Bubbelskridsko

Tisdag kväll och ingen skola dagen efter varför jag och en mamma till en av Storebrors kompisar nappade på en affisch om skridskoåkning bland såpbubblor i ishallen inne i den stora byn. Det låter vrickat men här nere används ishallarna till allt möjligt utom ishockey.

Inte helt oväntat blev vi försenade och vi lyckades även med konststycket att köra vilse på vägen till ishallen. En genväg trodde vi, för att därefter upptäcka att vi befann oss på motorvägen på väg till Genève.

Nåväl, efter en längre rundtur runt Annecy lyckades vi finna såväl ishall som parkeringsplats.

I god ordning rådde fransk organisation vid insläppet vilket i korthet innebär att fyra personer har hand om insläppet varav en tar emot betalningen och lämnar kvitto medan de tre andra förstrött tittar på och är beredda på kravaller.

En halvtimmes köande klockan nio på kvällen med fyra energiska barn är något man inte ens önskar sin värsta ovän. Framförallt inte när det är fråga om två brödrapar där de äldre gärna använder de yngre som träningsredskap för olika kampsporter samtidigt som de yngre är naturbegåvningar på att reta upp just storebröder.

Några såpbubblor fanns inte att beskåda i ishallen – däremot ett gigantiskt skumbadslödder som pumpades ut från en maskin modell större vid ena långsidan. Efter en avvaktande inledning övervann barnen snart alla tankar om att köra vilse i skummet. Förutom att jag vid ett tillfälle lyckades med att tappa bort Lillebror och hans kompis i skummet varvid en viss oro uppstod var det en hyfsat entusiastisk svensk-engelsk-irländsk-fransk grupp av barn med Storebror i spetsen som gjorde sina stämmor hörda på isen.

Å andra sidan gör Storebror alltid sin stämma hörd. Överallt.

Storebror – hypokondrikern – hade naturligtvis sitt obligatoriska ”jag-har-ont-vad-det-är-synd-om-mig-utbrottet”. Denna gång var det huvudet som tydligen höll på att krossas på grund av en i hans tycke alldeles för trång hjälm.

”Går att spänna ut” förklarade jag kort men då hade smärtan tydligen nått oanade höjder varför körning utan hjälm var det enda alternativet.

”Dream on” sade jag varpå ett visst surande följde. Men även sådant går ju över när kompisarna ser ut att ha roligt.

Efter väl genomförd skridskoåkning stod vi med fyra dyblöta barn, en dyblöt vuxen, ett underskott av blodsocker och en klocka som närmade sig elva på kvällen. Förutsättningarna för hemfärden kunde onekligen ha varit bättre men efter mutor i form av ett franskt mellanmål nådde vi hemmet utan några större incidenter.

Detta för att på plats mötas av en hustru som låst dörren inifrån för att därefter att ha lagt nyckeln på ett bra ställe som hon tyvärr inte kom ihåg.

Som tur är har vi vårt tält uppslaget i trädgården.