L'amour

Storebror drabbas av den ena svårigheten efter den andra i skolan. Tydligen är det tradition här nere att man de sista dagarna i skolan ger små julhälsningar till sina kompisar.

Vilket storebror naturligtvis hade glömt bort.

Hursomhaver, Storebror kom ändock hem med ett antal kuvert i handen.

Plötsligt sitter Storebror mitt på golvet och är alldeles pionröd i ansiktet.

Ett av kuverten var från flickan med stort F. Eller stort M i detta fall.

Inuti fanns det ett sött litet kort. Med bomull. Och ett rött litet hjärta.

Med texten ”Je t’aime” på baksidan.

Varvid totalt familjekaos naturligtvis utbryter.

Lillebror börjar gapskratta och reta Storebror för tjejtjusare.

Storebror hotar med att ge Lillebror stryk. Och skall riva sönder kortet. Samtidigt som han förklarar att M minsann skall få igen i skolan.

Detta samtidigt som Lillasyster klappar kortet och utbrister ”Å vad fint” och ”Å vad mjukt”.

Därefter följer ett hederligt pappa-son-samtal om kvinnans, eller snarare flickans, natur.

Precis som att han skulle ta den predikan till sig.

Nåväl, det lugnade ner sig och kortet intar numera hedersplatsen i vårt vardags/matplats/TV/läxläsningsrum. Med Storebrors samtycke. Som dessutom lovat att M inte ”skall få igen” på grabbars vis i skolan idag. I stället skall han försöka säga tack. Eller i vart fall le mot M.

Rena rama Harlekin-romanen. Hur gulligt som helst

Olydiga barn

För någon dag sedan kom Storebror hem med sur min från skolan.

Storebror: Jag fick en "puni" idag.
Pappa: Förlåt?
Storebror: Punition. Fröken blev skitarg så jag fick ett straff.
Pappa: Ojdå, vad har du nu hittat på? Du vet att det är vikigt att sköta skolan.
Storebror: Jag använde för mycket papper.
Pappa: Sure. Vad hände?
Storebror: Det sa jag ju. Jag använde för mycket papper.
Pappa: Haha, visst.
Storebror: Jamen, vi skulle göra en sådär grej där man klipper ut papper och sedan klistrar det man klippt ut på ett stort papper och sätter upp på väggen.
Pappa: Jaha. Och?
Storebror: Ja, och så klippte jag lite för stora bitar. Som inte fick plats på det stora papperet.
Pappa: Och då blev fröken arg?
Storebror: Ja. Skitarg.
Pappa: Hahaha! För att Du använde för mycket papper?
Storebror: Ja. Och så skällde hon.
Pappa: Hihihihi.
Storebror: Hon är elak.
Pappa: Hehehehe. Självklart.
Storebror: Och så fick jag stanna inne på rasten.
Pappa: Hahahahaha.
Storebror. Och skriva tjugo gånger att ”jag skall aldrig mer slösa med papper”.
Pappa: HAAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!
Storebror: Lägg av!

Trodde bara att sådana straff existerade i serietidningarna.

Tilläggas skall att Storebror är en slarver av stora mått. Och att han sällan tänker efter före. För att inte säga aldrig. Finns överhuvudtaget inga medelvägar. Allt eller inget. On eller off.

Fröken har min fulla support.

Angenäma huskurer

December. Snorigt. Förkylt. Och riktigt, riktigt eländigt.

Buäh.

Försöker lindra de värsta plågorna med whisky.

Och eftersom man har läst på så är det Laphroaig som gäller.

Doftar som om någon har släpat in en nytjärad båt i rummet.

Hjälper förmodligen inte skit mot själva förkylningen.

Fast det är plötsligt betydligt trevligare att vara förkyld.

Lite som ärtsoppa

Dagens lunch.

Choucroute.

Likfärgad.

Men så in i h-e gott.

Tycker jag.

Fast barnen åt korv med mos.

En helt vanlig kväll

Mörkret har sedan länge sänkt sig kring huset. Stjärnorna tindrar och snöflingorna faller sakta mot marken. Inne i huset sitter pappan försjunken i en god bok med en single malt balanserandes på stolskarmen. Detta samtidigt som barnen ligger utspridda över golvet med var sin bok och mamman ligger med slutna ögon i badkaret och njuter av tystnaden.

Plötsligt hörs ett svagt tutande som blir allt starkare och starkare.

Mamma: KAN NÅGON SVARA I TELEFONEN! JAG LIGGER I BADKARET.
Övriga familjen: *Ingen rör en fena*
Mamma: HAAAALLLLLÅÅÅÅÅÅ!!! KAN NÅGON TA TELEFONEN?!
Övriga familjen: *Fortfarande inte någon som rör en fena*.

Tutandet tilltar.

Mamman: FÖR H-E SVARA DÅ!!! HAAAAAAALLLLLLLLLLÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!! F-N, JAG VÄNTAR ETT VIKTIGT SAMTAL. STOOOOREEEEEEBROOOOORRR.
Storebror: Va?! OK, JAG TAR DET!!!

Storebror kastar sig upp och rusar mot telefonen.

Lillasyster: Aaaaaaaaaaajjjjjjjjjjj!
Storebror: *Trillar över Lillasyster*
Lillasyster: Paaaaappppaaaaa, Storebror trampade Lillaysyster!!!

Medan tårarna flödar på Lillasyster reser sig Storebror upp och får till sist tag i telefonen.

Storebror: Hallå? Hallå? MAMMA DET ÄR INGEN I TELEFONEN!

Tutandet tilltar ytterligare.

Mamman: VAD F-N SYSSLAR NI MED?! KAN INTE NÅGON TA DEN J-A TELEFONEN. H-E!!!
Storebror: Det är billarmet!!! Jag fixar det! MAMMA, DET ÄR BILLARMET!!!

Varefter storebror kastar sig ut genom dörren och rusar mot bilen. En minut senare är han tillbaka med andan i halsen.

Storebror: Pust, det var inte billarmet. MAMMA, DET VAR INTE BILLARMET!
Mamma: VA?! DÅ MÅSTE DET VARA BRANDLARMET!!!
Storebror: VILKET BRANDLARM?!
Mamma: VADÅ VILKET BRANDLARM? BRANDLARMET SÅKLART.

Ungefär exakt vid denna tidpunkt förpassade sig en vansinnig mamma ur badkaret för att se till att brandlarmet förpassades till de sälla jaktmarkerna.

Bara för att upptäcka att vi inte har något brandlarm.

Och att vi inte heller har något larm till bilen.

Och att vår telefon inte låter "tut-tut" utan ”ring-ring”.

Däremot har Storebror fått en klockradio som han pillat med de senaste dagarna.

Och den låter ”tut-tut”. Mycket "tut-tut".

Kvalitetstelevision

Starac på TV. Talangjakt à la Bert Karlsson. Typ.

Utan Bert Karlsson dock.

Inte så liiiiiiiite smörigt.

I senaste inslaget kom en av de tävlandes två systrar från långtbortistan på en ö någonstans in på scen och sjöng "you are so beautiful" för sin syster.

Inte ett öga torrt i publiken.

Eller i vår soffa för den delen.

Hustrun är redan inne på den fjärde näsdukspakaten. De använda näsdukarna ligger i drivor runt soffan.

"Ni män är så okänsliga. Och särskilt du!"

Vilket förmodligen är helt sant. I vart fall vad avser Starac-känslighet.

Long way to go

För en stund sedan hittade jag storebror övandes på sin gitarr.

Med alla sina medaljer runt halsen.

Jag: Eh?
Storebror: Malmsteen. Yngwie Malmsteen.
Jag: Öh?
Storebror: Jag såg honom på en musikvideo. Och han hade massor av sådana här guldkjedjor runt halsen när han spelade.

Så storebror sitter nu med sina medaljer och låtsas att han är Yngwie Malmsteen.

Till tonerna av broder Jakob.

Riktigt gulligt faktiskt.

Just nu...

...sitter jag med en mugg fylld till bredden av hederlig svensk starkvinsglögg. Och betraktar det fantastiska vinterlandskapet utanför mitt fönster.

Livet har onekligen sina goda stunder.

Just nu...

... är här riktigt trevligt att vara.

La neige

Första snön har anlänt. Och det med besked. Vilket innebär att det snart är dags för skidpremiär.

Finns onekligen sämre premiärer att bevista.

Fick dessutom precis besked om att det blir fotbollsmatch i kväll.

Gräsplan och trettio cm snö. Tjoho! Har jag inte brutit något ben tidigare så finns det onekligen förutsättningar ikväll.

Dock lite oroligare för väglaget. Normalt behöver man bara bekymra sig för kombinationen alkohol, bil och idiotfart hos den man åker med. Nu tillkommer dessutom snö.

När folk här nere håller igen på alkoholen för att de skall köra bilen brukar konsumtionen stanna vid endast en helflaska vin. Och några pastis. Och någon öl.

Och nu snö på det.

Känns till och med som att den egna bilen med blankslitna sommardäck är ett vettigt alternativ i kväll.

Lagom är bäst

Storebror har fått besked från ett par av sina "skater"-polare att han inte har någon "riktig" skateboard. Tufft.

"Jaha", säger man som förälder. "Men den har ju fyra hjul precis som alla andra. Dessutom är den faktiskt köpt i en riktig sportaffär".

Men de argumenten går självfallet inte hem. Polarnas åsikter är naturligtvis viktigare. Dessutom vet vare sig jag eller min hustru ett smack om skateboards. Mer än att de har fyra hjul. Och att det ser fullständigt livsfarligt ut.

Men efter storebrors vädjande blickar återstod inte mycket annat än att ge sig in till den stora byn för att i vart fall "kolla läget" i den "riktiga" skateboardshopen.

Och eftersom hustrun bestämt sig för att ta tag i livet fick jag ta mina inlines och storebror sin cykel när vi skulle in till stora byn. "Det gör er gott. Dessutom är det friskt väder ute."

Visst.

Efter att ha avverkat drygt två mil på inlines har man nu förbränt en och annan kalori. Med följd att hustrun är nöjd. Mycket nöjd.

Å andra sidan är hon precis lämnat huset för att vara borta någon timme. Så hämtpizzan är beställd. Och vinet är öppnat.

Snart råder balans i livet igen.

Efterlysning!

VBM

Sågs senast med hårig granne.

Skrev om livet.

Därefter inte ett knyst.

Alla medel tillåtna för att återfå henne till bloggandet.

Fuck the Society

Storebror är på god väg att bli en riktig "skater".

Intresset finns. I kvadrat.

Känns sådär som förälder.

Blockflöjt hade känts lite tryggare.

Förhoppningsvis nöjer han sig med att åka. Och inte läsa.

Partners in Crime

Hustrun och Storebror spelar för närvarande luftgitarr tillsammans.

Till Europe.

Och Superstitious.

Vi andra bara stirrar rakt fram.

Att tänka efter. Före.

Hustrun och Storebror har avtalat om en brottningsmatch i vardagsrummet. Brottningsmatchen går ut på att Storebror skall försöka brotta ner sin mamma från stående ställning till marken.

Oerhört begåvat.

För det fall att Storebror misslyckas kommer kvällen att avslutas med världens cirkus i form av tandgnissel och tårar från världens sämsta förlorare.

För det fall att Storebror lyckas kommer hustrun lika säkert som amen i kyrkan att allvarligt skada en eller ett par kroppsdelar varför vi kan se fram emot en kväll på akuten.

Min hustru har tänkt till.

Igen.

Bajskorv

Lillebror: Pappa, Lillasyster ritar på mig!
Pappa: Lillasyster, du får inte rita på Lillebror! Vad är det för trams?
Lillasyster: Lillebror säga bajskorv Lillasyster! Lillasyster arg! Lillasyster rita Lillebror!
Pappa: *Gapskratt*
Lillebror och Lillasyster: Paaaappppppppaaaaa!!!

Ja, jag vet. Min humor är på en låg nivå.

Inte så pjåkig trots allt

Sötebrödsdagarna till ända

Fars dag. Den svenska versionen. En av fördelarna med att leva utomlands är onekligen att man har förmånen av att firas som far två dagar om året.

Och oftast kommer hustrun ihåg i vart fall någon av dagarna.

Första paketet bestod av världens coolaste solglasögon. Sportglasögon. Som hustrun uttryckte det: ”De skall Du ha när Du sportar”.

Redan där borde jag självfallet ha anat oråd.

Andra paketet var ett mjukt sådant. Cykeltröja. Den franska varianten. Slimmad för att anpassa sig efter kroppen. Förmodligen för att minska luftmotståndet.

Den tröjan hade varit skitkul att få när man var tjugo. Och kanske även tjugofem för den delen.

Men när man närmar sig fyrtio? Knappast. Det har onekligen hänt en del sedan man var på topp. Händelser vars följder som dessutom inte gör sig alltför väl i en åtsittande tröja.

Å andra sidan var det sannolikt det som var tanken. För det slutade naturligtvis inte där.

Ett par minuter in på frukosten börjar så hustrun prata om behovet av vitaminer. Och behovet av att äta rätt och att ”komma igång”. Av någon lustig anledning tenderar alltid hustruns behov av att ”komma igång” att bli hela familjens angelägenhet.

Vi har varit där förr om man så säger.

Själv har jag inte varit så ”igång” på år och dar. Och sönerna har aktiviteter så det räcker och blir över.

Men visa av erfarenheten vet vi när det är läge att diskutera.

Nu var inte ett sådant läge.

Så när nu kvällen väl har infunnit sig så sitter man här i soffan. Helt j-a slut. En hyfsad joggingtur på förmiddagen följt av en cykeltur modell längre och in i h-e kuperad på eftermiddagen.

Aktiviteter som dessutom har ackompanjerats av uteblivna mellanmål och en kvällsmåltid i form av grönsakssoppa. Jämte vatten. T o m baguetten rök all världens väg.

Blir dessutom kiwi framför TV:n i kväll.

Livet är en fest.

Skulle ni ha vägarna förbi och se en lidande varelse fara fram med en alldeles för åtsittande tröja så vet ni i vart fall vem det är.

Och hon som sitter i bilen fem meter bakom skriker ”öka takten” – tja, det är sannolikt hustrun.

Som förhoppningsvis har ”kommit igång”.

Insiktens avigsida

Aha förstörde min dag.

Ytlighetens tillvaro

Ni har säkert samtliga stött på fenomenet. Bloggar med låttexter utlagda. Ofta för att förmedla en sinnesstämning. En dyster sådan.

Gärna på engelska. Gärna en artist som inte sålt sådär våldsamt många ex. Lite speciell. Lite udda. Lite rebellisk.

Far from mainstream.

Själv blir jag inte så lite imponerad när jag stöter på sådana inlägg. Djupt. Får mig att fundera. Och inse att låttexter ibland har en mening. Även om jag ofta får läsa texten ett antal gånger för att vara i närheten av att begripa vad den handlar om.

Själv sitter jag för tillfället och lyssnar på NEC. Med ett glas billigt rödvin i handen.

Laura non c’é.

Skriven av Eroz Ramazotti.

På italienska.

Förstår inte ett ord.

Inleds med en akustisk gitarr.

Dansbandsreverb på sången.

Och gitarren.

Höjning med ett halvt tonsteg inför sista refrängen.

Ja, jag vet. Jag är patetisk.

Anledningen till folkförflyttningar genom historien

Därför flyttade vi till Frankrike.

Och det får härmed meddelas att vi inom kort avser att flytta våra bopålar till Grekland.

Våldet har spritt sig även till Alperna

Muuuuu

Den mest hittills mest vrickade sökningen för komma till denna blogg kan konstateras.

Alta Vista.

"Frakta kossor på sjön"

Vem?

Varför?

Lite besviken?

http://se.altavista.com/web/results?itag=ody&q=frakta%20kossor%20p%C3%A5%20sj%C3%B6n&kgs=1&kls=1

Vissa tillstånd förändras inte

Det är nog få personer som inte har noterat oroligheterna i framförallt Paris. Och även ställt sig frågan - varför?

Jag har inte svaret. Och förmodligen inte någon annan heller.

I vart fall inte något enkelt svar. För det är frågan alltför komplex.

Däremot finns det en mycket sevärd film med titeln "Medan vi faller" (La Haine) som handlar om just den situation som nu råder i flera av Paris förorter.

Filmen är inspelad under 1995.

Så den situation som nu råder är således inte på något sätt ny. Och följderna inte särskilt oväntade.

Dagens bloggros

Jag har förärats dagens bloggros.

Stolt och glad.

Nu återstår bara att förklara för hustrun.

Bekymmer

Jag gick igenom dagens skörd av e-post och kommentarer. Uteslutande positiva sådana.

Me like.

Därefter upptäckte jag att i vart fall nittio procent av alla kommentarer och all e-post kommer från det motsatta könet.

Me likelike.

My wife wondering.

Sen såg jag på min egen blogglista. En man - herr Yrvaken - resten kvinnor. En man och fjorton kvinnor.

My wife very suspicious.

Me searching for an explanation.

Mina minuter av fame

Idag har jag varit en kändis. En Superkändis. På förstasidan i Aftonbladet. Med bild och allt. En riktigt gullig och verklighetstrogen bild dessutom.

Gjorde mig riktigt bra där.

Snart 3 000 besök på bloggen. Vilket jag inte har i vanliga fall. Långtifrån.

Jag sträcker på mig och ställer mig vid sidan om Linda Rosing, Carolina Gynning och Natasha Peyre. Vi kändisar. Tillsammans.

Jag kan dessutom upplysa om att jag har påbörjat ett litet bokprojekt – Ego Boy. Beräknas att vara ute i bokhandeln någon gång under våren.

Och Du Bindefeldt, jag sitter fortfarande vid telefonen och väntar på att Du eller någon av Dina kompisar skall höra av sig. Och bjuda in mig på kändisfest. Tillsammans med mina kompisar Linda, Carolina och Natasha.

Vi hade gjort succé. Jag lovar.

Men så inser jag att klockan snart slår midnatt. Varvid förtrollningen bryts och min vagn återgår till sitt rätta ursprung.

I form av en pumpa.

Varefter jag är tillbaka i verkligheten. Och vardagen. Med sina klart mer modesta besökarantal på bloggen.

För även jag inser att inget är för evigt. I vart fall inte min lilla fame i bloggvärlden.

Men det var kul så länge det varade.

Första snön

Bildbeviset (om än ett något suddigt sådant)

Johan, Du bor på fel ställe. Boka biljett. Nu.

Bra för självförtroendet

Eh...

Ni är många. Väldigt många.

För tillfället har jag fler besökare i timmen än vad jag normalt har i månaden.

Annorlunda. Men kul. Skitkul faktiskt.

Ni får gärna komma tillbaka. Ofta.

Gör dessutom ett besök i de bloggar som jag själv följer. De är mer än läsvärda. Ni hittar dem där nere till höger någonstans.

Men kom sedan tillbaka hit. OK?

Morfar

Idag är det ett år sedan Morfar lämnade oss. 365 dagar sedan Mormor förlorade sin livskamrat. Och tre döttrar förlorade sin älskade pappa. Och barnbarnen förlorade sin fantastiska morfar.

På Mormors födelsedag.

Barnen samlades runt telefonen för att ringa till Mormor och på hennes födelsedag sjunga ja må hon leva. På franska. För barnbarnen ville visa att de minsann hade lärt sig det nya språket.

Själv satt jag i rummet bredvid och hörde när Storebror slog numret. Men det kom aldrig någon sång. Min tanke var att Storebror hade slagit fel nummer och väckt någon som definitivt inte ville bli väckt.

Så jag skrattade högt.

Men det skrattet kom att fastna i halsen.

För Storebror hade slagit rätt nummer. Men det var inte Morfar som svarade. För han kunde inte. Ett par minuter tidigare hade hans hjärta sagt stopp. För alltid.

På väg upp för trappan. Kanske för att förbereda något till Mormor på hennes födelsedag. Vad vet vi?

I stället för att barnens samtal hamnade i ett glädjens hus hamnade det i den omättliga sorgens hus. Det blev aldrig någon ”ja må hon leva”. I stället var det någon som grät hysteriskt i andra änden av luren.

Storebror lämnade över luren till sin mamma. Som först blev alldeles stel. För att därefter bryta ut i gråt samtidigt som hon lyckades få fram ”Morfar finns inte mer”.

Det var nog inte någon av oss andra som egentligen förstod vad orden innebar. Just då.

Efteråt har vi insett. Och förstått. Men inte accepterat. Vilket vi aldrig kommer att göra.

För det var på tok för tidigt. Alldeles för tidigt.

Det fanns så mycket kvar att berätta. Och göra.

Vem skall nu lära barnen att jaga? Eller fiska för den delen?

Och vem skall nu göra ungsmackor med stuvade burkchampinjoner?

Det var bara vår Morfar som kunde sådant.

Idag skall vi ha en Morfar-dag. I skogen. Där vi skall leka jägare. Och äta mackor. Och torkad korv.

Precis som Morfar själv hade gjort.

Time-Out

Fick precis besked om att dagens veteranfotboll är inställd.

Tydligen hade de verbala diskussionerna vid senaste matchen utmynnat i mer handgripliga sådana. Riktigt handgripliga.

Knytnävar. Och blodvite.

Så nu har vårt lag tagit time-out. Och är på jakt efter nya spelare.

Vanligtvis har vi faktiskt in i helsicke kul. Läs här eller här.

Någon?

Kontinentala shoppingvanor

Spontanshoppade häromdagen.

Ett olivträd. En och en halvmeter högt och ett hundratal oliver på grenarna.

Det ni.

Spontanshopping à la France.

Endast svenska hus mögel har

Vi har mögel. Tror vi. Så snart det blir höst springer det fram en grå fläck i taket på vårt vardagsrum. Vare sig jag eller min hustru är några större ljus vad avser hus eller hur de är konstruerade. Vi har dock begripit så mycket som att den grå fläcken har med fukt att göra.

När vi visar fläcken för våra franska vänner tittar de intresserat i en sisådär fem sekunder. Därefter förklarar de att fläcken säkert försvinner till våren och går raskt vidare till ett annat ämne.

För det är ju bara fråga om fuktfläck. Och vem vill ödsla tid på sådana oväsentligheter?

De gånger vi har försökt att föra in diskussionen på om det kan vara mögel har vi mötts av oförstående ansikten. Mögel? – det är en vanlig fuktfläck. Sådana har vi alla lite här och var.

Annat är det när våra svenska vänner är på besök.

"NI HAR JU MÖGEL!!!" brukar de svenska vännerna utbrista med skräckfyllda ögon. Och får det att låta som att det är något radioaktivt som flyter runt i väggarna. Därefter tar regelmässigt den svenske mannen en stol eller en stege för att undersöka fuktfläcken närmare. Den svenske mannens undersökning sker hummande och utmynnar oftast in en uttömmande redogörelse för bl a fuktens karaktär, ålder och ursprung samt vilket material som vårt hus är byggt av.

Något som vi har noll koll på. Det också.

Under tiden som den svenske mannen undersöker fuktfläcken har den svenska kvinnan tagit med sig alla barnen in i ett annat rum där det oftast följer en utförlig redogörelse för hur mögel framkallar allergier hos barn. Detta varvas gärna med berättelser från familjer i bekantskapskretsen som har varit tvungen att riva nästan halva huset för att det funnits tecken på mögel.

Diskussionen på kvällen är naturligtvis räddad. Mögel.

Numera brukar vi måla över fläcken när vi väntar besök från Sverige. Blir lugnast så.

Fast våra barn hostar lite konstigt.

Gammal gubbe

Paradiset på jorden enligt storebror

Storebror har tjatat i ett par veckors tid om vi skall åka till stora skateboard-tillhållet inne i stora byn. "Lär dig att åka först. Det räcker inte att träna tio minuter om dagen och sedan tro att man kan åka skateboard i en bowl" har varit mitt stående svar.

Varpå Storebror får ett ryck och beger sig ut halv åtta på morgonen för att, med ett kortare avbrott för lunch, träna på sin skateboard till sent på kvällen.

Två dagar i rad dessutom.

Det återstod ju inte mycket annat än att frakta storebror och hans skateboard-kompis till deras himmelrike.

Så där satt man i ett par timmar, pappa-klädd och omgiven av hur många coola ungdomar som helst.

Kände mig hyfsat gammal. Och oförstående. Och felklädd. Och felspråkig.

Ganska offside i största allmänhet således. Om man nu kan vara det i skateboardsammanhang.

Det underutvecklade Frankrike

Lillebror funderade på uppfinningar idag. Länge.

- Du Pappa. Frankrike är inte bra.
- Eh, hurdå menar du?
- På uppfinningar.
- Uppfinningar?
- Ja, uppfinningar du vet.
- Eh?
- För de har inte uppfunnit osthyveln än. Så de är faktiskt rätt så dåliga på uppfinningar.

Med utgångspunkt i detta resonemang får härmed meddelas att osthyvelns förekomst framdeles kommer att vara ett av de mer avgörande kriterierna när OECD, FN och andra internationella organ gör sina bedömningar av olika länders levnads- och utvecklingsnivåer.

Sena kvällar

Storebror lämnades på Halloweenparty vid 16.00-tiden. När jag frågade min hustru om när partyt beräknades vara slut fick jag naturligtvis svaret "Oups, det glömde jag att fråga."

Så min hustru åkte dit vid 20.00-tiden då det verkade vara en lämplig sluttid för partyt.

- Kommer Ni nu? Men barnen är fortfarande ute och spökar. Sen så ska de äta. Och leka. Och äta godis. Så partyt är nog inte slut förrän vid 23.00-tiden.

Ahrg! Och vi som hade tänkt att lägga oss i tid för en gångs skull.

Samtidigt inser vi att detta förmodligen bara är en föraning om vad som komma skall i tonåren.

*Suck*

Bollen är rund

Det är kris i veteranfotbollslaget. Riktig kris. Från att ha haft tillgång till en toppmodern konstgräsmatta jämte alla tänkbara faciliteter är vi numera hänvisade till en grusplan modell gråsten. Vilken ingen kommer att sätta sin fot på. Vare sig vi eller några motståndare.

Anledningen till förvisningen från den fina fotbollsplanen till grustaget är – såvitt de flesta av oss spelare förstått – att vi inte bidrar tillräckligt till hela föreningens bästa. Enligt klubbens president så består våra prestationer av mediokra insatser på fotbollsplanen jämte förtäring av mat och vindrickande. Enbart.

Vilket är en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten. Mediokra insatser på fotbollsplanen är dessutom månadens understatement.

Presidenten har därför ställt som krav att vi antingen erlägger tjugo Euro i någon form av veteranavgift eller engagerar oss mer i klubbens dagliga arbete.

För mig och flertalet av mina lagkamrater var det ingen tvekan - tjugo Euro så är problemet löst.

Men så har vi en lagledare. Som dessutom är vår egen lilla veteran-president och talesman i alla möjliga frågor. Och för honom är det inte fråga om pengar. Utan om principer. Ytterst grundläggande demokratiska principer dessutom.

Med följd att vi hade ett möte häromdagen. Om principer bland annat. Eftersom mötet var förlagt till en fredagskväll hade våra militärer som vanligt redan tittat djupt i glaset. Och dessutom tagit med sig ett par kamrater som inte var ett dugg sämre.

Så mötet blev ett hederligt franskt sådant - alla talade i mun på varandra och vad vi kom fram till har i vart fall jag inte en susning om. Mer än att vi tydligen har principer.

Så nu står vi här med våra principer.

Och ingen fotbollsplan.

Genvägar är... annorlunda vägar

Söndagsutflykt med vandring i bergen med massor av sol. Och shorts. Herr sols vägar må vara outgrundliga men så länge han parkerar ovanför just oss tänker i vart fall inte jag klaga.

Bergsvandringen flöt på som de brukar göra. Blodsockerfall, trött-i-bena-attacker och Lillebrors ständiga stopp för att slå upp alla insekter i sin insektsbok. Visst skall barn uppmuntras till kunskap men efter det sjunde stoppet på femtio meter börjar tålamodet lätt att tryta.

Framförallt hos storebror som dock löste det hela genom att gå före och skrämma iväg allt som kunde tänkas påminna om en insekt.

Vandringen flöt på lite bättre efter det initiativet.

I slutet av vandringen kom vi så till den riktiga strapatsen. En genväg! Dessutom upptäckt av pappa. Stigfinnaren himself.

Hustrun som är van vid makens genvägar var inte lika entusiastisk.

- Du, det ser lite brant ut.
- Ingen fara. Det är bara precis här i början.

Efter en dryg kilometer j-t brant nerför och fyra fria fall från min hustru fall befann vi oss till sist nedanför bergspartiet.

Och jag höll mig på behörigt avstånd från hustrun som såg allt annat än nöjd ut. Hennes svordomar nerför berget har skrämt bort allt existerande djurliv från det berget under all överskådlig framtid.

”Skönt att det är över” mumlade hustrun.

Varvid vi upptäckte att vi befann oss i en kohage. Fullt med kossor.

Partout. Everywhere. Överallt.

Var hustruns ögon svarta innan var det inget emot vad de var efter upptäckten av kossorna.

Min hustru uppskattar inte kossor sådär gränslöst. Eller som barnen uttryckte det:

- Kolla mamma. Kossor! Sådana är du ju skiträdd för.

Ett tag såg det ut som om hustrun skulle bege sig uppför berget igen.

Men efter spen-kontroll, så att det inte befann sig någon bror till Ferdinand eller hans vänner i hagen, bar det iväg. Mellan kossorna. Och allt vad de nu lämnar efter sig. Med hustrun muttrandes om maken och hans bristande egenskaper på olika områden.

Vi tog oss dock igenom kohagen utan några större missöden.

Men det var väldigt tyst i bilen på vägen hem.

Och natten kommer att tillbringas på sofflocket för min del.

Lugnast så.

Oops, I did it again.

Storebror vaknade vid halvsjutiden.

-Pappa, kan vi inte hitta på något? Utomhus.

Efter fåfånga försök med berättelser om hur skönt det är att somna om återstod inte mycket annat än en hederlig till-fots-utflykt ner till sjön och bryggan för att i soluppgången fotografera fåglar, båtar och bergen.

Och prata fotboll.

Storebror har fått för sig att vi skall åka till Turin och hälsa på den one and only Zlatan.

-Han kanske bjuder hem oss när han upptäcker att vi är från Sverige?!

Sure.

Nåväl, efter att ha blivit oense i frågan om Paris St Germain är ett j-a skitlag eller ej (vilket det självfallet är) begav vi oss mot affären för att handla en diger söndagsfrukost.

När vi väl kom fram, fem minuter före öppningsdags, var vi ensamma. Riktigt ensamma. Och inte var vi mindre ensamma vid öppningsdags. Eller tio minuter därefter för den delen.

Tog ytterligare någon minut innan poletten trillade ner. Varpå jag bara suckade och sade:

-Du Storebror, det är idag som man skall ställa om klockan. Tydligen.

-Vet jag väl. Det pratade vi om i skolan förra veckan. Förresten glömde Du att ställa om klockan även förra året.

Vilket naturligtvis är helt korrekt beskrivning av verkligheten.

Morgonstund har guld i mund

Lyrik som aldrig kommer att ges ut

Sent igår.

Betongkeps ida'.

Tralalalala.

Inte helt oväntat

Eftermiddagsvandring i bergen.

Barnen: Pappa, kan vi inte få gå nere vid bäcken?

Pappa: Det är nog inte någon så där lysande idé. Ni är inte direkt klädda för gå nära vatten. Dessutom är det en bit hem om någon av er skulle trilla i.

Barnen: Men Pappa, vi skall bara gå på stenarna intill kanten. Vi kommer inte ens att vara i närheten av vattnet.

Pappa: Njaaäääeee.

Barnen: Snnnnnnääääällllllllaaaaaaa.

Pappa: Ok då. Men gå nu inte för nära vattnet.

Barnen: Nädå, vi lovar.


Exakt 27 sekunder senare.

Lillebror: *Halka*

Bäcken: "Plums"

Lillebror: Paaaaaaaaapppppppppppaaaaaaaaaaa!!!

Lära för livet

I den svenska grundskola som jag fostrades fanns det en term som benämndes läxor. Men det var en högst teoretisk term. Det hände i och för sig att någon lärare delade ut uppgifter som förväntades bli utförda utanför skolsalen. Att uppgifterna verkligen blev utförda hörde dock till ovanligheterna.

I vår lilla by där vi bor idag har barnen läxor varenda dag. Och de utförs. Inte en chans att barnen hoppar över eller slarvar med läxan.

Föräldrarna i gemen är dessutom ytterst angelägna om att deras barn presterar väl i skolan. Extralektioner efter skoltid och under loven är inget ovanligt.

Som svensk känns det ibland lite ”too much”.

Även lärarna har tydligen den uppfattningen. Med hem till lovet hade barnen med sig en lapp från skolan där det betonades att barnen även skulle vara lediga under lovet. Frejdiga förslag på aktiviteter lämnades: ”låt gärna Ert barn vara ute i naturen och leka med sina kamrater. Fysiska aktiviteter i form av fotboll, löpning, simning m m är att rekommendera.”

Nästan lite ”twilight zone” över det hela.

Men barnen trivs. Och tycker det är skitkul med läxor.

Genetiskt språng har jag för mig är den korrekta benämningen.

Det var mindre förr

När jag gick i tredje klass fick jag betyg i fem ämnen. Svenska, matematik, OÄ, musik och gymnastik.

Det räckte. Och blev över.

Vår nioåring har nyss erhållit sitt höstlovsbetyg. En diger lunta med samtliga terminens prov som åtföljs av en betygsättning.

I femtiofyra ämnen!

Inflationen tar uppenbarligen ut sin rätt även vad avser skolbetygen.

Le grand nez

Kvällsbrottning med barnen.

Nioåringen satte knät mitt i ansiktet.

Sitt knä. Mitt ansikte.

Jag är inte särskilt vacker i vanliga fall. Men nu gör jag i vart fall skäl för mitt nick.

I Cyrano de Bergerac.

Vissa dagar är bara sådär...

Yes, we have no bananas

När min hustru ”röjer”, som hon uttrycker det, ställer hon soppåsarna omedelbart utanför dörren. Därefter förpassas dessa till den gemensamma soptunnan som ligger på baksidan av vårt garage.

I går var det dags för röjning. Och soppåsarna placerades utanför dörren såsom brukligt är. Vilket vanligtvis inte medför några problem. Eller missförstånd för den delen.

Nu är dock mina föräldrar på besök.

När soporna skulle förpassas till soprummet undrade min hustru var påsen med gamla räkskal tagit vägen. Nog någon annan som varit vänlig och förpassat påsen till soprummet tänkte hon nöjt. Och funderade därefter inte mer på saken.

Idag spred sig dock en annorlunda doft. Från min mors resväska som befann sig i garaget.

Gamla-räkor-doft.

Räkskalen hade inte förpassats till soprummet. Däremot till min mors resväska. Genom min fars försorg.

- Jamen, jag höll ju på att packa. Så såg jag påsen. Och trodde att det var något Du hade köpt som skulle med till Sverige.

Luktar sådär.

Skall bli kul att se vad som sker vid incheckningen i morgon. Något larm måste rimligtvis ge utslag. Varpå mina föräldrar skall förklara. På utrikiska. Vilket inte är deras starkaste gren direkt.

”Oh, nothing to worry about. Only smell of old shrimp-skal. You know ”

Med lite flyt kommer det en nitisk flygplatsväktare och gör processen kort med ett välriktat skott i mittpartiet. På väskan alltså.

Hade blivit ett ganska häftigt semesterminne om inte annat.

Once Around

Föräldrarna på besök. Med allt vad det innebär.

Så nu är vi två vuxna och fem b…, förlåt fyra vuxna och tre barn. På drygt åttio kvadrat.

Tätt. Intensivt. Intimt. Close. Back to basics. You name it.

Men det har sina absoluta ljuspunkter. Framförallt just nu.

Vid den andra datorn sitter min icke-fullt-så-datorvane far och försöker utforska Internet.

En upplevelse utöver det vanliga.

När han skall dubbelklicka på musen för att komma vidare via en länk tar han först sats med hela kroppen ett par sekunder. Därefter klickar han första gången och träffar oftast länken. I vart fall något sånär.

När han skall klicka andra gången befinner sig muspekaren undantagslöst någonstans uppe i högra hörnet på skärmen.

Mitt bland alla banners.

Som naturligtvis ser till att ett antal extra fönster öppnar sig när min far klickar för både andra, tredje och fjärde gången.

När min far upptäcker att den sida som han ville bege sig till inte har uppenbarat sig klickar han irriterat ytterligare en sju-åtta gånger på musen.

Med muspekaren fortfarande någonstans uppe i högra hörnet.

Med följd att ytterligare ett antal fönster öppnar sig.

Hitta.se, Bli Fadder, Vodafone, Blocket och Findus dansar för tillfället polka på min fars datorskärm.

Allt detta medan min far svär högt över tekniken.

Vid senaste upprensningen stängde jag inte mindre än tjugoen, yes tjugoen, fönster med reklam.

J-a skit som min far uttryckte det.

Själv har jag svårt att få luft efter det hysteriska skrattanfallet.

Det kom ett brev med posten. Eller skulle komma.

Så har det hänt igen.

På väg till brevlådan för att posta ett par vansinnigt viktiga brev. Måste komma fram i morgon. Myndigheter som adressater. Bara svänga inom Pressbyrån för att köpa frimärken. Inte glömma. Absolut inte.

Bra låt på mp3-spelaren. Visslar med. Svänger även lite på armarna. Fram till postlådan. Öppnar postlådan. Och klunk. Breven försvinner ner i lådan.

I samma stund klickar det till. Pressbyrån! Frimärken!

Jäklar.

Kommunikation kl 06.30 i en bil

Min far: Växthuseffekt; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… EU; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Dagens ungdom; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: SUV-bilar; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Kärnkraften; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: Politiker; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Bilen bredvid; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Stadsplanerningen; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Min far: USA; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Frankrike; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…

Jag: Mmmmm…

Vanligtvis brukar försöken till diskussioner upplevas som något påfrestande. Och ibland faktiskt även givande. Om man är på det humöret. Men på morgonkvisten är de tamejfan helt outhärdliga.

Men han vill väl. Alltid.

Livets gåta

På tillfälligt besök i Svedala. Med hederlig svensk TV-kväll för första gången på riktigt länge.

Men...

Martin Timell.

Fortfarande.

Varför?

Kåtelikåt

Någon har begett sig till Eniros hemsida och sökt på ordet kåt. Och hamnat på denna sida. Som tydligen innehar en hedrande elfte plats på Eniros kåt-lista. Inte illa!

Fast vad sjutton gör man på Eniros hemsidor när man vill söka på ordet kåt?

Kinky.

http://www.eniro.se/query?what=se&q=k%E5t&stq=10.

För den som vill veta mer.

Världens enda företag med utegångsförbud

En inte-alltför-van-och-inte-sådär-våldsamt-bevandrad-i-engelska kollega satt mitt i ett telefonsamtal. På utrikiska. Engelska.

Kollegan: Vad sjutton var det jag skulle fråga?

Jag: När bolaget bildades.

Kollegan: När det är bildat?

Jag: Ja. Bildat. Grundat. Registrerat. Kommit till världen. Uppstått.

Kollegan: Ok. Grundat.

Kollegan: (Högt och ljudligt) Hello, I want to know when the company was grounded.

Jag och övriga personer på kontoret: *dubbelvikta i hysteriska skrattanfall*.

Skilda världar

Överhört på en Seven-Eleven. Nära Dig.

Poliskonstapeln: Ja, hej detta var från polisen. Vi står här med en liten flicka som påstår att hon är Din dotter. Hon säger att hon heter X och är nio år. Är det Din dotter?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Hon har tydligen snattat godis här i butiken varför vi är tvungna att kontakta Dig som förälder. Det vore bra om Du hade möjlighet att komma hit och hämta Din dotter.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Du har inte tid? Jaha, var bor ni någonstans då?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Men det är ju ganska långt härifrån. Du menar väl inte att hon skall ta sig hem själv så här på kvällen?

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Det är möjligt att hon brukar klara sig själv. Men Din dotter är bara nio år och hon borde definitivt inte vara själv i stan vid den här tidpunkten på dygnet.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Jo, hon har sin kompis med sig men hon är inte en dag äldre. Så då föreslår jag att vi kommer och lämnar X så kan vi fortsätta vårt samtal på plats.

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln: Du skall iväg? Men det är Din dotter det är fråga om?!

I andra änden: ohörbart

Poliskonstapeln till sin kollega: Hon la på!

Under samtalets gång hade Poliskonstapelns kollega förgäves försökt få nioåringen att skriva ner sitt namn och adress i ett block. Dock utan större framgång då nioåringens skrivkunskaper var klart begränsade.

Tilläggas skall att nioåringen såg vare sig skrämd eller nervös ut inför den situation som hon befann sig i. Snarast oförstående och med en blick som utstrålade ”kan jag inte få gå ut och leka snart?”.

Riktigt obehagligt.

Onekligen har vi olika förutsättningar här i livet. På flera plan.

Far from home

Tio saker jag definitivt inte gjorde innan vi flyttade till Frankrike:

1) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän,
2) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som skanderande norska nationalsången,
3) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som drack medhavd sprit,
4) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som applåderade när planet tog mark,
5) stod vid ett bagageband och för femtioelfte gången undrade varför just mitt bagage alltid måste komma sist,
6) sprang till ett annat bagageband svärandes över att det alltid skall vara så j-a svårt för SAS att leverera bagaget på samma band som finns angivet på tv-skärmarna,
7) suckade tungt över att folk har så svårt att förstå texten ”vilovagn” jämte en skylt med ett finger som hålls framför två läppar och att detta rimligtvis innebär att man inte snackar i sin mobiltelefon,
8) förundrades över en kvinna som på danska vrålade ”stäng mobiltelefonen för h-e”
9) skämdes över att jag inte vågade vråla,
10) fick telefon från en alldeles för nöjd hustru på en sisådär 150 mils avstånd som berättade hur underbart allt var där jag för tillfället inte befinner mig.

Söndag med Sune och hans familj

Söndag. Strålande solsken. Klarblå himmel. Och ambitionerna på topp. Pappans i vart fall. Nu skall här cyklas. Vi tar bilen upp till en skidort var vi tar en lång och frisk cykeltur. Bra för hälsan. Och konditionen. För att inte tala om familjesammanhållningen.

Och pappas mage som vissa av familjemedlemmarna så käckt uttryckte det.

Det första bekymret tornade upp sig redan på hemmaplan. Nya – och framförallt större – cyklar till barnen medförde att den snabba packningen kom av sig. Tog en dryg timme innan pusslet var lagt. Och blodsockret hade så sakta börjat sjunka.

Därefter följde ett par mils serpentinvägskörning. Där hustrun i god ordning var på topp – den enda varelse som lyckas bli åksjuk när hon själv kör.

Oslagbart. Och inte så lite påfrestande.

Och ovan på detta Herr Hypokondriker i baksätet som redan när vi körde ut från parkeringen började yra om att han skulle kräkas. Vilket sedan upprepades i varje sväng.

Inte så lite påfrestande det heller.

”Men så för h-e kräk då!!!” som det brukar uttryckas från vuxenhåll efter det femtionde åhhhhhhh-jag-måste-kräka-åhhhhhhhhh-vad-jag-mår-illa-åhhhhhh-vad-jag-dör-åhhhhhhh.

Än så länge har han inte lytt våra uppmaningar. Och tur är väl det.

Så när vi väl anlände till skidorten närmast trillade familjemedlemmarna ur bilen. Ord som ”mat”, ”dricka”, ”jag kräks” och ”jag också” kunde svagt höras från de drabbades läppar.

Och det var inte de yngsta som var värst. Långtifrån.

Efter intag av mat och dryck följde cykling där lillebror han med att tjuta säkert tio gånger för han var ju ”så trött i bena”, storebror tjöt för att han trillade och hustrun, tja hon hade fortfarande inte hämtat sig från bilkörningen och var vit som ett lakan. Med ett akut pausbehov var femhundrade meter.

”Otränad”, som hon uttryckte det.

Nähä?!

Efter drygt tre kilometers cykling så tittade barnen och mamman på varandra. ”Skitkul. Och jättemysigt. Det här får vi göra om. En annan gång. Nu åker vi hem och äter kaka.”

Visst, det gör vi gärna om. Dock utan barn. Och utan hustru.

Vilket vi alla är ense om.

Always look on the bright side of life

Tröjorna var i vart fall inte dyngsura när det väl var dags för match. Lite halvfuktiga sådär. Mikrovågsugnen gjorde tydligen susen.

Det där sista var inte riktigt sant. Tack vare min hustru. ”Nu får Du väl för f-n skärpa Dig. Du lägger väl inte fotbollströjorna i mikrovågsugnen?!” Av såväl tonfallet som minspelet att döma var det inte läge att diskutera. Så det blev gräsmattan i stället. Alla tröjorna prydligt utlagda på gräsmattan för soltorkning.

Och barnen utkommenderade att springa runt och blåsa på tröjorna.

Vilket inte heller var sant.

Nåväl, tröjorna torkade någorlunda på gräsmattan så jag slapp att få stryk av lagkamraterna. Våra två militärer i laget hade ändå inte känt om tröjorna var våta. En sisådär trekvart före match hämtade vi upp dem på den lokala puben. De hade suttit där ett tag om man så säger. Iförda en blå respektive en rosa peruk. Och solglasögon. Inomhus.

De hade inte särskilt många rätt när de väl hittade ut på planen.

I övrigt fortlöpte matchen planenligt.

Storstryk.

Vänsterbacken lämnade planen i protest mot någon eller något i laget för att återkomma tjugo minuter senare med orden ”det var så tråkigt i omklädningsrummet”.

Efter en utebliven offsideavblåsning tog en av våra mittbackar visselpipan från domaren och höll en lång demonstration i ”hur-man-blåser-i-visselpipan”. Domaren var sådär lagom road.

Målvakten släppte in en bakåtpassning från drygt tjugo meter. Planens fel.

En av våra spelare skulle ”sätta på” en av motståndarnas morsa. Vilket motståndaren tydligen själv hade gjort tidigare. Enligt vår spelare.

Tja, och så där höll det på.

En sak kan ostridigt konstateras – bra är vi inte. Men kul har vi. Trots allt.

Alzheimers

Två timmar kvar till matchstart. Och precis då kommer jag på att det är jag som har ansvaret för matchtröjorna. D v s det är jag och ingen annan som skall se till att tröjorna tvättas och tas med till matchen.

Ut i garaget. Mycket riktigt - där ligger de i väskan. Tretton tröjor. Tillsammans. Väl använda. Svettiga. Sedan förra fredagen.

Har legat till sig bra. Ren ammoniaksdoft är angenäm i jämförelse.

Så nu går tvättmaskinen för fullt. Hustrun skakar på huvudet.

"Och Du tror att de kommer att hinna torka innan matchen? Utan torktumlare?"

Hårfön. Har vi en hårfön? Eller två?

Utanför mitt fönster

Supertorsken

I min enfald var jag övertygad om att ingen i familjen kunde överträffa mig vad gäller blödighet för säljare.

Så fel man kan ha. Jag är ju gift. Med en hustru som helt klart är i en division för sig själv.

Dörrsäljare av egentillverkade vykort. Skitfula! Vykorten alltså. Såg ut att vara gjorda på pressat toa-papper av en tvååring.

Fem Euro stycket. Och min hustru köper FEM stycken!!! "Det såg ut att vara så synd om honom".

Självklart var det min plånbok som låg framme. Har en känsla av det underlättade köpet en aning.

Så ni som får får vykort inom de närmaste veckorna; visst, de är skitfula - men de är värda sin vikt i guld.

Love is in the air

Mellanbror tog med en kompis, E, hem från skolan idag.

E har långt hår i nacken. Och är hur söt som helst. Tycker dottern.

Hon sitter ett par meter från honom och bara stirrar. Andäktigt. Och när man frågar henne vad hon gör blir hon pionröd i ansiktet och ser ut att bara vilja sjunka genom marken.

E, säger hon svagt och ler generat med hela ansiktet.

Börjar ju bra detta. Tre år gammal. Hur roligt blir det när hon är i tonåren? Med två storebrorsor och deras sannolikt superhäftiga polare. I hennes ögon alltså.

*Suck*

Dansös sökes

Så kom då dråpslaget. Min hustru kommer aldrig att dansa till Europe igen. Aldrig någonsin. I vart fall inte om jag är hemma.

”Är Du inte klok? Du kan för sjutton inte skriva om hur jag dansar här hemma. Och till Europe! Folk kommer tro att jag är helt borta.”

Förmodligen.

I de lugnaste vatten

I vår grannby finns ett litet hus. Eller så litet är det inte egentligen. Mer ett vanligt hus med ett garage. Ett stort garage.

Där man lagar bilar.

På dagarna. Och ibland på även kvällarna.

Men inte alla kvällar. Framförallt inte fredagskvällarna.

Då bedrivs det andra aktiviteter.

Med röda ljus. Softa röda ljus. Överallt. Mitt bland alla oljefaten. Och bilarna.

Fast något julfirande är det inte fråga om. I vart fall inte i den bemärkelsen.

Ganska långtifrån faktiskt.

”Échange de couples”

Eller ”Swing it Magistern” som Alice Babs förmodligen hade uttryckt det.

Vårt eget lilla Pigalle.

I ett hus här på nästan-landet.

Tilt

Efter att ha tillbringat eftermiddagen diskuterandes (läs lyssnandes) Karl Marx och hans teorier är min hjärna än mer mosig än vad som vanligtvis är fallet varför jag gör j-t enkelt för mig och bifogar ett citat från Reefat El-Sayed som väl sammanfattar såväl min tanke- och skrivförmåga för tillfället.

"Förr var det nu fast jävligare var det desto värre fast så här jävla sämre har det ta mej fan aldrig varit dåligt."

Tjohej.

Skratta eller gråta?

Min hustru står mitt på golvet. Sjungandes. Med ivriga och omfattande rockstjärneposer.

Trumvirvlar varvas med luftgitarr.

Till tonerna av "Halfway to Heaven".

Med Europe.

Pudelrockarna No 1.

Suck...

Mindre lustigt

Var inne på statsen och kunde konstatera att någon kommit till bloggen via i sitt sammanhang mindre trevliga sökord.

http://search.msn.se/results.aspx?CP=1252&q=nakna sma flickor&first=31&FORM=PORE

Host: host86-130-59-191.range86-130.btcentralplus.com

IP: 86.130.59.191

Den som har koll på om och hur man kan anmäla krypet får gärna skriva en rad.

Sorg. Relativ sådan.

Som bekant är det mesta i tillvaron relativt.

Med denna utgångspunkt var det med viss sorg som saxen greppades och årets lavendel blev ett minne blott.

Känns på något sätt som höstens ankomst slutligen har accepterats.

Men hustrun såg snabbt möjligheterna och började utförligt redogöra för vad man kunde göra med den avklippta lavendeln.

Med följd att vi nu har lavendel på tork lite här och var.

Vad man nu skall med det till?

Nix-register?

Äntligen!

Äntligen lyckades jag säga nej till en telefonsäljare.

Mitt problem är tvåeggat:
1- Jag har svårt för att säga nej.
2- Här nere begriper jag inte att det är en säljare förrän det är alldeles för sent.

Är det dessutom en kvinna som ringer så är jag heltorsk. Jag beställer allt och lite till. Framförallt om det låter som att hon är på väg att missa sin budget.

Förra gången jag beställde något yttrade försäljerskan att jag var hennes första riktiga klient och att hon var så glad för att jag hade beställt.

Blev en inte liten tilläggsbeställning efter de orden.

Men idag lyckades jag. Trots att det var en kvinna. Hon skulle t o m komma förbi och personligen överlämna en mobiltelefon med kamera och hela tjiddevitten.

”Gratuit”, som hon uttryckte det.

Sure. Abonnemangsavtalet på 50 sidor med en bindningstid på 27 år nämnde hon inte med ett ord. Förmodligen enklare att nämna om man samtidigt kan lägga huvudet på sned och le lite förföriskt.

Fast sist det kom förbi en säljare blev det en riktig trevlig tillställning.

Solig dag. Shorts i trädgården. Fötterna på fotpallen.

Och en vinsäljare. Med varuprover. Många sådana.

"Monsieur, det här är en fin årgång. Den måste Ni absolut prova."

Inte så svårövertalad.

Hur trevligt som helst. Och riktigt svårt att säga nej. Som alltid.

Ung & kåt

I sann tjolahoppuppfostringsanda har barnen fått fritt tillträde till datorns musikbibliotek. Exakt 6 457 låtar. Finns det mesta från bulgariska kvinnokörer till Slipknot och Vivaldi.

Har känts oerhört pedagogiskt att låta barnen forma sin egen musiksmak.

Tills för någon dag sedan.

I god ordning försökte de sjunga med i låtarna. För en gångs skull uppfattade jag vad de sjöng.

Jag behöver inga vänner
Jag har min bil
Mina ungar glor på video ...

Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka billig sprit
Å hålla käften
Jag vill dit

- Men vad f-n är det ni lyssnar på.
- Ebba Grön. Dricka sprit. Skitcool låt. Lyssna.
- Tack, jag har nog lyssnat tillräckligt. Den låten har ni lyssnat på för sista gången.
- Åh, men pappa. Du har sagt att vi får lyssna på vilken musik vi vill.
- Ja, men inte denna.
- Den är ju skitbra.
- Den dagen ni är arton får ni lyssna på den igen. Lyssnar ni på några andra låtar som ni inte skall lyssna på?
- Hur skall vi veta det? Du har sagt att vi får lyssna på vad vi vill så länge vi sköter oss.
- Ja, men inte vuxen-låtar.
- Vadå vuxen-låtar?
- Du vet vad jag menar. Kom igen nu. Vilka andra låtar lyssnar ni på?

Samtidigt gick nästa låt på låtlistan igång - "In i dimman" av och med Vildsvin.

- Så barn. Nu är det paus från musiken. Pappa skall bara fixa till en sak.
- Men åh.
- Marsch. Läs en bok eller något.

Så nu har vissa delar av musikbiblioteket förpassats till en hårddisk utanför barnens räckhåll. Långt ifrån dessutom.

Och ja - även den Ebba-låten förpassades till den vuxna hårddisken.

Sommaren är kort. Alltför kort.

Hösten har kommit. Och med den Gore-Tex-kläderna som snabbt fick rotas fram. Himlen är täckt med moln och bergen ser effektivt till att de inte rör sig ur fläcken.

Som gammal kustbo är man nöjd med att det inte blåser så in i h-e.

En hederlig söndagsutflykt blev dagens förmiddagsaktivitet och utflykten slutade såsom dylika aktiviter oftast gör under hösten - föräldrarnas fickor fyllda med kastanjer, stenar, kottar, pinnar och diverse andra föremål.

Lär hamna i stora lådan från tidigare utflykter.

Våra barn - ekorrarna.

Hösten på G

Valuta för pengarna

Hämtade barnen på skolan idag. Föräldraföreningen hade någon form av kampanj på skolgården. För barnen var det framdukat snacks och saft i långa rader. Och för de vuxna såsom alltid - vin i olika kulörer. Så där fastnade man en stund.

Känns för en gångs skull som att man får valuta för avgiften till föräldraföreningen.

Och till vän av ordning - nej, det fanns inte några alkoholfria alternativ.

Som ringar på vattnet

Vin-dekadensen sprider sig.

Jag har startat en folkrörelse!

På distans.

Obladioblada

Lördag morgon och grabbarna är i skolan. Lugnt och skönt således.

Lillasyster sitter vid den andra datorn och lyssnar på musik. Lorie varvas med alltifrån Avril Lavigne till Joss Stone.

Och Lillasyster sjunger med. På såväl franska som engelska. Eller snarare – det kommer ljud ifrån henne som i någon mån påminner om vad artisten presterar.

I och för sig inte särskilt ofta i samma tonart. Tonalt öppet som det heter när man skall finna en vänligare benämning för falsksång.

Men ändock.

- Lillasyster, kan du franska?
- Oui!
- Kan Du inte sjunga på franska för pappa?
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Ok, var det franska?
- Oui!
- Kan Du sjunga på engelska då?
- Jaaaa!
- Få höra.
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Så det var engelska?
- Oui.

Tre år och redan tre språk.

Oerhört begåvad för sin ålder.

En tår faller ner för min kind.

The number you have dialed...

Ringde precis till Syrien.

Fråga inte varför. Arbetet.

Kvinna svarade. Inte på engelska.

Jag försökte förklara mitt ärende. Först på engelska. Sedan franska. Därefter tyska.

Som jag endast har fragmentariska kunskaper i.

An, auf, hinter, in....

Kvinnan pratade oavbrutet.

Därefter tog en man hastigt över samtalet.

Röstläget höjdes med en sisådär 100 decibel. Fortfarande på ett språk som jag inte var i närheten av att förstå.

Å andra sidan var nog innebörden ganska klar.

"Ursäkta, men ni har nog ringt fel nummer".

Typ.

Sallad

Lillasyster kom hem från skolan igår. Överlycklig.

- Pappa, jag har ätit sallad. Och det var JÄÄÄÄÄTTTTTTTE-gott.
- Sallad?!
- Ja. Sallad. Bönor, morötter och sallad-sallad.
- Var det gott?
- Ja, jättegott.
- Och Du åt?
- Ja, MYYYYCCCKKKKEEETTTT.

Varför försöker man själv överhuvudtaget? Tre och ett halvt års tjat om sallad och grönsaker.

Helt utan resultat.

”Örk, jag kräks” eller ”Lillayster sjuk av sallad” har varit de stående kommentarerna.

En dag i skolans matsal räckte.

Super-nanny hade haft julafton i vår familj.

Dekadens

Tre saker jag inte gjorde vid lunchtid en torsdag i slutet av september innan vi flyttade till Franrike

1) Åt lunchen tillsammans med min hustru.
2) Satt utomhus i shorts och t-shirt.
3) Drack alldeles för mycket rödvin till lunchen.

Sjävfallet kommer detta dekadenta leverne leda till att min hustru tröttnar på mig, att jag drabbas av lunginflammation samt att jag kommer att fördriva återstoden av mitt liv på en parkbänk imundigandes Vino Tinto.

Men jag faller med ett leende på läpparna.

Do-Re-Mi

Storebror och Lillasyster har bildat ett pop-band. Storebror spelar gitarr och sjungandet delar de på. Lillasyster varvar med en och annan dans.

I kväll var det konsert i allt-i-allo-rummet. Spänningen var på topp hos den trehövdade publiken.

Så drog första låten i gång.

"Lillebror är en pip-sill"

Blev naturligtvis ett j-a liv.

Så konserten är numera över och samtliga barn är kommenderade var sin bok. Under tystnad. Och utan retfulla blickar.

Le Visiteur

Fick precis besök.

”Salut”, så stod han mitt i arbetsrummet.

Kul att folk känner sig som hemma.

Har dock fortfarande inte vant mig riktigt.

I Svedala kunde man kallt räkna med att folk bokade tid minst en vecka innan de skulle komma på besök. Därefter ringde de någon timme före det planerade besöket och förklarade att de snart var på väg. För ett sedan anlända ganska exakt vid avtalad tidnpunkt.

Här har man tur om folk knackar på dörren innan de kliver in.

Och jag som fortfarande inte har lärt mig hur den förb-e perkulatorn fungerar.

Lär bli rödvin eller pastis som substitut.

Helt ok.

Plastisock

Tillbringade kvällen på föräldramöte tillsammans med övriga föräldrar och lärarinnan i Storebrors klass.

Förutom kossorna som spatserade förbi på baksidan var det mesta sig likt. Om man bortser från språket alltså.

Gamla möbler, svart griffeltavla, träbänkar, handskrivna grammatikregler på väggarna och en doft av klassrum som uppenbarligen är tidlös. Och internationell.

Lärarinnan förklarade ambitiöst hur skolarbetet var upplagt. Pedagogik i kvadrat. Av det lilla jag nu förstod.

Jag förstod i vart fall så mycket som att de bl a hade segling och ”Matisse-kunskap” på schemat.

När jag var nio år trodde jag sannolikt att Matisse var en fotbollsspelare. Förmodligen hade jag den uppfattningen även när jag var tjugofem. Och även trettio för den delen.

Och inte sjutton fick jag segla på gympatimmarna. Plastisock och gympasal i källaren är det bestående minnet.

Fast å andra sidan har jag för mig att skolan slutade strax efter lunch. Det gör den inte här. Långtifrån.

08.30-16.30 från sex års ålder. Och läxor i princip varje dag.

Jag tror aldrig att jag har befunnit mig i skolan efter kl 14.00 utan att ha fått huvudvärk.

Å andra sidan är det kanske just därför som det tog några år innan jag kopplade vem Matisse var. Han cyklisten.

Beresta brev

Så har Postverket lyckats. Igen. Denna gång i den franska versionen.

Postförsändelserna har inte legat på hög sedan vi återvände till Frankrike. Snarare tvärtom. Knappt någon post alls. Framförallt ingen privatpost. Vare sig från Frankrike eller Sverige.

Ett tag undrade vi om vi hade raderats från alla register. Vilket faktiskt var en ganska angenäm tanke. Bruna-kuvert-hejdå ungefär.

Men så förhöll det sig naturligtvis inte. Efter kontroll med posten visade det sig att sommarens fyraveckors eftersändning av post från Franrike till Sverige hade muterats till femtiotvå veckor i det franska postverkets system.

Och i Sverige har vi permanent eftersändning av all svensk post till Franrike.

Ni anar varthän det lutar?

Brev postas i Sverige till oss. Eftersänds till Frankrike. Kommer till Frankrike. Eftersänds till Sverige. Kommer till Sverige. Eftersänds till Franrike. Kommer till Frankrike. Eftersänds till Sverige o s v.

Så en del av vårt post är förmodligen inne på minst femte vändan mellan Sverige och Frankrike.

Perpetuum Mobile.

Å andra sidan har vi sannolikt världens mest beresta post.

Som vi dessutom aldrig har läst.

Med ena foten i graven

Min hustru har en nära-döden-upplevelse. Ingen sömn. Svår feber. Tappad talförmåga. Likblek. Kutryggad. Dessutom är det ingen som förstår henne. Och teorierna om vad det är som drabbat henne avlöser varandra.

Vi andra är nog ganska övertygade om att det är en hederlig förkylning. Dessutom en ganska lätt sådan.

Svårt att sova

Lillebror blev sjuk idag. Någon form av mag- och feberbacilusk. Men tre timmars sömn mitt på dagen gjorde susen. Med följd att han nu är pigg som en ört. Och självfallet inte kan somna. Så för tillfället ser jag och Lillebror på den franska versionen av "Förlåt".

I och för sig bättre än den svenska versionen. Men fortfarande inte ens i närheten av uthärdligt.

Dock sövande. I vart fall för Lillebror. Själv blir jag mest irriterad. Fortfarande inte någon som vägrat att godta "Förlåtet".

Mesproppsprogram.

Framtidsplaner

Lillebror förklarade idag att han skulle bli datorspelsuppfinnare när han blev stor.

- Jaha, och vad är det för spel som Du skall uppfinna?
- Ett spel med flickor som springer och ju närmare mål de kommer ju fler kläder tappar de. Så när flickorna kommer i mål är de helt nakna.

- Det är Din son, var hustruns enda kommentar.

En del av vår vinranka. En liten en.

Att aldrig vara någon till besvär

Jag och Storebror vaknade i god ordning före alla andra i den här sjusovarfamiljen. Hustrun var i och för sig uppe och vände men hennes blick sade allt.

"Gå Du och lägg Dig igen älskling" var det enda som jag lyckades få fram. Eller snarare vågade.

Nåväl, jag och Storebror begav oss ner till stranden för att plocka kastanjer och doppa fötterna i vattnet. Vi pratade dessutom om Morfar och olika minnen från honom.

Klassikern är fortfarande när mormor och morfars vovve lade en kabel utanför en grannes hus med hela grannfamiljen sittandes vid matbordet betraktandes naturens gång. Efter väl förrättat värv återstod för Morfar att plocka upp härligheten i den medhavda påsen.

Om det nu hade funnits en medhavd påse.

Men Morfar fann som vanligt på råd och plockade upp den av vovve producerade kabeln med händerna.

Grannfamiljen har förmodligen fortfarande inte hämtat sig.

Och Storebror förstår fortfarande inte varför Morfar inte gick hem och hämtade en påse.

Inte jag heller för den delen.

Men händelsen är och förblir en klassiker. Och ett oförglömligt minne från Morfar.

Bollen är rund

Storebror har blivit A-lagare.

Nu är det inte så farligt som det låter – han har blivit uppflyttad till fotbollens A-grupp vilket är en stor händelse för honom.

I Frankrike rangordnas alla. Alltid och överallt. Redan under de första åren i skolan är det betyg till både höger och vänster. Och det är inte något som sker så där lite diskret. Resultaten läses upp högt inför klassen. Så att alla vet sin plats från början. Typ.

Förra säsongen inledde Storebror i fotbollens A-grupp för att därefter flyttas ner till B sedan till C och D för att därefter hamna i B där han spelade under större delen av säsongen med varierad framgång.

Nåväl, själva är vi måttligt roade av att han skall spela i A-gruppen. Han har erhållit min talang för bollar vilket är liktydigt med ingen talang alls. Efter drygt 30 års ”fotbollande” har jag fortfarande svårt att kicka till tre.

Klas Ingesson och Håkan Mild har varit mina självklara förebilder.

Så vi tycker nog att Storebror borde stanna i B-gruppen där kraven inte är lika höga. Men tydligen är det match med A-gruppen på lördag. Vi får väl se hur det går.

Följden av att sova på geografilektionerna

Talade precis med min kära syster som hade planer på att besöka oss efter jul.

- Kollade på KLM som hade rätt hyggliga priser. 2 500 tur och retur.

- Varför försöker Du inte med SAS. Jag flög själv häromdagen för drygt 1 300 spänn.

- Jag var inne på SAS sajt men de flyger inte längre till Genève.

- Va?!

- Jodå, jag var inne och kollade på flyg till Frankrike. Fanns ingenting till Genève.

- Frankrike?!

En kort tystnad i luren uppstod innan systern insåg sitt klavertramp.

-F-n, Genève ligger ju i Schweiz. Hur f-n kunde jag vara så korkad?! Jag kollade bara på Frankrike. Det är ju där ni bor.

Till saken hör att hon har flugit till Genève vid ett flertal tillfällen. Dessutom har hon arbetat som flygvärdinna.

En sak är säker - hon lär aldrig få vara med i "På spåret".

Och ja - hon är blondin.

Smack!

Smack!

Där satt den. Igen. På vänstra delen av vindrutan.

Efter mindre än tolv timmar i Svedala på tillfälligt besök kände man sig snabbt som hemma igen.

700 spänn!

Överträdelse mot punkt 06 - "i vägkorsning eller inom 10 m från korsande körbanas närmaste ytterkan (3 kap 53 §)".

Det finns i vart fall en yrkeskår som inte är utbränd.

Möh?!

Barnen leker för tillfället jägare och älg på gräsmattan.

Inte helt oväntat är Lillebror älgen.

"Möh" hörs det från honom innan han förpassas till de sälla jaktmarkerna av jägarens fruktade sugproppspilar.

Undrar hur en grävling låter?

Att lita på

Förberedelserna inför kvällens umgänge med "vår" franska familj är i full gång. Hur mycket förberedelser det nu kan bli en lördag med skolgång, fotboll, körande till barnens kompisar och allt annat som hör en trebarnsfamilj till. I god ordning lär vi stå i köket och upptäcka vad vi inte har hemma när gästerna knackar på dörren och man överväger om hämtpizza ändock inte är ett alternativ.

Som tur är det fransk tidzon som gäller, klockan sju innebär tidigast halv åtta varför vi förhoppningsvis har i vart fall en halvtimme till godo.

Dessutom har det börjat att ösregna varför kvällens tilltänkta grillning för närvarande befinner sig på just det tilltänkta stadiet och ingen annanstans.

Nåväl, vi upptäckte att det saknades vinglas. Dessutom tänkte vi bjuda på hederligt svenskt tunnbröd något som hustrun påstod fanns på hyllan i en butik inne i Annecy. Hustrun åtog sig med glädje uppdraget att inhandla sex nya - likadana - vinglas samt tunnbröd.

"Alltid kul att shoppa" som hon uttryckte det.

Vår teori är att hon ibland tycker det är skönt att slippa familjen.

Efter av hustrun förrättat värv står vi nu med sex vinglas i tre olika färger samt ett i och för sig tunt bröd men med sitt usprung i något arabland. "Lavash" står det på påsen. Låter inte särkilt skandinaviskt. Smaken är inte heller särskilt skandinavisk - kilometer från Polarbröd och hans kompisar.

Hustruns kommentarer består i god ordning av ett "Hoppsan" och "Jamen, jag var ju så stressad".

Så nu blir det en orientalisk afton istället. En färgglad sådan.

Real Madrid

Äntligen var det premiärdags för fotbollen. Veteranlaget alltså – det mest osannolika lag som någonsin beträtt en fotbollsplan. Men med beaktande av det i laget råder en åldersfördelning på mellan 33 och 55 år och en viktfördelning på mellan 110 och 60 kilo är den fotboll som presteras i vart fall oftast underhållande.

I god ordning inledde vi hyggligt och låg endast under med ett mål i paus. I andra halvlek kom dock det obligatoriska raset och därtill hörande diskussioner inom laget om vems fel allting var. Att det skulle vara motståndaren som är bra har aldrig varit föremål för diskussion. Oftast är det någon stackare i backlinjen som får veta att han inte har särskilt många rätt. Så även denna gång.

Dagens höjdare var när vänsterbacken och målvakten argumenterade om vem som skulle ta bollen. Spelet stannade av då vi andra förundrat betraktade spektaklet. Framförallt motståndarna som hade svårt att hålla sig för skratt. Diskussionen blev alltmer högljudd och avslutades med att vänsterbacken yppade några väl valda svordomar av modell grövre, skickade bollen utöver sidlinjen långt in i skogen för att därefter sätta sig vid sidan om planen och förklara att han aldrig tänkte sätt sin fot på en fotbollsplan igen. Framförallt inte om vissa av hans lagkamrater befann sig på densamma.

Han brukar säga så, vänsterbacken. Men han kommer alltid tillbaka vilket är tur då det är han som är ansvarig för matchtröjorna. Och förbandslådan.

Efter fem minuter kom han mycket riktigt tillbaka in på planen. Dock inte som vänsterback då detta tydligen var alltför nära målvakten. Så vänsterbacken spelade center i stället. Tillsammans med den person som normalt spelar center med följd att vi hade två centrar och ingen vänsterback.

Och matchen? Jodå, vi förlorade med 1-8.

Bubbelskridsko

Tisdag kväll och ingen skola dagen efter varför jag och en mamma till en av Storebrors kompisar nappade på en affisch om skridskoåkning bland såpbubblor i ishallen inne i den stora byn. Det låter vrickat men här nere används ishallarna till allt möjligt utom ishockey.

Inte helt oväntat blev vi försenade och vi lyckades även med konststycket att köra vilse på vägen till ishallen. En genväg trodde vi, för att därefter upptäcka att vi befann oss på motorvägen på väg till Genève.

Nåväl, efter en längre rundtur runt Annecy lyckades vi finna såväl ishall som parkeringsplats.

I god ordning rådde fransk organisation vid insläppet vilket i korthet innebär att fyra personer har hand om insläppet varav en tar emot betalningen och lämnar kvitto medan de tre andra förstrött tittar på och är beredda på kravaller.

En halvtimmes köande klockan nio på kvällen med fyra energiska barn är något man inte ens önskar sin värsta ovän. Framförallt inte när det är fråga om två brödrapar där de äldre gärna använder de yngre som träningsredskap för olika kampsporter samtidigt som de yngre är naturbegåvningar på att reta upp just storebröder.

Några såpbubblor fanns inte att beskåda i ishallen – däremot ett gigantiskt skumbadslödder som pumpades ut från en maskin modell större vid ena långsidan. Efter en avvaktande inledning övervann barnen snart alla tankar om att köra vilse i skummet. Förutom att jag vid ett tillfälle lyckades med att tappa bort Lillebror och hans kompis i skummet varvid en viss oro uppstod var det en hyfsat entusiastisk svensk-engelsk-irländsk-fransk grupp av barn med Storebror i spetsen som gjorde sina stämmor hörda på isen.

Å andra sidan gör Storebror alltid sin stämma hörd. Överallt.

Storebror – hypokondrikern – hade naturligtvis sitt obligatoriska ”jag-har-ont-vad-det-är-synd-om-mig-utbrottet”. Denna gång var det huvudet som tydligen höll på att krossas på grund av en i hans tycke alldeles för trång hjälm.

”Går att spänna ut” förklarade jag kort men då hade smärtan tydligen nått oanade höjder varför körning utan hjälm var det enda alternativet.

”Dream on” sade jag varpå ett visst surande följde. Men även sådant går ju över när kompisarna ser ut att ha roligt.

Efter väl genomförd skridskoåkning stod vi med fyra dyblöta barn, en dyblöt vuxen, ett underskott av blodsocker och en klocka som närmade sig elva på kvällen. Förutsättningarna för hemfärden kunde onekligen ha varit bättre men efter mutor i form av ett franskt mellanmål nådde vi hemmet utan några större incidenter.

Detta för att på plats mötas av en hustru som låst dörren inifrån för att därefter att ha lagt nyckeln på ett bra ställe som hon tyvärr inte kom ihåg.

Som tur är har vi vårt tält uppslaget i trädgården.

Perspektiv 2

Hustrun hantverkaren skulle minsann visa hur man monterar en bokhylla utan den minsta lutning.

Efter två timmars arbete och ett otal svordomar står nu mästerverket klart. Mitt i hallen. Och är bokhyllan i garaget som jag monterade sned så är det inte ens i närheten av vad bokhyllan i hallen är. Den är f-n mer liggande än stående.

Skadeglädjen har för tillfället inga som helst gränser.

Enligt hustrun är det självfallet ett konstruktionsfel. Dessutom är jag elak.

Bruce Lee

Idag hade Lillebror sin första karateträning. Oerhört seriöst. Lillebror får ett ytterst allvarligt och bistert ansiktsuttryck när han efteråt skall förevisa vad han lärt sig.

Han har dessutom lärt sig att sparka. Hårt.

"Visa" sade jag uppfordrande. Och det gjorde han. Och den tog. Där man minst av allt vill att den skall ta. Som man alltså.

Hade jag kunnat skriva i falsett hade det varit väldigt ljus text för närvarande.

Lägerliv

Tillbringade natten i tältet på gräsmattan tillsammans med Lillebror. Storebror ballade ur redan efter fem minuter för att gå lägga sig i sängen i stället.

Självfallet störtregnade det non-stop hela natten. Men Lillebror han sov som en stock.

Kul för honom.

För tillfället är Lillebror i full färd med att reta Storebror för att han inte vågade sova i tältet. Storebror har våldsamma problem med att finna en förklaring till att han ballade ur. Lillebror å andra sidan är stolt som en tupp. Fegis är Storebrors nya namn.

Bland kossor och andra fän

I grannbyn var det dags för den årliga bonnadagen när bönderna visar upp sina kossor, hästar, getter och andra djur av olika form och färg. Mest kossor dock. Bruna sådana.

Barnen fick i uppdrag att klappa vardera minst tre kossor på mulen. Deras entusisasm inför uppdraget var klart begränsad. Barnens alltså. Nästan alla kossor hade hyfsade horn och kossor är sällan så där våldsamt förtjusta över att bli klappade på mulen. Något som barnen snabbt blev varse. Storebror hoppade nästan en meter upp i luften de tre första försöken när kossan vred på huvudet för att visa sitt missnöje.

Föräldrarna hade en höjdarstund på åskådarplats.

Lillasyster intog den lokala dansscenen och underhöll i vart fall sina föräldrar med improviserade och Lorie-inspirerade danser.

www.lorieonline.net för den som vill veta mer.

Storebrors omdöme om Lorie är kort och gott att hon är "null" vilket fritt översatt betyder fullständigt värdelös. Något han dock inte vågar nämna i Lillasysters närvaro.

Konflikt på generationsmarknaden

Vi är för tillfället inblandade i en kritisk konflikt på generationsmarknaden. Barnen inledde med att barrikadera sig på sitt rum i en strejk för att få se film. Denna utvidgades därefter till att även omfatta en demonstration varför de för närvarande går runt i huset skanderandes "vi vill se film" bärandes plakat med samma text.

Föräldrarna kommer att överlägga om lock-out under kvällen. Ingen mat, inga rena kläder och nekat tillträde till sitt rum. Får se hur stark deras konfliktvilja är efter de motdragen.

Gris. Stoooooor Gris.

Smög precis förbi sovrummet med hela familjen sovandes i föräldrarnas sängar - tillflyktsorten vid åskväder. Lät som att alla sov. Tydligen avsöljade mina fotsteg mig för plötsligt hördes en ljus röst.

"Pappa är en gris!"

Jag öppnade försiktigt dörren och kikade in.

Lillasyster flinade med hela ansiktet och tillade:

"Pappa är en stoooooooor gris!Och ett läääässssskigt monster."

Så det blev en hederlig morgon-attack med kill på både magen och i armhålan.

Och en hustru som försökte avskärma oljudet med kudden över huvudet väsandes:

"F-n att man aldrig kan få sova här. Kan ni inte gå ut i trädgården eller nå´t!!!"

Vissa saker och tillstånd förblir desamma. Oavsett var man bor. Eller sover.

Kräftskiva

Svensk kultur stod på fredagens schema. Efter en dag fylld av papper som måste fyllas i, myndigheter och företag som måste besökas för att få intyg på både ditten och datten skulle kvällen tillbringas i kräftkalasets tecken på andra sidan sjön.

Festandet höll dock att gå om intet innan vi kom till platsen för festen. Eller kom -snarare hittade. När vi väl anlände till byn på andra sidan sjön stod det klart att Hustrun hade glömt såväl adress som telefonnummer och mobiltelefon. ”Hoppsan” var hennes enda kommentar. Resesällskapet var inte bättre – han hade förlitat sig på Helene. Han känner uppenbarligen inte min hustru tillräckligt väl.

Men till sist hittade vi. Vansinnigt trevligt och välarrangerat. Och framförallt gott. Kräftorna som visade sig komma från någon obskyr fransk insjö slog det mesta vi fått i oss i kräftväg. Lillebror instämde medan Storebror åt tunnbröd kvällen igenom.

Det mest underliga på menyn var dock förekomsten av varmrätt. Mitt i kräftkalaset. De franska krögarna ansåg tydligen att kräftorna utgjorde någon form av förrätt varför det mitt i kräftätandet dök upp en räk- och kycklinggryta med ris. Hyfsad kulturkrock. På en kräftskiva äts som bekant kräftor och inget annat. Förutom möjligtvis lite vitt bröd och majonnäs.

Men snaps-grejen hade de kopplat. Baren bestod av Absolut Vodka och öl. Inget annat. Absolut Peppar dessutom. Fast hur kul är det efter den fjärde snapsen?

Barnen slocknade intill brasan framåt elvatiden utan att göra något väsen av sig. Detta medan föräldrarna skålade, sjöng och dansade till fiol-gnideri från Dalarna. Tror vi. En teori var det att det var irländsk folkmusik. Oavsett vilket – det gick att skåla till.

Och franskan flöt på som aldrig förr. Folk log i vart fall när man pratade. Om det sedan berodde på ren vänlighet eller att de hade svårt att hålla sig för skratt vill vi inte veta.

Schumacher

Efter förmiddagens sklgång spenderades dagen i badets och grillandets tecken i Rumilly, en by sisådär 20 minuters bilväg från där vi bor. Grillning på medhavda svenska engångsgrillar som överhuvudtaget inte existerar i franska affärer. Därefter bad i en sjö som tydligen var full med såväl fiskar som fiskare av alla de slag. Med jämna mellanrum dök det mitt bland badarna upp fiskare som förtjänstfullt håvade in karpar i tiokilosklassen. Klart mäktigt. Framförallt för barnen som till sin stora lycka fick klappa fiskarna när de väl bärgats i land.

Utom då Lillasyster som skrynklade hela ansiktet och sade ”äckligt”.

På kvällen blev det upp till bevis på gokartbanan. En av hustruns kompisar föreslog att männen i sällskapet skulle tävla mot varandra. Två till antalet bör tilläggas. Eftersom jag aldrig varit ens i närheten av en go-kart tidigare förväntade jag mig självfallet att hustrun skulle förkasta idén. Det såg dessutom hur farligt ut som helst.

”Skitkul idé!”

Jag tittade med förvånade ögon mot henne och försökte förgäves finna stöd för att det var en urbota korkad idé. Men icke sa Nicke.

”Kom igen, det är ju skithäftigt. Klart Du skall köra. Visa L att svenskar kör bättre än fransmän.”

Efter ombyte till någon form av tävlingsdräkt och hjälm, med tillhörande skämt om storleken på kroppsdelen norr om halsen, så bar det iväg. Jag inledde starkt med att med ett par millimeters marginal missa en avspärrning av betong precis vid utfarten. Därefter blev det gasen i botten. Efter ca 200 meter passerade L mig på insidan.

Efter ett par varv flöt det på ganska bra. Jag körde även om ett par andra förare för att själv även bli omkörd vid ett par tillfällen. L såg jag dock inte skymten av vilket förmodligen berodde på att alla såg likadana ut i sina tävlingsdräkter. Efter avslutad målgång kom L fram och gratulerade.

”Det var inte så illa för att vara första gången.”

”Tack, det kändes riktigt bra. Efter första omkörningen så höll jag Dig bakom mig.”

”Ha, Du skämtar?! Jag varvade Dig två gånger efter den första omkörningen. Ett varv till och jag hade varvat Dig även en tredje gång”.

Efter kontroll med publiken visade det sig att uppgifterna var korrekta. Jag hade pinsamt nog blivit både frånåkt och varvad i kvadrat. Till Storebror ohöljda förtvivlan naturligtvis. Pappa - the loser.

Men å andra sidan så hade jag både motvind och solen i ögonen. Hela tiden!

Perspektiv

Till sist monterades IKEA-hyllan i garaget. Lutande tornet i Garaget som den snabbt kom att benämnas.

Oerhört taskigt. Det är bara att lägga huvudet lite på sned så är hyllan faktiskt helt rak.

Skönheten, och i detta fall den påstådda defekten, står som bekant att återfinna i betraktarens öga.

Så hyllan är rak. Jätterak tycker jag.

Dagen D - kväll

Dagen summerades på kvällen och fick sammantaget väl godkänt från barnen. Första skoldagen kunde onekligen varit värre.

Kvällen tillbringades grillandes med vänner i trädgården. Restaurangfolk - alltid lika kul att bjuda sådana på mat. Grillningen slutade med att såväl grill som galler och mat brann i fullan låga. Till vännernas applåder och glada tillrop. För att inte tala om hustrun som låg dubbelvikt av skratt. Så det blev till att slutföra grillningen på stekpannan.

Till maten hade dessutom i all hast inhandlats ett nytt tillbehör som fanns vid grilldisken. Alltid kul med något nytt.

Till dess att vännerna förklarade vad det var för något.

"-Till fisk. Framförallt fisksoppa".
"-Fisk, men den stod för f-n bland kött-grill-prylarna?"
"-Tja, det är ändock till fisk. Funkar aldrig med kött".

Och där stod vi med ett par kilo blodigt kött och inte ens en fiskfena i kylen.

Med det blev en trevlig kväll. Och som alltför ofta en mycket sen sådan. Det är inte utan att man ibland saknar svenska grillkvällar där folk regelmässigt beger sig hemåt i vart fall före midnatt.

Helenes sista ord innan hon begav sig till John Blund var: "I morgon får f-nimej du köra barnen till skolan. Jag skall ha sovmorgon."

Visst, men hon borde nog först och främst överlägga med Saga som inleder varje morgon med att vråla "Mamma" i falsett en sisådär tio gånger.

Dagen D

Skolårets första dag och första dagen i skolan överhuvudtaget för Lillebror – barnen njöt och hustrun hon tjöt. Och hade ont i magen. Hur skall våra uppenbarligen hjälplösa barn klara sig i den franska skolans krävande värld?

Storebror var det minsta problemet. ”Hej då” sade han på skolgården för att därefter försvinna bort till kompisarna på fotbollsplanen. Därefter såg vi inte skymten av honom.

Lillebror började sin nya klass med alla sina kompisar placerade i en annan klass. Vit som ett lakan och ett stel som en pinne vinkade han försiktigt adjö till sin mamma. Som naturligtvis fick än mer ont i magen. Rådslag följde mellan mamman och en fransk väninna på den lokala puben (kaffe på menyn bör kanske tilläggas) varefter rektorn kontaktades för klassbyte. ”Inga problem” förklarade han vänligt. Och Helenes magont minskade i vart fall något.

På lunchen berättade hustrun för Lillebror att han skulle byta klass för att vara med sina kompisar i stället varvid Lillebror frankt förklarade att han minsann inte tänkte byta klass – hans nya fröken hade ju varit så snäll. Och hustrun fick ont i magen igen.

Intensiva diskussioner följde och Lillebror visste till sist varken ut eller in. Nåväl, till sist enades vi om att klassbyte skulle ske och att fröken i den andra klassen säkert var minst lika snäll vilket vi faktiskt inte hade en susning om. Klassbyte skedde och Lillebror såg i vart fall lite självsäkrare ut när han återvände till skolan.

Och hustrun började mumla om Samarin och Losec.

Inskolningen av Lillasyster vägrade hustrun att delta i. Fullt förståeligt – två personer som gråter hysteriskt är kanske inte den bästa skolstarten för en treåring. Eller för en fyrtioåring för den delen.

På morgonen gick Lillasyster stolt omkring i hemmet med sin silvriga ryggsäck på ryggen upprepandes sitt mantra om att hon skulle gå i skolan, att hon var en stor flicka och att hon kunde kissa på toaletten. Bra så.

Väl på skolan blev hon något tystare. Massor av okända barn och föräldrar överallt. ”Sitta pappas knä” var det enda som hon fick ur sig. Till sist hittade vi klassrummet där fröknarna välkomnade oss. En yngre ambitiös skolfröken frågade Lillasyster om hon ville följa med henne och leka med leksakerna. Lillasyster svarade genom att klamra sig fast i mitt ben och vända bort huvudet. Kändes som att det skulle bli en väldigt lång dag.

Vi begav oss bort till leksakerna och se där – Lillasysters bästa kompis hade hamnat i samma klass. De tog raskt varandra i handen och tog sig därefter an de olika leksakerna varvid jag förpassades till läktaren i form av en skolbänk modell mindre. De såg ut att trivas och efter drygt tjugo minuter fattade jag mod till mig och förklarade att jag skulle gå. ”Hej då Pappa” sa Lillasyster och verkade inte det minsta bekymrad. Jag upprepade för henne vad hon skulle säga om blev kissnödig (pippi) varefter hon sjungandes ”pippi, pippi, pippi” återvände till de andra barnen som förundrat betraktade den svenska flickans annorlunda låt- och textval.

Därefter var tydligen inskolningen avslutad och jag begav mig från skolan något besviken över att min dotter inte fällt en endaste tår när jag övergav henne. Att sönerna inte har gråtit floder när jag lämnat dem i skolan var väl förväntat men att min dotter skulle visa samma självständiga och likgiltiga inställning fanns överhuvudtaget inte i min sinnevärld. Lite beroende och oumbärlighet har man väl rätt att kräva som förälder?

Dagen D minus 1

Första dagen i vardagen och dagen före skolstarten. Hemmet ser ut som en tromb dragit fram och datorerna i förening med telefonerna har bestämt sig för att fungera endast när de själva känner för det.

Förmiddagen spenderades på bl a Carrefour för inköp av skolmaterial enligt den långa lista som erhållit från skolan. Lillebror verkade helt omedveten om att det var skoldags då han på en direkt fråga om vilka saker han köpt till skolan svarade: "Saker till skolan? Nä, vi har bara varit och handlat."

Storebror var som en bålgeting under förmiddagen. Syskonen gick inte säkra någonstans. Gud nåde om de ens vistades i samma rum som Storebror. Allting ändrades dock efter lunch då "klasslistorna" sattes upp på skolan. Storebror hamnade i samma klass som sina kompisar och plötsligt hade vi en nioårig son som sken som en sol.

För Lillebror var det dock värre. Samtliga kompisar hamnade i den andra klassen. Efter mycket vånda satte vi oss ner med Lillebror för att förmedla den i vårt tycke allt annat än glada nyheten. Men Lillebror kommenterade bara det helt kort med att han ändock skulle träffa kompisarna på rasterna varefter han tuggade vidare på sin melon.

Om även vi vuxna kunde se så nyktert och enkelt på tillvaron i bland.

Eftermiddagen tillbringade barn och den kvinnliga vuxenhälften på stranden i glada vänners lag medan den manliga vuxenhälften tvingades att arbeta i sitt anletes svett.

Kvällen avslutades på den lokala puben där den vuxna världen inmundigade ädla drycker medan barnen och deras kompisar satt vid ett eget bord och drack saft med chips till övriga gästers förtjusning. Såg rätt coolt ut faktiskt.

Och hustrun kan inte sova för hur skall barnen klara av skolan i morgon.

Tja, förmodligen ganska bra vilket hon är väl medveten om. Men varför göra livet enkelt?

Och linserna har dykt upp. Svärmor hade lagt dem i fel väska.

150 mil senare

Äntligen framme. 150 mil med släp är efter 24 timmar äntligen till ända. Och nu återstår bara att tömma släpf-nskapet.

Trädgården var kvar. Lavendeln var utblommad. Vindruvorna var uppätna av grannarna och vår gräsmatta påminde mest om en stor klöveräng. Storebror har ett hyfsat dagsverke framför sig. Till hans ohöljda glädje bör tilläggas.

Efter en hederlig medhavd svensk fika spenderades kvällen med att tömma släpet och skapa olika högar runt om i lägenheten. Frånvaron av tanke och systematik var påtaglig. Viljan att tömma släpet för att därefter komma iväg och bada översteg vida viljan att organisera hemmet. Det kan vi dessutom göra sen - vår familjs stående motto.

Kvällen avslutades med ett sent kvällsdopp i månskenet vid tiotiden i ett drygt 25-gradigt vatten. Kändes helt ok.

Själv såg jag inte så mycket av badandet då mina linser är spårlöst försvunna. Diskussionen om vem som har slarvat bort linserna är i full gång. För närvarande är svärmor mest misstänkt. Dessutom är hon numera på behörigt avstånd vilket gör det något enklare att henne som syndabock.

Antropologi

Så var då vistelsen i Svea Rike till ända. 150 långa mil står på schemat då vi väl på något sätt kommer att försöka summera tre veckors intensiva upplevelser och därtill hörande förväntningar. Och dra högst amatörantropologiska slutsatser om skillnaderna mellan Sverige och Frankrike.

En sak är redan klar - solen skiner mer i Frankrike.

Dock endast Sverige svensk rabarber har.

Så på något sätt går det nog jämnt ut. Det blir enklast så. Man slipper överge det ena för det andra. Vilket underlättar nattsömnen.

Svensk bowling?

Grabbarna var på loppis och förvärvade ett bowlingspel med käglor och hela baletten. Raskt ut på gräsmattan där den stora tävlingen skulle gå av stapeln.

Tog mindre än fem minuter innan de var oense om reglerna och började kasta käglor efter varandra. Av plast som tur är.

Känns som att vi missat någonting i vår barnuppfostran. Suck...

Ett annat tillfälle

Regnet öste ner, stressade som f-n och på väg för att tömma en del av vår gamla lägenhet. Humöret var således inte på topp och den sociala viljan var tämligen begränsad. Bland det sista vi kände för var att träffa tidigare grannar i trappuppgången. Kallprat om ingenting stod inte på någon av våra tio-i-topp-listor.

Delade känslor rådde dock med avseende på grannarna mitt emot - ett nypensionerat par och tveklöst de trevligaste grannar man kan tänka sig. Men pratglada. Och de undrade alltid hur det gick för barnen där borta i utlandet. Men idag kände inte någon av oss för att tillbringa någon längre tid dem hur trevliga de än må vara. Framförallt hade vi inte tid. Flytta, flytta, flytta var vår enda prioritet. Prat om barn och hur vårt nya liv gestaltat sig fick vänta till ett annat tillfälle.

Lägenhetstömningen gick väl. En och annan granne kom förbi och växlade pliktskyldigt några ord innan de rusade vidare. Men inte grannarna mitt emot. Förmodligen bortresta.

När vi väl flyttat klart frågade vi vår lägenhetsinnehavare hur det var med grannarna mitt emot.

"De har flyttat. Eller hon rättare sagt. För han dog knall och fall ute på golfbanan. Och hon fick cancer kort dessförinnan. Tappade allt hår och så. Hon flyttade tydligen tillbaka till sin barndomsstad."

Tysta lämnade vi trappuppgången.

Det hade varit trevligt om de hade kommit ut och pratat med oss. Gärna länge. Och mycket. Gärna i mun på varandra som de alltid gjorde. Och om våra barn som de så ofta tänkte på. Kanske även bjudit på en kaka som de gjorde ibland.

Men det kan vi ju göra vid ett annat tillfälle.

En Suede

Regn, regn och åter regn. Helt j-a otroligt - de grå molnens närvaro är konstant. Någon risk för att bränna sig i solen föreligger knappast. Möjligtvis en risk att drabbas av mögel.

Besvikelse

Hustrun kom hem och berättade förtjust att hon minsann hade varit på HM och handlat något fräckt. Till sovrummet dessutom. Även om HM kanske inte är den ultimata underklädesbutiken satte fantasin självfallet igång. Alternativen var många. I vart fall i det manliga sinnet.

- Du kan inte gissa vad det är för något?
- Förmodligen inte, men jag kan hoppas.
- Ögonlappar!
- Ögonlappar???!
- Ja, du vet en sådan där som kvinnor har för ögonen i gamla filmer när de skall sova. Så kan Du läsa Dina böcker utan att störa mig när jag skall sova.

Som bekant är överträffar fantasin allt för ofta verkligheten. Så även i detta fall.

Men vem vet, vi kanske kan leka blindbock tillsammans. Alltid något.