Morfar

Idag är det ett år sedan Morfar lämnade oss. 365 dagar sedan Mormor förlorade sin livskamrat. Och tre döttrar förlorade sin älskade pappa. Och barnbarnen förlorade sin fantastiska morfar.

På Mormors födelsedag.

Barnen samlades runt telefonen för att ringa till Mormor och på hennes födelsedag sjunga ja må hon leva. På franska. För barnbarnen ville visa att de minsann hade lärt sig det nya språket.

Själv satt jag i rummet bredvid och hörde när Storebror slog numret. Men det kom aldrig någon sång. Min tanke var att Storebror hade slagit fel nummer och väckt någon som definitivt inte ville bli väckt.

Så jag skrattade högt.

Men det skrattet kom att fastna i halsen.

För Storebror hade slagit rätt nummer. Men det var inte Morfar som svarade. För han kunde inte. Ett par minuter tidigare hade hans hjärta sagt stopp. För alltid.

På väg upp för trappan. Kanske för att förbereda något till Mormor på hennes födelsedag. Vad vet vi?

I stället för att barnens samtal hamnade i ett glädjens hus hamnade det i den omättliga sorgens hus. Det blev aldrig någon ”ja må hon leva”. I stället var det någon som grät hysteriskt i andra änden av luren.

Storebror lämnade över luren till sin mamma. Som först blev alldeles stel. För att därefter bryta ut i gråt samtidigt som hon lyckades få fram ”Morfar finns inte mer”.

Det var nog inte någon av oss andra som egentligen förstod vad orden innebar. Just då.

Efteråt har vi insett. Och förstått. Men inte accepterat. Vilket vi aldrig kommer att göra.

För det var på tok för tidigt. Alldeles för tidigt.

Det fanns så mycket kvar att berätta. Och göra.

Vem skall nu lära barnen att jaga? Eller fiska för den delen?

Och vem skall nu göra ungsmackor med stuvade burkchampinjoner?

Det var bara vår Morfar som kunde sådant.

Idag skall vi ha en Morfar-dag. I skogen. Där vi skall leka jägare. Och äta mackor. Och torkad korv.

Precis som Morfar själv hade gjort.