The number you have dialed...

Ringde precis till Syrien.

Fråga inte varför. Arbetet.

Kvinna svarade. Inte på engelska.

Jag försökte förklara mitt ärende. Först på engelska. Sedan franska. Därefter tyska.

Som jag endast har fragmentariska kunskaper i.

An, auf, hinter, in....

Kvinnan pratade oavbrutet.

Därefter tog en man hastigt över samtalet.

Röstläget höjdes med en sisådär 100 decibel. Fortfarande på ett språk som jag inte var i närheten av att förstå.

Å andra sidan var nog innebörden ganska klar.

"Ursäkta, men ni har nog ringt fel nummer".

Typ.

Sallad

Lillasyster kom hem från skolan igår. Överlycklig.

- Pappa, jag har ätit sallad. Och det var JÄÄÄÄÄTTTTTTTE-gott.
- Sallad?!
- Ja. Sallad. Bönor, morötter och sallad-sallad.
- Var det gott?
- Ja, jättegott.
- Och Du åt?
- Ja, MYYYYCCCKKKKEEETTTT.

Varför försöker man själv överhuvudtaget? Tre och ett halvt års tjat om sallad och grönsaker.

Helt utan resultat.

”Örk, jag kräks” eller ”Lillayster sjuk av sallad” har varit de stående kommentarerna.

En dag i skolans matsal räckte.

Super-nanny hade haft julafton i vår familj.

Dekadens

Tre saker jag inte gjorde vid lunchtid en torsdag i slutet av september innan vi flyttade till Franrike

1) Åt lunchen tillsammans med min hustru.
2) Satt utomhus i shorts och t-shirt.
3) Drack alldeles för mycket rödvin till lunchen.

Sjävfallet kommer detta dekadenta leverne leda till att min hustru tröttnar på mig, att jag drabbas av lunginflammation samt att jag kommer att fördriva återstoden av mitt liv på en parkbänk imundigandes Vino Tinto.

Men jag faller med ett leende på läpparna.

Do-Re-Mi

Storebror och Lillasyster har bildat ett pop-band. Storebror spelar gitarr och sjungandet delar de på. Lillasyster varvar med en och annan dans.

I kväll var det konsert i allt-i-allo-rummet. Spänningen var på topp hos den trehövdade publiken.

Så drog första låten i gång.

"Lillebror är en pip-sill"

Blev naturligtvis ett j-a liv.

Så konserten är numera över och samtliga barn är kommenderade var sin bok. Under tystnad. Och utan retfulla blickar.

Le Visiteur

Fick precis besök.

”Salut”, så stod han mitt i arbetsrummet.

Kul att folk känner sig som hemma.

Har dock fortfarande inte vant mig riktigt.

I Svedala kunde man kallt räkna med att folk bokade tid minst en vecka innan de skulle komma på besök. Därefter ringde de någon timme före det planerade besöket och förklarade att de snart var på väg. För ett sedan anlända ganska exakt vid avtalad tidnpunkt.

Här har man tur om folk knackar på dörren innan de kliver in.

Och jag som fortfarande inte har lärt mig hur den förb-e perkulatorn fungerar.

Lär bli rödvin eller pastis som substitut.

Helt ok.

Plastisock

Tillbringade kvällen på föräldramöte tillsammans med övriga föräldrar och lärarinnan i Storebrors klass.

Förutom kossorna som spatserade förbi på baksidan var det mesta sig likt. Om man bortser från språket alltså.

Gamla möbler, svart griffeltavla, träbänkar, handskrivna grammatikregler på väggarna och en doft av klassrum som uppenbarligen är tidlös. Och internationell.

Lärarinnan förklarade ambitiöst hur skolarbetet var upplagt. Pedagogik i kvadrat. Av det lilla jag nu förstod.

Jag förstod i vart fall så mycket som att de bl a hade segling och ”Matisse-kunskap” på schemat.

När jag var nio år trodde jag sannolikt att Matisse var en fotbollsspelare. Förmodligen hade jag den uppfattningen även när jag var tjugofem. Och även trettio för den delen.

Och inte sjutton fick jag segla på gympatimmarna. Plastisock och gympasal i källaren är det bestående minnet.

Fast å andra sidan har jag för mig att skolan slutade strax efter lunch. Det gör den inte här. Långtifrån.

08.30-16.30 från sex års ålder. Och läxor i princip varje dag.

Jag tror aldrig att jag har befunnit mig i skolan efter kl 14.00 utan att ha fått huvudvärk.

Å andra sidan är det kanske just därför som det tog några år innan jag kopplade vem Matisse var. Han cyklisten.

Beresta brev

Så har Postverket lyckats. Igen. Denna gång i den franska versionen.

Postförsändelserna har inte legat på hög sedan vi återvände till Frankrike. Snarare tvärtom. Knappt någon post alls. Framförallt ingen privatpost. Vare sig från Frankrike eller Sverige.

Ett tag undrade vi om vi hade raderats från alla register. Vilket faktiskt var en ganska angenäm tanke. Bruna-kuvert-hejdå ungefär.

Men så förhöll det sig naturligtvis inte. Efter kontroll med posten visade det sig att sommarens fyraveckors eftersändning av post från Franrike till Sverige hade muterats till femtiotvå veckor i det franska postverkets system.

Och i Sverige har vi permanent eftersändning av all svensk post till Franrike.

Ni anar varthän det lutar?

Brev postas i Sverige till oss. Eftersänds till Frankrike. Kommer till Frankrike. Eftersänds till Sverige. Kommer till Sverige. Eftersänds till Franrike. Kommer till Frankrike. Eftersänds till Sverige o s v.

Så en del av vårt post är förmodligen inne på minst femte vändan mellan Sverige och Frankrike.

Perpetuum Mobile.

Å andra sidan har vi sannolikt världens mest beresta post.

Som vi dessutom aldrig har läst.

Med ena foten i graven

Min hustru har en nära-döden-upplevelse. Ingen sömn. Svår feber. Tappad talförmåga. Likblek. Kutryggad. Dessutom är det ingen som förstår henne. Och teorierna om vad det är som drabbat henne avlöser varandra.

Vi andra är nog ganska övertygade om att det är en hederlig förkylning. Dessutom en ganska lätt sådan.

Svårt att sova

Lillebror blev sjuk idag. Någon form av mag- och feberbacilusk. Men tre timmars sömn mitt på dagen gjorde susen. Med följd att han nu är pigg som en ört. Och självfallet inte kan somna. Så för tillfället ser jag och Lillebror på den franska versionen av "Förlåt".

I och för sig bättre än den svenska versionen. Men fortfarande inte ens i närheten av uthärdligt.

Dock sövande. I vart fall för Lillebror. Själv blir jag mest irriterad. Fortfarande inte någon som vägrat att godta "Förlåtet".

Mesproppsprogram.

Framtidsplaner

Lillebror förklarade idag att han skulle bli datorspelsuppfinnare när han blev stor.

- Jaha, och vad är det för spel som Du skall uppfinna?
- Ett spel med flickor som springer och ju närmare mål de kommer ju fler kläder tappar de. Så när flickorna kommer i mål är de helt nakna.

- Det är Din son, var hustruns enda kommentar.

En del av vår vinranka. En liten en.

Att aldrig vara någon till besvär

Jag och Storebror vaknade i god ordning före alla andra i den här sjusovarfamiljen. Hustrun var i och för sig uppe och vände men hennes blick sade allt.

"Gå Du och lägg Dig igen älskling" var det enda som jag lyckades få fram. Eller snarare vågade.

Nåväl, jag och Storebror begav oss ner till stranden för att plocka kastanjer och doppa fötterna i vattnet. Vi pratade dessutom om Morfar och olika minnen från honom.

Klassikern är fortfarande när mormor och morfars vovve lade en kabel utanför en grannes hus med hela grannfamiljen sittandes vid matbordet betraktandes naturens gång. Efter väl förrättat värv återstod för Morfar att plocka upp härligheten i den medhavda påsen.

Om det nu hade funnits en medhavd påse.

Men Morfar fann som vanligt på råd och plockade upp den av vovve producerade kabeln med händerna.

Grannfamiljen har förmodligen fortfarande inte hämtat sig.

Och Storebror förstår fortfarande inte varför Morfar inte gick hem och hämtade en påse.

Inte jag heller för den delen.

Men händelsen är och förblir en klassiker. Och ett oförglömligt minne från Morfar.

Bollen är rund

Storebror har blivit A-lagare.

Nu är det inte så farligt som det låter – han har blivit uppflyttad till fotbollens A-grupp vilket är en stor händelse för honom.

I Frankrike rangordnas alla. Alltid och överallt. Redan under de första åren i skolan är det betyg till både höger och vänster. Och det är inte något som sker så där lite diskret. Resultaten läses upp högt inför klassen. Så att alla vet sin plats från början. Typ.

Förra säsongen inledde Storebror i fotbollens A-grupp för att därefter flyttas ner till B sedan till C och D för att därefter hamna i B där han spelade under större delen av säsongen med varierad framgång.

Nåväl, själva är vi måttligt roade av att han skall spela i A-gruppen. Han har erhållit min talang för bollar vilket är liktydigt med ingen talang alls. Efter drygt 30 års ”fotbollande” har jag fortfarande svårt att kicka till tre.

Klas Ingesson och Håkan Mild har varit mina självklara förebilder.

Så vi tycker nog att Storebror borde stanna i B-gruppen där kraven inte är lika höga. Men tydligen är det match med A-gruppen på lördag. Vi får väl se hur det går.

Följden av att sova på geografilektionerna

Talade precis med min kära syster som hade planer på att besöka oss efter jul.

- Kollade på KLM som hade rätt hyggliga priser. 2 500 tur och retur.

- Varför försöker Du inte med SAS. Jag flög själv häromdagen för drygt 1 300 spänn.

- Jag var inne på SAS sajt men de flyger inte längre till Genève.

- Va?!

- Jodå, jag var inne och kollade på flyg till Frankrike. Fanns ingenting till Genève.

- Frankrike?!

En kort tystnad i luren uppstod innan systern insåg sitt klavertramp.

-F-n, Genève ligger ju i Schweiz. Hur f-n kunde jag vara så korkad?! Jag kollade bara på Frankrike. Det är ju där ni bor.

Till saken hör att hon har flugit till Genève vid ett flertal tillfällen. Dessutom har hon arbetat som flygvärdinna.

En sak är säker - hon lär aldrig få vara med i "På spåret".

Och ja - hon är blondin.

Smack!

Smack!

Där satt den. Igen. På vänstra delen av vindrutan.

Efter mindre än tolv timmar i Svedala på tillfälligt besök kände man sig snabbt som hemma igen.

700 spänn!

Överträdelse mot punkt 06 - "i vägkorsning eller inom 10 m från korsande körbanas närmaste ytterkan (3 kap 53 §)".

Det finns i vart fall en yrkeskår som inte är utbränd.

Möh?!

Barnen leker för tillfället jägare och älg på gräsmattan.

Inte helt oväntat är Lillebror älgen.

"Möh" hörs det från honom innan han förpassas till de sälla jaktmarkerna av jägarens fruktade sugproppspilar.

Undrar hur en grävling låter?

Att lita på

Förberedelserna inför kvällens umgänge med "vår" franska familj är i full gång. Hur mycket förberedelser det nu kan bli en lördag med skolgång, fotboll, körande till barnens kompisar och allt annat som hör en trebarnsfamilj till. I god ordning lär vi stå i köket och upptäcka vad vi inte har hemma när gästerna knackar på dörren och man överväger om hämtpizza ändock inte är ett alternativ.

Som tur är det fransk tidzon som gäller, klockan sju innebär tidigast halv åtta varför vi förhoppningsvis har i vart fall en halvtimme till godo.

Dessutom har det börjat att ösregna varför kvällens tilltänkta grillning för närvarande befinner sig på just det tilltänkta stadiet och ingen annanstans.

Nåväl, vi upptäckte att det saknades vinglas. Dessutom tänkte vi bjuda på hederligt svenskt tunnbröd något som hustrun påstod fanns på hyllan i en butik inne i Annecy. Hustrun åtog sig med glädje uppdraget att inhandla sex nya - likadana - vinglas samt tunnbröd.

"Alltid kul att shoppa" som hon uttryckte det.

Vår teori är att hon ibland tycker det är skönt att slippa familjen.

Efter av hustrun förrättat värv står vi nu med sex vinglas i tre olika färger samt ett i och för sig tunt bröd men med sitt usprung i något arabland. "Lavash" står det på påsen. Låter inte särkilt skandinaviskt. Smaken är inte heller särskilt skandinavisk - kilometer från Polarbröd och hans kompisar.

Hustruns kommentarer består i god ordning av ett "Hoppsan" och "Jamen, jag var ju så stressad".

Så nu blir det en orientalisk afton istället. En färgglad sådan.

Real Madrid

Äntligen var det premiärdags för fotbollen. Veteranlaget alltså – det mest osannolika lag som någonsin beträtt en fotbollsplan. Men med beaktande av det i laget råder en åldersfördelning på mellan 33 och 55 år och en viktfördelning på mellan 110 och 60 kilo är den fotboll som presteras i vart fall oftast underhållande.

I god ordning inledde vi hyggligt och låg endast under med ett mål i paus. I andra halvlek kom dock det obligatoriska raset och därtill hörande diskussioner inom laget om vems fel allting var. Att det skulle vara motståndaren som är bra har aldrig varit föremål för diskussion. Oftast är det någon stackare i backlinjen som får veta att han inte har särskilt många rätt. Så även denna gång.

Dagens höjdare var när vänsterbacken och målvakten argumenterade om vem som skulle ta bollen. Spelet stannade av då vi andra förundrat betraktade spektaklet. Framförallt motståndarna som hade svårt att hålla sig för skratt. Diskussionen blev alltmer högljudd och avslutades med att vänsterbacken yppade några väl valda svordomar av modell grövre, skickade bollen utöver sidlinjen långt in i skogen för att därefter sätta sig vid sidan om planen och förklara att han aldrig tänkte sätt sin fot på en fotbollsplan igen. Framförallt inte om vissa av hans lagkamrater befann sig på densamma.

Han brukar säga så, vänsterbacken. Men han kommer alltid tillbaka vilket är tur då det är han som är ansvarig för matchtröjorna. Och förbandslådan.

Efter fem minuter kom han mycket riktigt tillbaka in på planen. Dock inte som vänsterback då detta tydligen var alltför nära målvakten. Så vänsterbacken spelade center i stället. Tillsammans med den person som normalt spelar center med följd att vi hade två centrar och ingen vänsterback.

Och matchen? Jodå, vi förlorade med 1-8.

Bubbelskridsko

Tisdag kväll och ingen skola dagen efter varför jag och en mamma till en av Storebrors kompisar nappade på en affisch om skridskoåkning bland såpbubblor i ishallen inne i den stora byn. Det låter vrickat men här nere används ishallarna till allt möjligt utom ishockey.

Inte helt oväntat blev vi försenade och vi lyckades även med konststycket att köra vilse på vägen till ishallen. En genväg trodde vi, för att därefter upptäcka att vi befann oss på motorvägen på väg till Genève.

Nåväl, efter en längre rundtur runt Annecy lyckades vi finna såväl ishall som parkeringsplats.

I god ordning rådde fransk organisation vid insläppet vilket i korthet innebär att fyra personer har hand om insläppet varav en tar emot betalningen och lämnar kvitto medan de tre andra förstrött tittar på och är beredda på kravaller.

En halvtimmes köande klockan nio på kvällen med fyra energiska barn är något man inte ens önskar sin värsta ovän. Framförallt inte när det är fråga om två brödrapar där de äldre gärna använder de yngre som träningsredskap för olika kampsporter samtidigt som de yngre är naturbegåvningar på att reta upp just storebröder.

Några såpbubblor fanns inte att beskåda i ishallen – däremot ett gigantiskt skumbadslödder som pumpades ut från en maskin modell större vid ena långsidan. Efter en avvaktande inledning övervann barnen snart alla tankar om att köra vilse i skummet. Förutom att jag vid ett tillfälle lyckades med att tappa bort Lillebror och hans kompis i skummet varvid en viss oro uppstod var det en hyfsat entusiastisk svensk-engelsk-irländsk-fransk grupp av barn med Storebror i spetsen som gjorde sina stämmor hörda på isen.

Å andra sidan gör Storebror alltid sin stämma hörd. Överallt.

Storebror – hypokondrikern – hade naturligtvis sitt obligatoriska ”jag-har-ont-vad-det-är-synd-om-mig-utbrottet”. Denna gång var det huvudet som tydligen höll på att krossas på grund av en i hans tycke alldeles för trång hjälm.

”Går att spänna ut” förklarade jag kort men då hade smärtan tydligen nått oanade höjder varför körning utan hjälm var det enda alternativet.

”Dream on” sade jag varpå ett visst surande följde. Men även sådant går ju över när kompisarna ser ut att ha roligt.

Efter väl genomförd skridskoåkning stod vi med fyra dyblöta barn, en dyblöt vuxen, ett underskott av blodsocker och en klocka som närmade sig elva på kvällen. Förutsättningarna för hemfärden kunde onekligen ha varit bättre men efter mutor i form av ett franskt mellanmål nådde vi hemmet utan några större incidenter.

Detta för att på plats mötas av en hustru som låst dörren inifrån för att därefter att ha lagt nyckeln på ett bra ställe som hon tyvärr inte kom ihåg.

Som tur är har vi vårt tält uppslaget i trädgården.

Perspektiv 2

Hustrun hantverkaren skulle minsann visa hur man monterar en bokhylla utan den minsta lutning.

Efter två timmars arbete och ett otal svordomar står nu mästerverket klart. Mitt i hallen. Och är bokhyllan i garaget som jag monterade sned så är det inte ens i närheten av vad bokhyllan i hallen är. Den är f-n mer liggande än stående.

Skadeglädjen har för tillfället inga som helst gränser.

Enligt hustrun är det självfallet ett konstruktionsfel. Dessutom är jag elak.

Bruce Lee

Idag hade Lillebror sin första karateträning. Oerhört seriöst. Lillebror får ett ytterst allvarligt och bistert ansiktsuttryck när han efteråt skall förevisa vad han lärt sig.

Han har dessutom lärt sig att sparka. Hårt.

"Visa" sade jag uppfordrande. Och det gjorde han. Och den tog. Där man minst av allt vill att den skall ta. Som man alltså.

Hade jag kunnat skriva i falsett hade det varit väldigt ljus text för närvarande.

Lägerliv

Tillbringade natten i tältet på gräsmattan tillsammans med Lillebror. Storebror ballade ur redan efter fem minuter för att gå lägga sig i sängen i stället.

Självfallet störtregnade det non-stop hela natten. Men Lillebror han sov som en stock.

Kul för honom.

För tillfället är Lillebror i full färd med att reta Storebror för att han inte vågade sova i tältet. Storebror har våldsamma problem med att finna en förklaring till att han ballade ur. Lillebror å andra sidan är stolt som en tupp. Fegis är Storebrors nya namn.

Bland kossor och andra fän

I grannbyn var det dags för den årliga bonnadagen när bönderna visar upp sina kossor, hästar, getter och andra djur av olika form och färg. Mest kossor dock. Bruna sådana.

Barnen fick i uppdrag att klappa vardera minst tre kossor på mulen. Deras entusisasm inför uppdraget var klart begränsad. Barnens alltså. Nästan alla kossor hade hyfsade horn och kossor är sällan så där våldsamt förtjusta över att bli klappade på mulen. Något som barnen snabbt blev varse. Storebror hoppade nästan en meter upp i luften de tre första försöken när kossan vred på huvudet för att visa sitt missnöje.

Föräldrarna hade en höjdarstund på åskådarplats.

Lillasyster intog den lokala dansscenen och underhöll i vart fall sina föräldrar med improviserade och Lorie-inspirerade danser.

www.lorieonline.net för den som vill veta mer.

Storebrors omdöme om Lorie är kort och gott att hon är "null" vilket fritt översatt betyder fullständigt värdelös. Något han dock inte vågar nämna i Lillasysters närvaro.

Konflikt på generationsmarknaden

Vi är för tillfället inblandade i en kritisk konflikt på generationsmarknaden. Barnen inledde med att barrikadera sig på sitt rum i en strejk för att få se film. Denna utvidgades därefter till att även omfatta en demonstration varför de för närvarande går runt i huset skanderandes "vi vill se film" bärandes plakat med samma text.

Föräldrarna kommer att överlägga om lock-out under kvällen. Ingen mat, inga rena kläder och nekat tillträde till sitt rum. Får se hur stark deras konfliktvilja är efter de motdragen.

Gris. Stoooooor Gris.

Smög precis förbi sovrummet med hela familjen sovandes i föräldrarnas sängar - tillflyktsorten vid åskväder. Lät som att alla sov. Tydligen avsöljade mina fotsteg mig för plötsligt hördes en ljus röst.

"Pappa är en gris!"

Jag öppnade försiktigt dörren och kikade in.

Lillasyster flinade med hela ansiktet och tillade:

"Pappa är en stoooooooor gris!Och ett läääässssskigt monster."

Så det blev en hederlig morgon-attack med kill på både magen och i armhålan.

Och en hustru som försökte avskärma oljudet med kudden över huvudet väsandes:

"F-n att man aldrig kan få sova här. Kan ni inte gå ut i trädgården eller nå´t!!!"

Vissa saker och tillstånd förblir desamma. Oavsett var man bor. Eller sover.

Kräftskiva

Svensk kultur stod på fredagens schema. Efter en dag fylld av papper som måste fyllas i, myndigheter och företag som måste besökas för att få intyg på både ditten och datten skulle kvällen tillbringas i kräftkalasets tecken på andra sidan sjön.

Festandet höll dock att gå om intet innan vi kom till platsen för festen. Eller kom -snarare hittade. När vi väl anlände till byn på andra sidan sjön stod det klart att Hustrun hade glömt såväl adress som telefonnummer och mobiltelefon. ”Hoppsan” var hennes enda kommentar. Resesällskapet var inte bättre – han hade förlitat sig på Helene. Han känner uppenbarligen inte min hustru tillräckligt väl.

Men till sist hittade vi. Vansinnigt trevligt och välarrangerat. Och framförallt gott. Kräftorna som visade sig komma från någon obskyr fransk insjö slog det mesta vi fått i oss i kräftväg. Lillebror instämde medan Storebror åt tunnbröd kvällen igenom.

Det mest underliga på menyn var dock förekomsten av varmrätt. Mitt i kräftkalaset. De franska krögarna ansåg tydligen att kräftorna utgjorde någon form av förrätt varför det mitt i kräftätandet dök upp en räk- och kycklinggryta med ris. Hyfsad kulturkrock. På en kräftskiva äts som bekant kräftor och inget annat. Förutom möjligtvis lite vitt bröd och majonnäs.

Men snaps-grejen hade de kopplat. Baren bestod av Absolut Vodka och öl. Inget annat. Absolut Peppar dessutom. Fast hur kul är det efter den fjärde snapsen?

Barnen slocknade intill brasan framåt elvatiden utan att göra något väsen av sig. Detta medan föräldrarna skålade, sjöng och dansade till fiol-gnideri från Dalarna. Tror vi. En teori var det att det var irländsk folkmusik. Oavsett vilket – det gick att skåla till.

Och franskan flöt på som aldrig förr. Folk log i vart fall när man pratade. Om det sedan berodde på ren vänlighet eller att de hade svårt att hålla sig för skratt vill vi inte veta.

Schumacher

Efter förmiddagens sklgång spenderades dagen i badets och grillandets tecken i Rumilly, en by sisådär 20 minuters bilväg från där vi bor. Grillning på medhavda svenska engångsgrillar som överhuvudtaget inte existerar i franska affärer. Därefter bad i en sjö som tydligen var full med såväl fiskar som fiskare av alla de slag. Med jämna mellanrum dök det mitt bland badarna upp fiskare som förtjänstfullt håvade in karpar i tiokilosklassen. Klart mäktigt. Framförallt för barnen som till sin stora lycka fick klappa fiskarna när de väl bärgats i land.

Utom då Lillasyster som skrynklade hela ansiktet och sade ”äckligt”.

På kvällen blev det upp till bevis på gokartbanan. En av hustruns kompisar föreslog att männen i sällskapet skulle tävla mot varandra. Två till antalet bör tilläggas. Eftersom jag aldrig varit ens i närheten av en go-kart tidigare förväntade jag mig självfallet att hustrun skulle förkasta idén. Det såg dessutom hur farligt ut som helst.

”Skitkul idé!”

Jag tittade med förvånade ögon mot henne och försökte förgäves finna stöd för att det var en urbota korkad idé. Men icke sa Nicke.

”Kom igen, det är ju skithäftigt. Klart Du skall köra. Visa L att svenskar kör bättre än fransmän.”

Efter ombyte till någon form av tävlingsdräkt och hjälm, med tillhörande skämt om storleken på kroppsdelen norr om halsen, så bar det iväg. Jag inledde starkt med att med ett par millimeters marginal missa en avspärrning av betong precis vid utfarten. Därefter blev det gasen i botten. Efter ca 200 meter passerade L mig på insidan.

Efter ett par varv flöt det på ganska bra. Jag körde även om ett par andra förare för att själv även bli omkörd vid ett par tillfällen. L såg jag dock inte skymten av vilket förmodligen berodde på att alla såg likadana ut i sina tävlingsdräkter. Efter avslutad målgång kom L fram och gratulerade.

”Det var inte så illa för att vara första gången.”

”Tack, det kändes riktigt bra. Efter första omkörningen så höll jag Dig bakom mig.”

”Ha, Du skämtar?! Jag varvade Dig två gånger efter den första omkörningen. Ett varv till och jag hade varvat Dig även en tredje gång”.

Efter kontroll med publiken visade det sig att uppgifterna var korrekta. Jag hade pinsamt nog blivit både frånåkt och varvad i kvadrat. Till Storebror ohöljda förtvivlan naturligtvis. Pappa - the loser.

Men å andra sidan så hade jag både motvind och solen i ögonen. Hela tiden!

Perspektiv

Till sist monterades IKEA-hyllan i garaget. Lutande tornet i Garaget som den snabbt kom att benämnas.

Oerhört taskigt. Det är bara att lägga huvudet lite på sned så är hyllan faktiskt helt rak.

Skönheten, och i detta fall den påstådda defekten, står som bekant att återfinna i betraktarens öga.

Så hyllan är rak. Jätterak tycker jag.

Dagen D - kväll

Dagen summerades på kvällen och fick sammantaget väl godkänt från barnen. Första skoldagen kunde onekligen varit värre.

Kvällen tillbringades grillandes med vänner i trädgården. Restaurangfolk - alltid lika kul att bjuda sådana på mat. Grillningen slutade med att såväl grill som galler och mat brann i fullan låga. Till vännernas applåder och glada tillrop. För att inte tala om hustrun som låg dubbelvikt av skratt. Så det blev till att slutföra grillningen på stekpannan.

Till maten hade dessutom i all hast inhandlats ett nytt tillbehör som fanns vid grilldisken. Alltid kul med något nytt.

Till dess att vännerna förklarade vad det var för något.

"-Till fisk. Framförallt fisksoppa".
"-Fisk, men den stod för f-n bland kött-grill-prylarna?"
"-Tja, det är ändock till fisk. Funkar aldrig med kött".

Och där stod vi med ett par kilo blodigt kött och inte ens en fiskfena i kylen.

Med det blev en trevlig kväll. Och som alltför ofta en mycket sen sådan. Det är inte utan att man ibland saknar svenska grillkvällar där folk regelmässigt beger sig hemåt i vart fall före midnatt.

Helenes sista ord innan hon begav sig till John Blund var: "I morgon får f-nimej du köra barnen till skolan. Jag skall ha sovmorgon."

Visst, men hon borde nog först och främst överlägga med Saga som inleder varje morgon med att vråla "Mamma" i falsett en sisådär tio gånger.

Dagen D

Skolårets första dag och första dagen i skolan överhuvudtaget för Lillebror – barnen njöt och hustrun hon tjöt. Och hade ont i magen. Hur skall våra uppenbarligen hjälplösa barn klara sig i den franska skolans krävande värld?

Storebror var det minsta problemet. ”Hej då” sade han på skolgården för att därefter försvinna bort till kompisarna på fotbollsplanen. Därefter såg vi inte skymten av honom.

Lillebror började sin nya klass med alla sina kompisar placerade i en annan klass. Vit som ett lakan och ett stel som en pinne vinkade han försiktigt adjö till sin mamma. Som naturligtvis fick än mer ont i magen. Rådslag följde mellan mamman och en fransk väninna på den lokala puben (kaffe på menyn bör kanske tilläggas) varefter rektorn kontaktades för klassbyte. ”Inga problem” förklarade han vänligt. Och Helenes magont minskade i vart fall något.

På lunchen berättade hustrun för Lillebror att han skulle byta klass för att vara med sina kompisar i stället varvid Lillebror frankt förklarade att han minsann inte tänkte byta klass – hans nya fröken hade ju varit så snäll. Och hustrun fick ont i magen igen.

Intensiva diskussioner följde och Lillebror visste till sist varken ut eller in. Nåväl, till sist enades vi om att klassbyte skulle ske och att fröken i den andra klassen säkert var minst lika snäll vilket vi faktiskt inte hade en susning om. Klassbyte skedde och Lillebror såg i vart fall lite självsäkrare ut när han återvände till skolan.

Och hustrun började mumla om Samarin och Losec.

Inskolningen av Lillasyster vägrade hustrun att delta i. Fullt förståeligt – två personer som gråter hysteriskt är kanske inte den bästa skolstarten för en treåring. Eller för en fyrtioåring för den delen.

På morgonen gick Lillasyster stolt omkring i hemmet med sin silvriga ryggsäck på ryggen upprepandes sitt mantra om att hon skulle gå i skolan, att hon var en stor flicka och att hon kunde kissa på toaletten. Bra så.

Väl på skolan blev hon något tystare. Massor av okända barn och föräldrar överallt. ”Sitta pappas knä” var det enda som hon fick ur sig. Till sist hittade vi klassrummet där fröknarna välkomnade oss. En yngre ambitiös skolfröken frågade Lillasyster om hon ville följa med henne och leka med leksakerna. Lillasyster svarade genom att klamra sig fast i mitt ben och vända bort huvudet. Kändes som att det skulle bli en väldigt lång dag.

Vi begav oss bort till leksakerna och se där – Lillasysters bästa kompis hade hamnat i samma klass. De tog raskt varandra i handen och tog sig därefter an de olika leksakerna varvid jag förpassades till läktaren i form av en skolbänk modell mindre. De såg ut att trivas och efter drygt tjugo minuter fattade jag mod till mig och förklarade att jag skulle gå. ”Hej då Pappa” sa Lillasyster och verkade inte det minsta bekymrad. Jag upprepade för henne vad hon skulle säga om blev kissnödig (pippi) varefter hon sjungandes ”pippi, pippi, pippi” återvände till de andra barnen som förundrat betraktade den svenska flickans annorlunda låt- och textval.

Därefter var tydligen inskolningen avslutad och jag begav mig från skolan något besviken över att min dotter inte fällt en endaste tår när jag övergav henne. Att sönerna inte har gråtit floder när jag lämnat dem i skolan var väl förväntat men att min dotter skulle visa samma självständiga och likgiltiga inställning fanns överhuvudtaget inte i min sinnevärld. Lite beroende och oumbärlighet har man väl rätt att kräva som förälder?

Dagen D minus 1

Första dagen i vardagen och dagen före skolstarten. Hemmet ser ut som en tromb dragit fram och datorerna i förening med telefonerna har bestämt sig för att fungera endast när de själva känner för det.

Förmiddagen spenderades på bl a Carrefour för inköp av skolmaterial enligt den långa lista som erhållit från skolan. Lillebror verkade helt omedveten om att det var skoldags då han på en direkt fråga om vilka saker han köpt till skolan svarade: "Saker till skolan? Nä, vi har bara varit och handlat."

Storebror var som en bålgeting under förmiddagen. Syskonen gick inte säkra någonstans. Gud nåde om de ens vistades i samma rum som Storebror. Allting ändrades dock efter lunch då "klasslistorna" sattes upp på skolan. Storebror hamnade i samma klass som sina kompisar och plötsligt hade vi en nioårig son som sken som en sol.

För Lillebror var det dock värre. Samtliga kompisar hamnade i den andra klassen. Efter mycket vånda satte vi oss ner med Lillebror för att förmedla den i vårt tycke allt annat än glada nyheten. Men Lillebror kommenterade bara det helt kort med att han ändock skulle träffa kompisarna på rasterna varefter han tuggade vidare på sin melon.

Om även vi vuxna kunde se så nyktert och enkelt på tillvaron i bland.

Eftermiddagen tillbringade barn och den kvinnliga vuxenhälften på stranden i glada vänners lag medan den manliga vuxenhälften tvingades att arbeta i sitt anletes svett.

Kvällen avslutades på den lokala puben där den vuxna världen inmundigade ädla drycker medan barnen och deras kompisar satt vid ett eget bord och drack saft med chips till övriga gästers förtjusning. Såg rätt coolt ut faktiskt.

Och hustrun kan inte sova för hur skall barnen klara av skolan i morgon.

Tja, förmodligen ganska bra vilket hon är väl medveten om. Men varför göra livet enkelt?

Och linserna har dykt upp. Svärmor hade lagt dem i fel väska.