Besöket smörade ordenligt för hustrun som begåvades med en chokladask modell större.
Fin choklad. Dyr choklad.
Choklad som man tar en eller högst två bitar av till kaffet.
Så försvann besöket. Varvid hustrun placerade chokladasken i bokhyllan och förklarade att den skulle sparas till nästa helg.
Tillåt mig att småle...
Tog drygt två dagar. Sen var den asken tom. Finito. Vide. Empty.
Och ingen av oss har tagit mer än någon enstaka chokladbit.
Eller hur?
Och ja - joggingskorna är snörade och jag kommer inom kort bege mig iväg för att straffa min svällande kropp för dess totala frånvaro av karaktär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Haha!!! hemma hos mig hade den inte räckt mer än två timmar. Mina barn är hopplösa och även fast jag tycker att jag har hittat dom slugaste ställen att gömma godis letar dom fram det. Jag har försökt ha ett lager saltlakrits hemma för då och då får jag sug men här i Madrid går det inte att köpa. Men när suget kommer hittar jag bara tomma påsar och barn som ser lagom oskyldiga ut
Och förmodligen fick Din fru knappt något alls eller? *s*
åh springa....här är det djupsnö och skitkallt, skorna står bara i hallen och väcker dregel
Skicka en kommentar