Dagen D

Skolårets första dag och första dagen i skolan överhuvudtaget för Lillebror – barnen njöt och hustrun hon tjöt. Och hade ont i magen. Hur skall våra uppenbarligen hjälplösa barn klara sig i den franska skolans krävande värld?

Storebror var det minsta problemet. ”Hej då” sade han på skolgården för att därefter försvinna bort till kompisarna på fotbollsplanen. Därefter såg vi inte skymten av honom.

Lillebror började sin nya klass med alla sina kompisar placerade i en annan klass. Vit som ett lakan och ett stel som en pinne vinkade han försiktigt adjö till sin mamma. Som naturligtvis fick än mer ont i magen. Rådslag följde mellan mamman och en fransk väninna på den lokala puben (kaffe på menyn bör kanske tilläggas) varefter rektorn kontaktades för klassbyte. ”Inga problem” förklarade han vänligt. Och Helenes magont minskade i vart fall något.

På lunchen berättade hustrun för Lillebror att han skulle byta klass för att vara med sina kompisar i stället varvid Lillebror frankt förklarade att han minsann inte tänkte byta klass – hans nya fröken hade ju varit så snäll. Och hustrun fick ont i magen igen.

Intensiva diskussioner följde och Lillebror visste till sist varken ut eller in. Nåväl, till sist enades vi om att klassbyte skulle ske och att fröken i den andra klassen säkert var minst lika snäll vilket vi faktiskt inte hade en susning om. Klassbyte skedde och Lillebror såg i vart fall lite självsäkrare ut när han återvände till skolan.

Och hustrun började mumla om Samarin och Losec.

Inskolningen av Lillasyster vägrade hustrun att delta i. Fullt förståeligt – två personer som gråter hysteriskt är kanske inte den bästa skolstarten för en treåring. Eller för en fyrtioåring för den delen.

På morgonen gick Lillasyster stolt omkring i hemmet med sin silvriga ryggsäck på ryggen upprepandes sitt mantra om att hon skulle gå i skolan, att hon var en stor flicka och att hon kunde kissa på toaletten. Bra så.

Väl på skolan blev hon något tystare. Massor av okända barn och föräldrar överallt. ”Sitta pappas knä” var det enda som hon fick ur sig. Till sist hittade vi klassrummet där fröknarna välkomnade oss. En yngre ambitiös skolfröken frågade Lillasyster om hon ville följa med henne och leka med leksakerna. Lillasyster svarade genom att klamra sig fast i mitt ben och vända bort huvudet. Kändes som att det skulle bli en väldigt lång dag.

Vi begav oss bort till leksakerna och se där – Lillasysters bästa kompis hade hamnat i samma klass. De tog raskt varandra i handen och tog sig därefter an de olika leksakerna varvid jag förpassades till läktaren i form av en skolbänk modell mindre. De såg ut att trivas och efter drygt tjugo minuter fattade jag mod till mig och förklarade att jag skulle gå. ”Hej då Pappa” sa Lillasyster och verkade inte det minsta bekymrad. Jag upprepade för henne vad hon skulle säga om blev kissnödig (pippi) varefter hon sjungandes ”pippi, pippi, pippi” återvände till de andra barnen som förundrat betraktade den svenska flickans annorlunda låt- och textval.

Därefter var tydligen inskolningen avslutad och jag begav mig från skolan något besviken över att min dotter inte fällt en endaste tår när jag övergav henne. Att sönerna inte har gråtit floder när jag lämnat dem i skolan var väl förväntat men att min dotter skulle visa samma självständiga och likgiltiga inställning fanns överhuvudtaget inte i min sinnevärld. Lite beroende och oumbärlighet har man väl rätt att kräva som förälder?