Kräftskiva

Svensk kultur stod på fredagens schema. Efter en dag fylld av papper som måste fyllas i, myndigheter och företag som måste besökas för att få intyg på både ditten och datten skulle kvällen tillbringas i kräftkalasets tecken på andra sidan sjön.

Festandet höll dock att gå om intet innan vi kom till platsen för festen. Eller kom -snarare hittade. När vi väl anlände till byn på andra sidan sjön stod det klart att Hustrun hade glömt såväl adress som telefonnummer och mobiltelefon. ”Hoppsan” var hennes enda kommentar. Resesällskapet var inte bättre – han hade förlitat sig på Helene. Han känner uppenbarligen inte min hustru tillräckligt väl.

Men till sist hittade vi. Vansinnigt trevligt och välarrangerat. Och framförallt gott. Kräftorna som visade sig komma från någon obskyr fransk insjö slog det mesta vi fått i oss i kräftväg. Lillebror instämde medan Storebror åt tunnbröd kvällen igenom.

Det mest underliga på menyn var dock förekomsten av varmrätt. Mitt i kräftkalaset. De franska krögarna ansåg tydligen att kräftorna utgjorde någon form av förrätt varför det mitt i kräftätandet dök upp en räk- och kycklinggryta med ris. Hyfsad kulturkrock. På en kräftskiva äts som bekant kräftor och inget annat. Förutom möjligtvis lite vitt bröd och majonnäs.

Men snaps-grejen hade de kopplat. Baren bestod av Absolut Vodka och öl. Inget annat. Absolut Peppar dessutom. Fast hur kul är det efter den fjärde snapsen?

Barnen slocknade intill brasan framåt elvatiden utan att göra något väsen av sig. Detta medan föräldrarna skålade, sjöng och dansade till fiol-gnideri från Dalarna. Tror vi. En teori var det att det var irländsk folkmusik. Oavsett vilket – det gick att skåla till.

Och franskan flöt på som aldrig förr. Folk log i vart fall när man pratade. Om det sedan berodde på ren vänlighet eller att de hade svårt att hålla sig för skratt vill vi inte veta.