – tja, det är sannolikt hustrun.

Som förhoppningsvis har ”kommit igång”.

Insiktens avigsida

2005-11-11T11:53:00.000+01:00

Aha förstörde min dag.

Ytlighetens tillvaro

2005-11-10T20:05:00.000+01:00

Ni har säkert samtliga stött på fenomenet. Bloggar med låttexter utlagda. Ofta för att förmedla en sinnesstämning. En dyster sådan.

Gärna på engelska. Gärna en artist som inte sålt sådär våldsamt många ex. Lite speciell. Lite udda. Lite rebellisk.

Far from mainstream.

Själv blir jag inte så lite imponerad när jag stöter på sådana inlägg. Djupt. Får mig att fundera. Och inse att låttexter ibland har en mening. Även om jag ofta får läsa texten ett antal gånger för att vara i närheten av att begripa vad den handlar om.

Själv sitter jag för tillfället och lyssnar på NEC. Med ett glas billigt rödvin i handen.

Laura non c’é.

Skriven av Eroz Ramazotti.

På italienska.

Förstår inte ett ord.

Inleds med en akustisk gitarr.

Dansbandsreverb på sången.

Och gitarren.

Höjning med ett halvt tonsteg inför sista refrängen.

Ja, jag vet. Jag är patetisk.

Anledningen till folkförflyttningar genom historien

2005-11-10T13:34:00.000+01:00

Därför flyttade vi till Frankrike.

Och det får härmed meddelas att vi inom kort avser att flytta våra bopålar till Grekland.

Våldet har spritt sig även till Alperna

2005-11-09T09:05:00.000+01:00

Muuuuu

2005-11-08T21:17:00.000+01:00

Den mest hittills mest vrickade sökningen för komma till denna blogg kan konstateras.

Alta Vista.

"Frakta kossor på sjön"

Vem?

Varför?

Lite besviken?

http://se.altavista.com/web/results?itag=ody&q=frakta%20kossor%20p%C3%A5%20sj%C3%B6n&kgs=1&kls=1

Vissa tillstånd förändras inte

2005-11-08T06:53:00.000+01:00

Det är nog få personer som inte har noterat oroligheterna i framförallt Paris. Och även ställt sig frågan - varför?

Jag har inte svaret. Och förmodligen inte någon annan heller.

I vart fall inte något enkelt svar. För det är frågan alltför komplex.

Däremot finns det en mycket sevärd film med titeln "Medan vi faller" (La Haine) som handlar om just den situation som nu råder i flera av Paris förorter.

Filmen är inspelad under 1995.

Så den situation som nu råder är således inte på något sätt ny. Och följderna inte särskilt oväntade.

Dagens bloggros

2005-11-07T21:36:00.000+01:00

Jag har förärats dagens bloggros.

Stolt och glad.

Nu återstår bara att förklara för hustrun.

Bekymmer

2005-11-07T19:41:00.000+01:00

Jag gick igenom dagens skörd av e-post och kommentarer. Uteslutande positiva sådana.

Me like.

Därefter upptäckte jag att i vart fall nittio procent av alla kommentarer och all e-post kommer från det motsatta könet.

Me likelike.

My wife wondering.

Sen såg jag på min egen blogglista. En man - herr Yrvaken - resten kvinnor. En man och fjorton kvinnor.

My wife very suspicious.

Me searching for an explanation.

Mina minuter av fame

2005-11-06T23:45:00.000+01:00

Idag har jag varit en kändis. En Superkändis. På förstasidan i Aftonbladet. Med bild och allt. En riktigt gullig och verklighetstrogen bild dessutom.

Gjorde mig riktigt bra där.

Snart 3 000 besök på bloggen. Vilket jag inte har i vanliga fall. Långtifrån.

Jag sträcker på mig och ställer mig vid sidan om Linda Rosing, Carolina Gynning och Natasha Peyre. Vi kändisar. Tillsammans.

Jag kan dessutom upplysa om att jag har påbörjat ett litet bokprojekt – Ego Boy. Beräknas att vara ute i bokhandeln någon gång under våren.

Och Du Bindefeldt, jag sitter fortfarande vid telefonen och väntar på att Du eller någon av Dina kompisar skall höra av sig. Och bjuda in mig på kändisfest. Tillsammans med mina kompisar Linda, Carolina och Natasha.

Vi hade gjort succé. Jag lovar.

Men så inser jag att klockan snart slår midnatt. Varvid förtrollningen bryts och min vagn återgår till sitt rätta ursprung.

I form av en pumpa.

Varefter jag är tillbaka i verkligheten. Och vardagen. Med sina klart mer modesta besökarantal på bloggen.

För även jag inser att inget är för evigt. I vart fall inte min lilla fame i bloggvärlden.

Men det var kul så länge det varade.

Första snön

2005-11-06T23:09:00.000+01:00

Bildbeviset (om än ett något suddigt sådant)

Johan, Du bor på fel ställe. Boka biljett. Nu.

Bra för självförtroendet

2005-11-06T10:49:00.000+01:00

Eh...

Ni är många. Väldigt många.

För tillfället har jag fler besökare i timmen än vad jag normalt har i månaden.

Annorlunda. Men kul. Skitkul faktiskt.

Ni får gärna komma tillbaka. Ofta.

Gör dessutom ett besök i de bloggar som jag själv följer. De är mer än läsvärda. Ni hittar dem där nere till höger någonstans.

Men kom sedan tillbaka hit. OK?

Morfar

2005-11-06T08:09:00.000+01:00

Idag är det ett år sedan Morfar lämnade oss. 365 dagar sedan Mormor förlorade sin livskamrat. Och tre döttrar förlorade sin älskade pappa. Och barnbarnen förlorade sin fantastiska morfar.

På Mormors födelsedag.

Barnen samlades runt telefonen för att ringa till Mormor och på hennes födelsedag sjunga ja må hon leva. På franska. För barnbarnen ville visa att de minsann hade lärt sig det nya språket.

Själv satt jag i rummet bredvid och hörde när Storebror slog numret. Men det kom aldrig någon sång. Min tanke var att Storebror hade slagit fel nummer och väckt någon som definitivt inte ville bli väckt.

Så jag skrattade högt.

Men det skrattet kom att fastna i halsen.

För Storebror hade slagit rätt nummer. Men det var inte Morfar som svarade. För han kunde inte. Ett par minuter tidigare hade hans hjärta sagt stopp. För alltid.

På väg upp för trappan. Kanske för att förbereda något till Mormor på hennes födelsedag. Vad vet vi?

I stället för att barnens samtal hamnade i ett glädjens hus hamnade det i den omättliga sorgens hus. Det blev aldrig någon ”ja må hon leva”. I stället var det någon som grät hysteriskt i andra änden av luren.

Storebror lämnade över luren till sin mamma. Som först blev alldeles stel. För att därefter bryta ut i gråt samtidigt som hon lyckades få fram ”Morfar finns inte mer”.

Det var nog inte någon av oss andra som egentligen förstod vad orden innebar. Just då.

Efteråt har vi insett. Och förstått. Men inte accepterat. Vilket vi aldrig kommer att göra.

För det var på tok för tidigt. Alldeles för tidigt.

Det fanns så mycket kvar att berätta. Och göra.

Vem skall nu lära barnen att jaga? Eller fiska för den delen?

Och vem skall nu göra ungsmackor med stuvade burkchampinjoner?

Det var bara vår Morfar som kunde sådant.

Idag skall vi ha en Morfar-dag. I skogen. Där vi skall leka jägare. Och äta mackor. Och torkad korv.

Precis som Morfar själv hade gjort.

Time-Out

2005-11-04T19:12:00.000+01:00

Fick precis besked om att dagens veteranfotboll är inställd.

Tydligen hade de verbala diskussionerna vid senaste matchen utmynnat i mer handgripliga sådana. Riktigt handgripliga.

Knytnävar. Och blodvite.

Så nu har vårt lag tagit time-out. Och är på jakt efter nya spelare.

Vanligtvis har vi faktiskt in i helsicke kul. Läs här eller här.

Någon?

Kontinentala shoppingvanor

2005-11-04T18:58:00.000+01:00

Spontanshoppade häromdagen.

Ett olivträd. En och en halvmeter högt och ett hundratal oliver på grenarna.

Det ni.

Spontanshopping à la France.

Endast svenska hus mögel har

2005-11-04T18:31:00.000+01:00

Vi har mögel. Tror vi. Så snart det blir höst springer det fram en grå fläck i taket på vårt vardagsrum. Vare sig jag eller min hustru är några större ljus vad avser hus eller hur de är konstruerade. Vi har dock begripit så mycket som att den grå fläcken har med fukt att göra.

När vi visar fläcken för våra franska vänner tittar de intresserat i en sisådär fem sekunder. Därefter förklarar de att fläcken säkert försvinner till våren och går raskt vidare till ett annat ämne.

För det är ju bara fråga om fuktfläck. Och vem vill ödsla tid på sådana oväsentligheter?

De gånger vi har försökt att föra in diskussionen på om det kan vara mögel har vi mötts av oförstående ansikten. Mögel? – det är en vanlig fuktfläck. Sådana har vi alla lite här och var.

Annat är det när våra svenska vänner är på besök.

"NI HAR JU MÖGEL!!!" brukar de svenska vännerna utbrista med skräckfyllda ögon. Och får det att låta som att det är något radioaktivt som flyter runt i väggarna. Därefter tar regelmässigt den svenske mannen en stol eller en stege för att undersöka fuktfläcken närmare. Den svenske mannens undersökning sker hummande och utmynnar oftast in en uttömmande redogörelse för bl a fuktens karaktär, ålder och ursprung samt vilket material som vårt hus är byggt av.

Något som vi har noll koll på. Det också.

Under tiden som den svenske mannen undersöker fuktfläcken har den svenska kvinnan tagit med sig alla barnen in i ett annat rum där det oftast följer en utförlig redogörelse för hur mögel framkallar allergier hos barn. Detta varvas gärna med berättelser från familjer i bekantskapskretsen som har varit tvungen att riva nästan halva huset för att det funnits tecken på mögel.

Diskussionen på kvällen är naturligtvis räddad. Mögel.

Numera brukar vi måla över fläcken när vi väntar besök från Sverige. Blir lugnast så.

Fast våra barn hostar lite konstigt.

Gammal gubbe

2005-11-03T10:31:00.000+01:00

Paradiset på jorden enligt storebror

Storebror har tjatat i ett par veckors tid om vi skall åka till stora skateboard-tillhållet inne i stora byn. "Lär dig att åka först. Det räcker inte att träna tio minuter om dagen och sedan tro att man kan åka skateboard i en bowl" har varit mitt stående svar.

Varpå Storebror får ett ryck och beger sig ut halv åtta på morgonen för att, med ett kortare avbrott för lunch, träna på sin skateboard till sent på kvällen.

Två dagar i rad dessutom.

Det återstod ju inte mycket annat än att frakta storebror och hans skateboard-kompis till deras himmelrike.

Så där satt man i ett par timmar, pappa-klädd och omgiven av hur många coola ungdomar som helst.

Kände mig hyfsat gammal. Och oförstående. Och felklädd. Och felspråkig.

Ganska offside i största allmänhet således. Om man nu kan vara det i skateboardsammanhang.

Det underutvecklade Frankrike

2005-11-02T14:02:00.000+01:00

Lillebror funderade på uppfinningar idag. Länge.

- Du Pappa. Frankrike är inte bra.
- Eh, hurdå menar du?
- På uppfinningar.
- Uppfinningar?
- Ja, uppfinningar du vet.
- Eh?
- För de har inte uppfunnit osthyveln än. Så de är faktiskt rätt så dåliga på uppfinningar.

Med utgångspunkt i detta resonemang får härmed meddelas att osthyvelns förekomst framdeles kommer att vara ett av de mer avgörande kriterierna när OECD, FN och andra internationella organ gör sina bedömningar av olika länders levnads- och utvecklingsnivåer.

Sena kvällar

2005-10-31T20:59:00.000+01:00

Storebror lämnades på Halloweenparty vid 16.00-tiden. När jag frågade min hustru om när partyt beräknades vara slut fick jag naturligtvis svaret "Oups, det glömde jag att fråga."

Så min hustru åkte dit vid 20.00-tiden då det verkade vara en lämplig sluttid för partyt.

- Kommer Ni nu? Men barnen är fortfarande ute och spökar. Sen så ska de äta. Och leka. Och äta godis. Så partyt är nog inte slut förrän vid 23.00-tiden.

Ahrg! Och vi som hade tänkt att lägga oss i tid för en gångs skull.

Samtidigt inser vi att detta förmodligen bara är en föraning om vad som komma skall i tonåren.

*Suck*

Bollen är rund

2005-10-31T17:32:00.000+01:00

Det är kris i veteranfotbollslaget. Riktig kris. Från att ha haft tillgång till en toppmodern konstgräsmatta jämte alla tänkbara faciliteter är vi numera hänvisade till en grusplan modell gråsten. Vilken ingen kommer att sätta sin fot på. Vare sig vi eller några motståndare.

Anledningen till förvisningen från den fina fotbollsplanen till grustaget är – såvitt de flesta av oss spelare förstått – att vi inte bidrar tillräckligt till hela föreningens bästa. Enligt klubbens president så består våra prestationer av mediokra insatser på fotbollsplanen jämte förtäring av mat och vindrickande. Enbart.

Vilket är en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten. Mediokra insatser på fotbollsplanen är dessutom månadens understatement.

Presidenten har därför ställt som krav att vi antingen erlägger tjugo Euro i någon form av veteranavgift eller engagerar oss mer i klubbens dagliga arbete.

För mig och flertalet av mina lagkamrater var det ingen tvekan - tjugo Euro så är problemet löst.

Men så har vi en lagledare. Som dessutom är vår egen lilla veteran-president och talesman i alla möjliga frågor. Och för honom är det inte fråga om pengar. Utan om principer. Ytterst grundläggande demokratiska principer dessutom.

Med följd att vi hade ett möte häromdagen. Om principer bland annat. Eftersom mötet var förlagt till en fredagskväll hade våra militärer som vanligt redan tittat djupt i glaset. Och dessutom tagit med sig ett par kamrater som inte var ett dugg sämre.

Så mötet blev ett hederligt franskt sådant - alla talade i mun på varandra och vad vi kom fram till har i vart fall jag inte en susning om. Mer än att vi tydligen har principer.

Så nu står vi här med våra principer.

Och ingen fotbollsplan.

Genvägar är... annorlunda vägar

2005-10-30T23:51:00.000+01:00

Söndagsutflykt med vandring i bergen med massor av sol. Och shorts. Herr sols vägar må vara outgrundliga men så länge han parkerar ovanför just oss tänker i vart fall inte jag klaga.

Bergsvandringen flöt på som de brukar göra. Blodsockerfall, trött-i-bena-attacker och Lillebrors ständiga stopp för att slå upp alla insekter i sin insektsbok. Visst skall barn uppmuntras till kunskap men efter det sjunde stoppet på femtio meter börjar tålamodet lätt att tryta.

Framförallt hos storebror som dock löste det hela genom att gå före och skrämma iväg allt som kunde tänkas påminna om en insekt.

Vandringen flöt på lite bättre efter det initiativet.

I slutet av vandringen kom vi så till den riktiga strapatsen. En genväg! Dessutom upptäckt av pappa. Stigfinnaren himself.

Hustrun som är van vid makens genvägar var inte lika entusiastisk.

- Du, det ser lite brant ut.
- Ingen fara. Det är bara precis här i början.

Efter en dryg kilometer j-t brant nerför och fyra fria fall från min hustru fall befann vi oss till sist nedanför bergspartiet.

Och jag höll mig på behörigt avstånd från hustrun som såg allt annat än nöjd ut. Hennes svordomar nerför berget har skrämt bort allt existerande djurliv från det berget under all överskådlig framtid.

”Skönt att det är över” mumlade hustrun.

Varvid vi upptäckte att vi befann oss i en kohage. Fullt med kossor.

Partout. Everywhere. Överallt.

Var hustruns ögon svarta innan var det inget emot vad de var efter upptäckten av kossorna.

Min hustru uppskattar inte kossor sådär gränslöst. Eller som barnen uttryckte det:

- Kolla mamma. Kossor! Sådana är du ju skiträdd för.

Ett tag såg det ut som om hustrun skulle bege sig uppför berget igen.

Men efter spen-kontroll, så att det inte befann sig någon bror till Ferdinand eller hans vänner i hagen, bar det iväg. Mellan kossorna. Och allt vad de nu lämnar efter sig. Med hustrun muttrandes om maken och hans bristande egenskaper på olika områden.

Vi tog oss dock igenom kohagen utan några större missöden.

Men det var väldigt tyst i bilen på vägen hem.

Och natten kommer att tillbringas på sofflocket för min del.

Lugnast så.

Oops, I did it again.

2005-10-30T10:56:00.000+01:00

Storebror vaknade vid halvsjutiden.

-Pappa, kan vi inte hitta på något? Utomhus.

Efter fåfånga försök med berättelser om hur skönt det är att somna om återstod inte mycket annat än en hederlig till-fots-utflykt ner till sjön och bryggan för att i soluppgången fotografera fåglar, båtar och bergen.

Och prata fotboll.

Storebror har fått för sig att vi skall åka till Turin och hälsa på den one and only Zlatan.

-Han kanske bjuder hem oss när han upptäcker att vi är från Sverige?!

Sure.

Nåväl, efter att ha blivit oense i frågan om Paris St Germain är ett j-a skitlag eller ej (vilket det självfallet är) begav vi oss mot affären för att handla en diger söndagsfrukost.

När vi väl kom fram, fem minuter före öppningsdags, var vi ensamma. Riktigt ensamma. Och inte var vi mindre ensamma vid öppningsdags. Eller tio minuter därefter för den delen.

Tog ytterligare någon minut innan poletten trillade ner. Varpå jag bara suckade och sade:

-Du Storebror, det är idag som man skall ställa om klockan. Tydligen.

-Vet jag väl. Det pratade vi om i skolan förra veckan. Förresten glömde Du att ställa om klockan även förra året.

Vilket naturligtvis är helt korrekt beskrivning av verkligheten.

Morgonstund har guld i mund

2005-10-29T10:26:00.000+02:00

Lyrik som aldrig kommer att ges ut

2005-10-29T09:56:00.000+02:00

Sent igår.

Betongkeps ida'.

Tralalalala.

Inte helt oväntat

2005-10-28T18:45:00.000+02:00

Eftermiddagsvandring i bergen.

Barnen: Pappa, kan vi inte få gå nere vid bäcken?

Pappa: Det är nog inte någon så där lysande idé. Ni är inte direkt klädda för gå nära vatten. Dessutom är det en bit hem om någon av er skulle trilla i.

Barnen: Men Pappa, vi skall bara gå på stenarna intill kanten. Vi kommer inte ens att vara i närheten av vattnet.

Pappa: Njaaäääeee.

Barnen: Snnnnnnääääällllllllaaaaaaa.

Pappa: Ok då. Men gå nu inte för nära vattnet.

Barnen: Nädå, vi lovar.

Exakt 27 sekunder senare.

Lillebror: *Halka*

Bäcken: "Plums"

Lillebror: Paaaaaaaaapppppppppppaaaaaaaaaaa!!!

Lära för livet

2005-10-27T19:29:00.000+02:00

I den svenska grundskola som jag fostrades fanns det en term som benämndes läxor. Men det var en högst teoretisk term. Det hände i och för sig att någon lärare delade ut uppgifter som förväntades bli utförda utanför skolsalen. Att uppgifterna verkligen blev utförda hörde dock till ovanligheterna.

I vår lilla by där vi bor idag har barnen läxor varenda dag. Och de utförs. Inte en chans att barnen hoppar över eller slarvar med läxan.

Föräldrarna i gemen är dessutom ytterst angelägna om att deras barn presterar väl i skolan. Extralektioner efter skoltid och under loven är inget ovanligt.

Som svensk känns det ibland lite ”too much”.

Även lärarna har tydligen den uppfattningen. Med hem till lovet hade barnen med sig en lapp från skolan där det betonades att barnen även skulle vara lediga under lovet. Frejdiga förslag på aktiviteter lämnades: ”låt gärna Ert barn vara ute i naturen och leka med sina kamrater. Fysiska aktiviteter i form av fotboll, löpning, simning m m är att rekommendera.”

Nästan lite ”twilight zone” över det hela.

Men barnen trivs. Och tycker det är skitkul med läxor.

Genetiskt språng har jag för mig är den korrekta benämningen.

Det var mindre förr

2005-10-27T19:06:00.000+02:00

När jag gick i tredje klass fick jag betyg i fem ämnen. Svenska, matematik, OÄ, musik och gymnastik.

Det räckte. Och blev över.

Vår nioåring har nyss erhållit sitt höstlovsbetyg. En diger lunta med samtliga terminens prov som åtföljs av en betygsättning.

I femtiofyra ämnen!

Inflationen tar uppenbarligen ut sin rätt även vad avser skolbetygen.

Le grand nez

2005-10-26T22:13:00.000+02:00

Kvällsbrottning med barnen.

Nioåringen satte knät mitt i ansiktet.

Sitt knä. Mitt ansikte.

Jag är inte särskilt vacker i vanliga fall. Men nu gör jag i vart fall skäl för mitt nick.

I Cyrano de Bergerac.

Vissa dagar är bara sådär...

2005-10-26T11:47:00.000+02:00

Yes, we have no bananas

2005-10-25T22:02:00.000+02:00

När min hustru ”röjer”, som hon uttrycker det, ställer hon soppåsarna omedelbart utanför dörren. Därefter förpassas dessa till den gemensamma soptunnan som ligger på baksidan av vårt garage.

I går var det dags för röjning. Och soppåsarna placerades utanför dörren såsom brukligt är. Vilket vanligtvis inte medför några problem. Eller missförstånd för den delen.

Nu är dock mina föräldrar på besök.

När soporna skulle förpassas till soprummet undrade min hustru var påsen med gamla räkskal tagit vägen. Nog någon annan som varit vänlig och förpassat påsen till soprummet tänkte hon nöjt. Och funderade därefter inte mer på saken.

Idag spred sig dock en annorlunda doft. Från min mors resväska som befann sig i garaget.

Gamla-räkor-doft.

Räkskalen hade inte förpassats till soprummet. Däremot till min mors resväska. Genom min fars försorg.

- Jamen, jag höll ju på att packa. Så såg jag påsen. Och trodde att det var något Du hade köpt som skulle med till Sverige.

Luktar sådär.

Skall bli kul att se vad som sker vid incheckningen i morgon. Något larm måste rimligtvis ge utslag. Varpå mina föräldrar skall förklara. På utrikiska. Vilket inte är deras starkaste gren direkt.

”Oh, nothing to worry about. Only smell of old shrimp-skal. You know ”

Med lite flyt kommer det en nitisk flygplatsväktare och gör processen kort med ett välriktat skott i mittpartiet. På väskan alltså.

Hade blivit ett ganska häftigt semesterminne om inte annat.

Once Around

2005-10-25T21:35:00.000+02:00

Föräldrarna på besök. Med allt vad det innebär.

Så nu är vi två vuxna och fem b…, förlåt fyra vuxna och tre barn. På drygt åttio kvadrat.

Tätt. Intensivt. Intimt. Close. Back to basics. You name it.

Men det har sina absoluta ljuspunkter. Framförallt just nu.

Vid den andra datorn sitter min icke-fullt-så-datorvane far och försöker utforska Internet.

En upplevelse utöver det vanliga.

När han skall dubbelklicka på musen för att komma vidare via en länk tar han först sats med hela kroppen ett par sekunder. Därefter klickar han första gången och träffar oftast länken. I vart fall något sånär.

När han skall klicka andra gången befinner sig muspekaren undantagslöst någonstans uppe i högra hörnet på skärmen.

Mitt bland alla banners.

Som naturligtvis ser till att ett antal extra fönster öppnar sig när min far klickar för både andra, tredje och fjärde gången.

När min far upptäcker att den sida som han ville bege sig till inte har uppenbarat sig klickar han irriterat ytterligare en sju-åtta gånger på musen.

Med muspekaren fortfarande någonstans uppe i högra hörnet.

Med följd att ytterligare ett antal fönster öppnar sig.

Hitta.se, Bli Fadder, Vodafone, Blocket och Findus dansar för tillfället polka på min fars datorskärm.

Allt detta medan min far svär högt över tekniken.

Vid senaste upprensningen stängde jag inte mindre än tjugoen, yes tjugoen, fönster med reklam.

J-a skit som min far uttryckte det.

Själv har jag svårt att få luft efter det hysteriska skrattanfallet.

Det kom ett brev med posten. Eller skulle komma.

2005-10-20T17:49:00.000+02:00

Så har det hänt igen.

På väg till brevlådan för att posta ett par vansinnigt viktiga brev. Måste komma fram i morgon. Myndigheter som adressater. Bara svänga inom Pressbyrån för att köpa frimärken. Inte glömma. Absolut inte.

Bra låt på mp3-spelaren. Visslar med. Svänger även lite på armarna. Fram till postlådan. Öppnar postlådan. Och klunk. Breven försvinner ner i lådan.

I samma stund klickar det till. Pressbyrån! Frimärken!

Jäklar.

Kommunikation kl 06.30 i en bil

2005-10-20T17:07:00.000+02:00

Min far: Växthuseffekt; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… EU; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Dagens ungdom; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: SUV-bilar; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Kärnkraften; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: Politiker; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Bilen bredvid; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Stadsplanerningen; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: USA; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Frankrike; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Vanligtvis brukar försöken till diskussioner upplevas som något påfrestande. Och ibland faktiskt även givande. Om man är på det humöret. Men på morgonkvisten är de tamejfan helt outhärdliga.

Men han vill väl. Alltid.

2005-10-19T07:42:00.000+02:00

Livets gåta

2005-10-18T21:05:00.000+02:00

På tillfälligt besök i Svedala. Med hederlig svensk TV-kväll för första gången på riktigt länge.

Men...

Martin Timell.

Fortfarande.

Varför?

Kåtelikåt

2005-10-17T20:50:00.000+02:00

Någon har begett sig till Eniros hemsida och sökt på ordet kåt. Och hamnat på denna sida. Som tydligen innehar en hedrande elfte plats på Eniros kåt-lista. Inte illa!

Fast vad sjutton gör man på Eniros hemsidor när man vill söka på ordet kåt?

Kinky.

http://www.eniro.se/query?what=se&q=k%E5t&stq=10.

För den som vill veta mer.

Världens enda företag med utegångsförbud

2005-10-17T20:38:00.000+02:00

En inte-alltför-van-och-inte-sådär-våldsamt-bevandrad-i-engelska kollega satt mitt i ett telefonsamtal. På utrikiska. Engelska.

Kollegan: Vad sjutton var det jag skulle fråga?

Jag: När bolaget bildades.

Kollegan: När det är bildat?

Jag: Ja. Bildat. Grundat. Registrerat. Kommit till världen. Uppstått.

Kollegan: Ok. Grundat.

Kollegan: (Högt och ljudligt) Hello, I want to know when the company was grounded.

Jag och övriga personer på kontoret: *dubbelvikta i hysteriska skrattanfall*.

Skilda världar

2005-10-17T19:59:00.000+02:00

Överhört på en Seven-Eleven. Nära Dig.

Poliskonstapeln: Ja, hej detta var från polisen. Vi står här med en liten flicka som påstår att hon är Din dotter. Hon säger att hon heter X och är nio år. Är det Din dotter?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Hon har tydligen snattat godis här i butiken varför vi är tvungna att kontakta Dig som förälder. Det vore bra om Du hade möjlighet att komma hit och hämta Din dotter.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Du har inte tid? Jaha, var bor ni någonstans då?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Men det är ju ganska långt härifrån. Du menar väl inte att hon skall ta sig hem själv så här på kvällen?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Det är möjligt att hon brukar klara sig själv. Men Din dotter är bara nio år och hon borde definitivt inte vara själv i stan vid den här tidpunkten på dygnet.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Jo, hon har sin kompis med sig men hon är inte en dag äldre. Så då föreslår jag att vi kommer och lämnar X så kan vi fortsätta vårt samtal på plats.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Du skall iväg? Men det är Din dotter det är fråga om?!

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln till sin kollega: Hon la på!

Under samtalets gång hade Poliskonstapelns kollega förgäves försökt få nioåringen att skriva ner sitt namn och adress i ett block. Dock utan större framgång då nioåringens skrivkunskaper var klart begränsade.

Tilläggas skall att nioåringen såg vare sig skrämd eller nervös ut inför den situation som hon befann sig i. Snarast oförstående och med en blick som utstrålade ”kan jag inte få gå ut och leka snart?”.

Riktigt obehagligt.

Onekligen har vi olika förutsättningar här i livet. På flera plan.

Far from home

2005-10-17T19:36:00.000+02:00

Tio saker jag definitivt inte gjorde innan vi flyttade till Frankrike:

1) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän,
2) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som skanderande norska nationalsången,
3) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som drack medhavd sprit,
4) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som applåderade när planet tog mark,
5) stod vid ett bagageband och för femtioelfte gången undrade varför just mitt bagage alltid måste komma sist,
6) sprang till ett annat bagageband svärandes över att det alltid skall vara så j-a svårt för SAS att leverera bagaget på samma band som finns angivet på tv-skärmarna,
7) suckade tungt över att folk har så svårt att förstå texten ”vilovagn” jämte en skylt med ett finger som hålls framför två läppar och att detta rimligtvis innebär att man inte snackar i sin mobiltelefon,
8) förundrades över en kvinna som på danska vrålade ”stäng mobiltelefonen för h-e”
9) skämdes över att jag inte vågade vråla,
10) fick telefon från en alldeles för nöjd hustru på en sisådär 150 mils avstånd som berättade hur underbart allt var där jag för tillfället inte befinner mig.

Söndag med Sune och hans familj

2005-10-09T21:35:00.000+02:00

Söndag. Strålande solsken. Klarblå himmel. Och ambitionerna på topp. Pappans i vart fall. Nu skall här cyklas. Vi tar bilen upp till en skidort var vi tar en lång och frisk cykeltur. Bra för hälsan. Och konditionen. För att inte tala om familjesammanhållningen.

Och pappas mage som vissa av familjemedlemmarna så käckt uttryckte det.

Det första bekymret tornade upp sig redan på hemmaplan. Nya – och framförallt större – cyklar till barnen medförde att den snabba packningen kom av sig. Tog en dryg timme innan pusslet var lagt. Och blodsockret hade så sakta börjat sjunka.

Därefter följde ett par mils serpentinvägskörning. Där hustrun i god ordning var på topp – den enda varelse som lyckas bli åksjuk när hon själv kör.

Oslagbart. Och inte så lite påfrestande.

Och ovan på detta Herr Hypokondriker i baksätet som redan när vi körde ut från parkeringen började yra om att han skulle kräkas. Vilket sedan upprepades i varje sväng.

Inte så lite påfrestande det heller.

”Men så för h-e kräk då!!!” som det brukar uttryckas från vuxenhåll efter det femtionde åhhhhhhh-jag-måste-kräka-åhhhhhhhhh-vad-jag-mår-illa-åhhhhhh-vad-jag-dör-åhhhhhhh.

Än så länge har han inte lytt våra uppmaningar. Och tur är väl det.

Så när vi väl anlände till skidorten närmast trillade familjemedlemmarna ur bilen. Ord som ”mat”, ”dricka”, ”jag kräks” och ”jag också” kunde svagt höras från de drabbades läppar.

Och det var inte de yngsta som var värst. Långtifrån.

Efter intag av mat och dryck följde cykling där lillebror han med att tjuta säkert tio gånger för han var ju ”så trött i bena”, storebror tjöt för att han trillade och hustrun, tja hon hade fortfarande inte hämtat sig från bilkörningen och var vit som ett lakan. Med ett akut pausbehov var femhundrade meter.

”Otränad”, som hon uttryckte det.

Nähä?!

Efter drygt tre kilometers cykling så tittade barnen och mamman på varandra. ”Skitkul. Och jättemysigt. Det här får vi göra om. En annan gång. Nu åker vi hem och äter kaka.”

Visst, det gör vi gärna om. Dock utan barn. Och utan hustru.

Vilket vi alla är ense om.

Always look on the bright side of life

2005-10-08T23:24:00.000+02:00

Tröjorna var i vart fall inte dyngsura när det väl var dags för match. Lite halvfuktiga sådär. Mikrovågsugnen gjorde tydligen susen.

Det där sista var inte riktigt sant. Tack vare min hustru. ”Nu får Du väl för f-n skärpa Dig. Du lägger väl inte fotbollströjorna i mikrovågsugnen?!” Av såväl tonfallet som minspelet att döma var det inte läge att diskutera. Så det blev gräsmattan i stället. Alla tröjorna prydligt utlagda på gräsmattan för soltorkning.

Och barnen utkommenderade att springa runt och blåsa på tröjorna.

Vilket inte heller var sant.

Nåväl, tröjorna torkade någorlunda på gräsmattan så jag slapp att få stryk av lagkamraterna. Våra två militärer i laget hade ändå inte känt om tröjorna var våta. En sisådär trekvart före match hämtade vi upp dem på den lokala puben. De hade suttit där ett tag om man så säger. Iförda en blå respektive en rosa peruk. Och solglasögon. Inomhus.

De hade inte särskilt många rätt när de väl hittade ut på planen.

I övrigt fortlöpte matchen planenligt.

Storstryk.

Vänsterbacken lämnade planen i protest mot någon eller något i laget för att återkomma tjugo minuter senare med orden ”det var så tråkigt i omklädningsrummet”.

Efter en utebliven offsideavblåsning tog en av våra mittbackar visselpipan från domaren och höll en lång demonstration i ”hur-man-blåser-i-visselpipan”. Domaren var sådär lagom road.

Målvakten släppte in en bakåtpassning från drygt tjugo meter. Planens fel.

En av våra spelare skulle ”sätta på” en av motståndarnas morsa. Vilket motståndaren tydligen själv hade gjort tidigare. Enligt vår spelare.

Tja, och så där höll det på.

En sak kan ostridigt konstateras – bra är vi inte. Men kul har vi. Trots allt.

Alzheimers

2005-10-07T18:02:00.000+02:00

Två timmar kvar till matchstart. Och precis då kommer jag på att det är jag som har ansvaret för matchtröjorna. D v s det är jag och ingen annan som skall se till att tröjorna tvättas och tas med till matchen.

Ut i garaget. Mycket riktigt - där ligger de i väskan. Tretton tröjor. Tillsammans. Väl använda. Svettiga. Sedan förra fredagen.

Har legat till sig bra. Ren ammoniaksdoft är angenäm i jämförelse.

Så nu går tvättmaskinen för fullt. Hustrun skakar på huvudet.

"Och Du tror att de kommer att hinna torka innan matchen? Utan torktumlare?"

Hårfön. Har vi en hårfön? Eller två?

Utanför mitt fönster

2005-10-06T20:13:00.000+02:00

Supertorsken

2005-10-06T18:09:00.000+02:00

I min enfald var jag övertygad om att ingen i familjen kunde överträffa mig vad gäller blödighet för säljare.

Så fel man kan ha. Jag är ju gift. Med en hustru som helt klart är i en division för sig själv.

Dörrsäljare av egentillverkade vykort. Skitfula! Vykorten alltså. Såg ut att vara gjorda på pressat toa-papper av en tvååring.

Fem Euro stycket. Och min hustru köper FEM stycken!!! "Det såg ut att vara så synd om honom".

Självklart var det min plånbok som låg framme. Har en känsla av det underlättade köpet en aning.

Så ni som får får vykort inom de närmaste veckorna; visst, de är skitfula - men de är värda sin vikt i guld.

Love is in the air

2005-10-06T17:54:00.000+02:00

Mellanbror tog med en kompis, E, hem från skolan idag.

E har långt hår i nacken. Och är hur söt som helst. Tycker dottern.

Hon sitter ett par meter från honom och bara stirrar. Andäktigt. Och när man frågar henne vad hon gör blir hon pionröd i ansiktet och ser ut att bara vilja sjunka genom marken.

E, säger hon svagt och ler generat med hela ansiktet.

Börjar ju bra detta. Tre år gammal. Hur roligt blir det när hon är i tonåren? Med två storebrorsor och deras sannolikt superhäftiga polare. I hennes ögon alltså.

*Suck*

Dansös sökes

2005-10-05T21:35:00.000+02:00

Så kom då dråpslaget. Min hustru kommer aldrig att dansa till Europe igen. Aldrig någonsin. I vart fall inte om jag är hemma.

”Är Du inte klok? Du kan för sjutton inte skriva om hur jag dansar här hemma. Och till Europe! Folk kommer tro att jag är helt borta.”

Förmodligen.