La neige

Första snön har anlänt. Och det med besked. Vilket innebär att det snart är dags för skidpremiär.

Finns onekligen sämre premiärer att bevista.

Fick dessutom precis besked om att det blir fotbollsmatch i kväll.

Gräsplan och trettio cm snö. Tjoho! Har jag inte brutit något ben tidigare så finns det onekligen förutsättningar ikväll.

Dock lite oroligare för väglaget. Normalt behöver man bara bekymra sig för kombinationen alkohol, bil och idiotfart hos den man åker med. Nu tillkommer dessutom snö.

När folk här nere håller igen på alkoholen för att de skall köra bilen brukar konsumtionen stanna vid endast en helflaska vin. Och några pastis. Och någon öl.

Och nu snö på det.

Känns till och med som att den egna bilen med blankslitna sommardäck är ett vettigt alternativ i kväll.

Lagom är bäst

Storebror har fått besked från ett par av sina "skater"-polare att han inte har någon "riktig" skateboard. Tufft.

"Jaha", säger man som förälder. "Men den har ju fyra hjul precis som alla andra. Dessutom är den faktiskt köpt i en riktig sportaffär".

Men de argumenten går självfallet inte hem. Polarnas åsikter är naturligtvis viktigare. Dessutom vet vare sig jag eller min hustru ett smack om skateboards. Mer än att de har fyra hjul. Och att det ser fullständigt livsfarligt ut.

Men efter storebrors vädjande blickar återstod inte mycket annat än att ge sig in till den stora byn för att i vart fall "kolla läget" i den "riktiga" skateboardshopen.

Och eftersom hustrun bestämt sig för att ta tag i livet fick jag ta mina inlines och storebror sin cykel när vi skulle in till stora byn. "Det gör er gott. Dessutom är det friskt väder ute."

Visst.

Efter att ha avverkat drygt två mil på inlines har man nu förbränt en och annan kalori. Med följd att hustrun är nöjd. Mycket nöjd.

Å andra sidan är hon precis lämnat huset för att vara borta någon timme. Så hämtpizzan är beställd. Och vinet är öppnat.

Snart råder balans i livet igen.

Efterlysning!

VBM

Sågs senast med hårig granne.

Skrev om livet.

Därefter inte ett knyst.

Alla medel tillåtna för att återfå henne till bloggandet.

Fuck the Society

Storebror är på god väg att bli en riktig "skater".

Intresset finns. I kvadrat.

Känns sådär som förälder.

Blockflöjt hade känts lite tryggare.

Förhoppningsvis nöjer han sig med att åka. Och inte läsa.

Partners in Crime

Hustrun och Storebror spelar för närvarande luftgitarr tillsammans.

Till Europe.

Och Superstitious.

Vi andra bara stirrar rakt fram.

Att tänka efter. Före.

Hustrun och Storebror har avtalat om en brottningsmatch i vardagsrummet. Brottningsmatchen går ut på att Storebror skall försöka brotta ner sin mamma från stående ställning till marken.

Oerhört begåvat.

För det fall att Storebror misslyckas kommer kvällen att avslutas med världens cirkus i form av tandgnissel och tårar från världens sämsta förlorare.

För det fall att Storebror lyckas kommer hustrun lika säkert som amen i kyrkan att allvarligt skada en eller ett par kroppsdelar varför vi kan se fram emot en kväll på akuten.

Min hustru har tänkt till.

Igen.

Bajskorv

Lillebror: Pappa, Lillasyster ritar på mig!
Pappa: Lillasyster, du får inte rita på Lillebror! Vad är det för trams?
Lillasyster: Lillebror säga bajskorv Lillasyster! Lillasyster arg! Lillasyster rita Lillebror!
Pappa: *Gapskratt*
Lillebror och Lillasyster: Paaaappppppppaaaaa!!!

Ja, jag vet. Min humor är på en låg nivå.

Inte så pjåkig trots allt

Sötebrödsdagarna till ända

Fars dag. Den svenska versionen. En av fördelarna med att leva utomlands är onekligen att man har förmånen av att firas som far två dagar om året.

Och oftast kommer hustrun ihåg i vart fall någon av dagarna.

Första paketet bestod av världens coolaste solglasögon. Sportglasögon. Som hustrun uttryckte det: ”De skall Du ha när Du sportar”.

Redan där borde jag självfallet ha anat oråd.

Andra paketet var ett mjukt sådant. Cykeltröja. Den franska varianten. Slimmad för att anpassa sig efter kroppen. Förmodligen för att minska luftmotståndet.

Den tröjan hade varit skitkul att få när man var tjugo. Och kanske även tjugofem för den delen.

Men när man närmar sig fyrtio? Knappast. Det har onekligen hänt en del sedan man var på topp. Händelser vars följder som dessutom inte gör sig alltför väl i en åtsittande tröja.

Å andra sidan var det sannolikt det som var tanken. För det slutade naturligtvis inte där.

Ett par minuter in på frukosten börjar så hustrun prata om behovet av vitaminer. Och behovet av att äta rätt och att ”komma igång”. Av någon lustig anledning tenderar alltid hustruns behov av att ”komma igång” att bli hela familjens angelägenhet.

Vi har varit där förr om man så säger.

Själv har jag inte varit så ”igång” på år och dar. Och sönerna har aktiviteter så det räcker och blir över.

Men visa av erfarenheten vet vi när det är läge att diskutera.

Nu var inte ett sådant läge.

Så när nu kvällen väl har infunnit sig så sitter man här i soffan. Helt j-a slut. En hyfsad joggingtur på förmiddagen följt av en cykeltur modell längre och in i h-e kuperad på eftermiddagen.

Aktiviteter som dessutom har ackompanjerats av uteblivna mellanmål och en kvällsmåltid i form av grönsakssoppa. Jämte vatten. T o m baguetten rök all världens väg.

Blir dessutom kiwi framför TV:n i kväll.

Livet är en fest.

Skulle ni ha vägarna förbi och se en lidande varelse fara fram med en alldeles för åtsittande tröja så vet ni i vart fall vem det är.

Och hon som sitter i bilen fem meter bakom skriker ”öka takten” – tja, det är sannolikt hustrun.

Som förhoppningsvis har ”kommit igång”.

Insiktens avigsida

Aha förstörde min dag.

Ytlighetens tillvaro

Ni har säkert samtliga stött på fenomenet. Bloggar med låttexter utlagda. Ofta för att förmedla en sinnesstämning. En dyster sådan.

Gärna på engelska. Gärna en artist som inte sålt sådär våldsamt många ex. Lite speciell. Lite udda. Lite rebellisk.

Far from mainstream.

Själv blir jag inte så lite imponerad när jag stöter på sådana inlägg. Djupt. Får mig att fundera. Och inse att låttexter ibland har en mening. Även om jag ofta får läsa texten ett antal gånger för att vara i närheten av att begripa vad den handlar om.

Själv sitter jag för tillfället och lyssnar på NEC. Med ett glas billigt rödvin i handen.

Laura non c’é.

Skriven av Eroz Ramazotti.

På italienska.

Förstår inte ett ord.

Inleds med en akustisk gitarr.

Dansbandsreverb på sången.

Och gitarren.

Höjning med ett halvt tonsteg inför sista refrängen.

Ja, jag vet. Jag är patetisk.

Anledningen till folkförflyttningar genom historien

Därför flyttade vi till Frankrike.

Och det får härmed meddelas att vi inom kort avser att flytta våra bopålar till Grekland.

Våldet har spritt sig även till Alperna

Muuuuu

Den mest hittills mest vrickade sökningen för komma till denna blogg kan konstateras.

Alta Vista.

"Frakta kossor på sjön"

Vem?

Varför?

Lite besviken?

http://se.altavista.com/web/results?itag=ody&q=frakta%20kossor%20p%C3%A5%20sj%C3%B6n&kgs=1&kls=1

Vissa tillstånd förändras inte

Det är nog få personer som inte har noterat oroligheterna i framförallt Paris. Och även ställt sig frågan - varför?

Jag har inte svaret. Och förmodligen inte någon annan heller.

I vart fall inte något enkelt svar. För det är frågan alltför komplex.

Däremot finns det en mycket sevärd film med titeln "Medan vi faller" (La Haine) som handlar om just den situation som nu råder i flera av Paris förorter.

Filmen är inspelad under 1995.

Så den situation som nu råder är således inte på något sätt ny. Och följderna inte särskilt oväntade.

Dagens bloggros

Jag har förärats dagens bloggros.

Stolt och glad.

Nu återstår bara att förklara för hustrun.

Bekymmer

Jag gick igenom dagens skörd av e-post och kommentarer. Uteslutande positiva sådana.

Me like.

Därefter upptäckte jag att i vart fall nittio procent av alla kommentarer och all e-post kommer från det motsatta könet.

Me likelike.

My wife wondering.

Sen såg jag på min egen blogglista. En man - herr Yrvaken - resten kvinnor. En man och fjorton kvinnor.

My wife very suspicious.

Me searching for an explanation.

Mina minuter av fame

Idag har jag varit en kändis. En Superkändis. På förstasidan i Aftonbladet. Med bild och allt. En riktigt gullig och verklighetstrogen bild dessutom.

Gjorde mig riktigt bra där.

Snart 3 000 besök på bloggen. Vilket jag inte har i vanliga fall. Långtifrån.

Jag sträcker på mig och ställer mig vid sidan om Linda Rosing, Carolina Gynning och Natasha Peyre. Vi kändisar. Tillsammans.

Jag kan dessutom upplysa om att jag har påbörjat ett litet bokprojekt – Ego Boy. Beräknas att vara ute i bokhandeln någon gång under våren.

Och Du Bindefeldt, jag sitter fortfarande vid telefonen och väntar på att Du eller någon av Dina kompisar skall höra av sig. Och bjuda in mig på kändisfest. Tillsammans med mina kompisar Linda, Carolina och Natasha.

Vi hade gjort succé. Jag lovar.

Men så inser jag att klockan snart slår midnatt. Varvid förtrollningen bryts och min vagn återgår till sitt rätta ursprung.

I form av en pumpa.

Varefter jag är tillbaka i verkligheten. Och vardagen. Med sina klart mer modesta besökarantal på bloggen.

För även jag inser att inget är för evigt. I vart fall inte min lilla fame i bloggvärlden.

Men det var kul så länge det varade.

Första snön

Bildbeviset (om än ett något suddigt sådant)

Johan, Du bor på fel ställe. Boka biljett. Nu.

Bra för självförtroendet

Eh...

Ni är många. Väldigt många.

För tillfället har jag fler besökare i timmen än vad jag normalt har i månaden.

Annorlunda. Men kul. Skitkul faktiskt.

Ni får gärna komma tillbaka. Ofta.

Gör dessutom ett besök i de bloggar som jag själv följer. De är mer än läsvärda. Ni hittar dem där nere till höger någonstans.

Men kom sedan tillbaka hit. OK?

Morfar

Idag är det ett år sedan Morfar lämnade oss. 365 dagar sedan Mormor förlorade sin livskamrat. Och tre döttrar förlorade sin älskade pappa. Och barnbarnen förlorade sin fantastiska morfar.

På Mormors födelsedag.

Barnen samlades runt telefonen för att ringa till Mormor och på hennes födelsedag sjunga ja må hon leva. På franska. För barnbarnen ville visa att de minsann hade lärt sig det nya språket.

Själv satt jag i rummet bredvid och hörde när Storebror slog numret. Men det kom aldrig någon sång. Min tanke var att Storebror hade slagit fel nummer och väckt någon som definitivt inte ville bli väckt.

Så jag skrattade högt.

Men det skrattet kom att fastna i halsen.

För Storebror hade slagit rätt nummer. Men det var inte Morfar som svarade. För han kunde inte. Ett par minuter tidigare hade hans hjärta sagt stopp. För alltid.

På väg upp för trappan. Kanske för att förbereda något till Mormor på hennes födelsedag. Vad vet vi?

I stället för att barnens samtal hamnade i ett glädjens hus hamnade det i den omättliga sorgens hus. Det blev aldrig någon ”ja må hon leva”. I stället var det någon som grät hysteriskt i andra änden av luren.

Storebror lämnade över luren till sin mamma. Som först blev alldeles stel. För att därefter bryta ut i gråt samtidigt som hon lyckades få fram ”Morfar finns inte mer”.

Det var nog inte någon av oss andra som egentligen förstod vad orden innebar. Just då.

Efteråt har vi insett. Och förstått. Men inte accepterat. Vilket vi aldrig kommer att göra.

För det var på tok för tidigt. Alldeles för tidigt.

Det fanns så mycket kvar att berätta. Och göra.

Vem skall nu lära barnen att jaga? Eller fiska för den delen?

Och vem skall nu göra ungsmackor med stuvade burkchampinjoner?

Det var bara vår Morfar som kunde sådant.

Idag skall vi ha en Morfar-dag. I skogen. Där vi skall leka jägare. Och äta mackor. Och torkad korv.

Precis som Morfar själv hade gjort.

Time-Out

Fick precis besked om att dagens veteranfotboll är inställd.

Tydligen hade de verbala diskussionerna vid senaste matchen utmynnat i mer handgripliga sådana. Riktigt handgripliga.

Knytnävar. Och blodvite.

Så nu har vårt lag tagit time-out. Och är på jakt efter nya spelare.

Vanligtvis har vi faktiskt in i helsicke kul. Läs här eller här.

Någon?

Kontinentala shoppingvanor

Spontanshoppade häromdagen.

Ett olivträd. En och en halvmeter högt och ett hundratal oliver på grenarna.

Det ni.

Spontanshopping à la France.

Endast svenska hus mögel har

Vi har mögel. Tror vi. Så snart det blir höst springer det fram en grå fläck i taket på vårt vardagsrum. Vare sig jag eller min hustru är några större ljus vad avser hus eller hur de är konstruerade. Vi har dock begripit så mycket som att den grå fläcken har med fukt att göra.

När vi visar fläcken för våra franska vänner tittar de intresserat i en sisådär fem sekunder. Därefter förklarar de att fläcken säkert försvinner till våren och går raskt vidare till ett annat ämne.

För det är ju bara fråga om fuktfläck. Och vem vill ödsla tid på sådana oväsentligheter?

De gånger vi har försökt att föra in diskussionen på om det kan vara mögel har vi mötts av oförstående ansikten. Mögel? – det är en vanlig fuktfläck. Sådana har vi alla lite här och var.

Annat är det när våra svenska vänner är på besök.

"NI HAR JU MÖGEL!!!" brukar de svenska vännerna utbrista med skräckfyllda ögon. Och får det att låta som att det är något radioaktivt som flyter runt i väggarna. Därefter tar regelmässigt den svenske mannen en stol eller en stege för att undersöka fuktfläcken närmare. Den svenske mannens undersökning sker hummande och utmynnar oftast in en uttömmande redogörelse för bl a fuktens karaktär, ålder och ursprung samt vilket material som vårt hus är byggt av.

Något som vi har noll koll på. Det också.

Under tiden som den svenske mannen undersöker fuktfläcken har den svenska kvinnan tagit med sig alla barnen in i ett annat rum där det oftast följer en utförlig redogörelse för hur mögel framkallar allergier hos barn. Detta varvas gärna med berättelser från familjer i bekantskapskretsen som har varit tvungen att riva nästan halva huset för att det funnits tecken på mögel.

Diskussionen på kvällen är naturligtvis räddad. Mögel.

Numera brukar vi måla över fläcken när vi väntar besök från Sverige. Blir lugnast så.

Fast våra barn hostar lite konstigt.

Gammal gubbe

Paradiset på jorden enligt storebror

Storebror har tjatat i ett par veckors tid om vi skall åka till stora skateboard-tillhållet inne i stora byn. "Lär dig att åka först. Det räcker inte att träna tio minuter om dagen och sedan tro att man kan åka skateboard i en bowl" har varit mitt stående svar.

Varpå Storebror får ett ryck och beger sig ut halv åtta på morgonen för att, med ett kortare avbrott för lunch, träna på sin skateboard till sent på kvällen.

Två dagar i rad dessutom.

Det återstod ju inte mycket annat än att frakta storebror och hans skateboard-kompis till deras himmelrike.

Så där satt man i ett par timmar, pappa-klädd och omgiven av hur många coola ungdomar som helst.

Kände mig hyfsat gammal. Och oförstående. Och felklädd. Och felspråkig.

Ganska offside i största allmänhet således. Om man nu kan vara det i skateboardsammanhang.

Det underutvecklade Frankrike

Lillebror funderade på uppfinningar idag. Länge.

- Du Pappa. Frankrike är inte bra.
- Eh, hurdå menar du?
- På uppfinningar.
- Uppfinningar?
- Ja, uppfinningar du vet.
- Eh?
- För de har inte uppfunnit osthyveln än. Så de är faktiskt rätt så dåliga på uppfinningar.

Med utgångspunkt i detta resonemang får härmed meddelas att osthyvelns förekomst framdeles kommer att vara ett av de mer avgörande kriterierna när OECD, FN och andra internationella organ gör sina bedömningar av olika länders levnads- och utvecklingsnivåer.