Storebror lämnades på Halloweenparty vid 16.00-tiden. När jag frågade min hustru om när partyt beräknades vara slut fick jag naturligtvis svaret "Oups, det glömde jag att fråga."
Så min hustru åkte dit vid 20.00-tiden då det verkade vara en lämplig sluttid för partyt.
- Kommer Ni nu? Men barnen är fortfarande ute och spökar. Sen så ska de äta. Och leka. Och äta godis. Så partyt är nog inte slut förrän vid 23.00-tiden.
Ahrg! Och vi som hade tänkt att lägga oss i tid för en gångs skull.
Samtidigt inser vi att detta förmodligen bara är en föraning om vad som komma skall i tonåren.
*Suck*
måndag, oktober 31, 2005
Bollen är rund
Det är kris i veteranfotbollslaget. Riktig kris. Från att ha haft tillgång till en toppmodern konstgräsmatta jämte alla tänkbara faciliteter är vi numera hänvisade till en grusplan modell gråsten. Vilken ingen kommer att sätta sin fot på. Vare sig vi eller några motståndare.
Anledningen till förvisningen från den fina fotbollsplanen till grustaget är – såvitt de flesta av oss spelare förstått – att vi inte bidrar tillräckligt till hela föreningens bästa. Enligt klubbens president så består våra prestationer av mediokra insatser på fotbollsplanen jämte förtäring av mat och vindrickande. Enbart.
Vilket är en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten. Mediokra insatser på fotbollsplanen är dessutom månadens understatement.
Presidenten har därför ställt som krav att vi antingen erlägger tjugo Euro i någon form av veteranavgift eller engagerar oss mer i klubbens dagliga arbete.
För mig och flertalet av mina lagkamrater var det ingen tvekan - tjugo Euro så är problemet löst.
Men så har vi en lagledare. Som dessutom är vår egen lilla veteran-president och talesman i alla möjliga frågor. Och för honom är det inte fråga om pengar. Utan om principer. Ytterst grundläggande demokratiska principer dessutom.
Med följd att vi hade ett möte häromdagen. Om principer bland annat. Eftersom mötet var förlagt till en fredagskväll hade våra militärer som vanligt redan tittat djupt i glaset. Och dessutom tagit med sig ett par kamrater som inte var ett dugg sämre.
Så mötet blev ett hederligt franskt sådant - alla talade i mun på varandra och vad vi kom fram till har i vart fall jag inte en susning om. Mer än att vi tydligen har principer.
Så nu står vi här med våra principer.
Och ingen fotbollsplan.
Anledningen till förvisningen från den fina fotbollsplanen till grustaget är – såvitt de flesta av oss spelare förstått – att vi inte bidrar tillräckligt till hela föreningens bästa. Enligt klubbens president så består våra prestationer av mediokra insatser på fotbollsplanen jämte förtäring av mat och vindrickande. Enbart.
Vilket är en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten. Mediokra insatser på fotbollsplanen är dessutom månadens understatement.
Presidenten har därför ställt som krav att vi antingen erlägger tjugo Euro i någon form av veteranavgift eller engagerar oss mer i klubbens dagliga arbete.
För mig och flertalet av mina lagkamrater var det ingen tvekan - tjugo Euro så är problemet löst.
Men så har vi en lagledare. Som dessutom är vår egen lilla veteran-president och talesman i alla möjliga frågor. Och för honom är det inte fråga om pengar. Utan om principer. Ytterst grundläggande demokratiska principer dessutom.
Med följd att vi hade ett möte häromdagen. Om principer bland annat. Eftersom mötet var förlagt till en fredagskväll hade våra militärer som vanligt redan tittat djupt i glaset. Och dessutom tagit med sig ett par kamrater som inte var ett dugg sämre.
Så mötet blev ett hederligt franskt sådant - alla talade i mun på varandra och vad vi kom fram till har i vart fall jag inte en susning om. Mer än att vi tydligen har principer.
Så nu står vi här med våra principer.
Och ingen fotbollsplan.
söndag, oktober 30, 2005
Genvägar är... annorlunda vägar
Söndagsutflykt med vandring i bergen med massor av sol. Och shorts. Herr sols vägar må vara outgrundliga men så länge han parkerar ovanför just oss tänker i vart fall inte jag klaga.
Bergsvandringen flöt på som de brukar göra. Blodsockerfall, trött-i-bena-attacker och Lillebrors ständiga stopp för att slå upp alla insekter i sin insektsbok. Visst skall barn uppmuntras till kunskap men efter det sjunde stoppet på femtio meter börjar tålamodet lätt att tryta.
Framförallt hos storebror som dock löste det hela genom att gå före och skrämma iväg allt som kunde tänkas påminna om en insekt.
Vandringen flöt på lite bättre efter det initiativet.
I slutet av vandringen kom vi så till den riktiga strapatsen. En genväg! Dessutom upptäckt av pappa. Stigfinnaren himself.
Hustrun som är van vid makens genvägar var inte lika entusiastisk.
- Du, det ser lite brant ut.
- Ingen fara. Det är bara precis här i början.
Efter en dryg kilometer j-t brant nerför och fyra fria fall från min hustru fall befann vi oss till sist nedanför bergspartiet.
Och jag höll mig på behörigt avstånd från hustrun som såg allt annat än nöjd ut. Hennes svordomar nerför berget har skrämt bort allt existerande djurliv från det berget under all överskådlig framtid.
”Skönt att det är över” mumlade hustrun.
Varvid vi upptäckte att vi befann oss i en kohage. Fullt med kossor.
Partout. Everywhere. Överallt.
Var hustruns ögon svarta innan var det inget emot vad de var efter upptäckten av kossorna.
Min hustru uppskattar inte kossor sådär gränslöst. Eller som barnen uttryckte det:
- Kolla mamma. Kossor! Sådana är du ju skiträdd för.
Ett tag såg det ut som om hustrun skulle bege sig uppför berget igen.
Men efter spen-kontroll, så att det inte befann sig någon bror till Ferdinand eller hans vänner i hagen, bar det iväg. Mellan kossorna. Och allt vad de nu lämnar efter sig. Med hustrun muttrandes om maken och hans bristande egenskaper på olika områden.
Vi tog oss dock igenom kohagen utan några större missöden.
Men det var väldigt tyst i bilen på vägen hem.
Och natten kommer att tillbringas på sofflocket för min del.
Lugnast så.
Bergsvandringen flöt på som de brukar göra. Blodsockerfall, trött-i-bena-attacker och Lillebrors ständiga stopp för att slå upp alla insekter i sin insektsbok. Visst skall barn uppmuntras till kunskap men efter det sjunde stoppet på femtio meter börjar tålamodet lätt att tryta.
Framförallt hos storebror som dock löste det hela genom att gå före och skrämma iväg allt som kunde tänkas påminna om en insekt.
Vandringen flöt på lite bättre efter det initiativet.
I slutet av vandringen kom vi så till den riktiga strapatsen. En genväg! Dessutom upptäckt av pappa. Stigfinnaren himself.
Hustrun som är van vid makens genvägar var inte lika entusiastisk.
- Du, det ser lite brant ut.
- Ingen fara. Det är bara precis här i början.
Efter en dryg kilometer j-t brant nerför och fyra fria fall från min hustru fall befann vi oss till sist nedanför bergspartiet.
Och jag höll mig på behörigt avstånd från hustrun som såg allt annat än nöjd ut. Hennes svordomar nerför berget har skrämt bort allt existerande djurliv från det berget under all överskådlig framtid.
”Skönt att det är över” mumlade hustrun.
Varvid vi upptäckte att vi befann oss i en kohage. Fullt med kossor.
Partout. Everywhere. Överallt.
Var hustruns ögon svarta innan var det inget emot vad de var efter upptäckten av kossorna.
Min hustru uppskattar inte kossor sådär gränslöst. Eller som barnen uttryckte det:
- Kolla mamma. Kossor! Sådana är du ju skiträdd för.
Ett tag såg det ut som om hustrun skulle bege sig uppför berget igen.
Men efter spen-kontroll, så att det inte befann sig någon bror till Ferdinand eller hans vänner i hagen, bar det iväg. Mellan kossorna. Och allt vad de nu lämnar efter sig. Med hustrun muttrandes om maken och hans bristande egenskaper på olika områden.
Vi tog oss dock igenom kohagen utan några större missöden.
Men det var väldigt tyst i bilen på vägen hem.
Och natten kommer att tillbringas på sofflocket för min del.
Lugnast så.
Oops, I did it again.
Storebror vaknade vid halvsjutiden.
-Pappa, kan vi inte hitta på något? Utomhus.
Efter fåfånga försök med berättelser om hur skönt det är att somna om återstod inte mycket annat än en hederlig till-fots-utflykt ner till sjön och bryggan för att i soluppgången fotografera fåglar, båtar och bergen.
Och prata fotboll.
Storebror har fått för sig att vi skall åka till Turin och hälsa på den one and only Zlatan.
-Han kanske bjuder hem oss när han upptäcker att vi är från Sverige?!
Sure.
Nåväl, efter att ha blivit oense i frågan om Paris St Germain är ett j-a skitlag eller ej (vilket det självfallet är) begav vi oss mot affären för att handla en diger söndagsfrukost.
När vi väl kom fram, fem minuter före öppningsdags, var vi ensamma. Riktigt ensamma. Och inte var vi mindre ensamma vid öppningsdags. Eller tio minuter därefter för den delen.
Tog ytterligare någon minut innan poletten trillade ner. Varpå jag bara suckade och sade:
-Du Storebror, det är idag som man skall ställa om klockan. Tydligen.
-Vet jag väl. Det pratade vi om i skolan förra veckan. Förresten glömde Du att ställa om klockan även förra året.
Vilket naturligtvis är helt korrekt beskrivning av verkligheten.
lördag, oktober 29, 2005
fredag, oktober 28, 2005
Inte helt oväntat
Eftermiddagsvandring i bergen.
Barnen: Pappa, kan vi inte få gå nere vid bäcken?
Pappa: Det är nog inte någon så där lysande idé. Ni är inte direkt klädda för gå nära vatten. Dessutom är det en bit hem om någon av er skulle trilla i.
Barnen: Men Pappa, vi skall bara gå på stenarna intill kanten. Vi kommer inte ens att vara i närheten av vattnet.
Pappa: Njaaäääeee.
Barnen: Snnnnnnääääällllllllaaaaaaa.
Pappa: Ok då. Men gå nu inte för nära vattnet.
Barnen: Nädå, vi lovar.
Exakt 27 sekunder senare.
Lillebror: *Halka*
Bäcken: "Plums"
Lillebror: Paaaaaaaaapppppppppppaaaaaaaaaaa!!!
Barnen: Pappa, kan vi inte få gå nere vid bäcken?
Pappa: Det är nog inte någon så där lysande idé. Ni är inte direkt klädda för gå nära vatten. Dessutom är det en bit hem om någon av er skulle trilla i.
Barnen: Men Pappa, vi skall bara gå på stenarna intill kanten. Vi kommer inte ens att vara i närheten av vattnet.
Pappa: Njaaäääeee.
Barnen: Snnnnnnääääällllllllaaaaaaa.
Pappa: Ok då. Men gå nu inte för nära vattnet.
Barnen: Nädå, vi lovar.
Exakt 27 sekunder senare.
Lillebror: *Halka*
Bäcken: "Plums"
Lillebror: Paaaaaaaaapppppppppppaaaaaaaaaaa!!!
torsdag, oktober 27, 2005
Lära för livet
I den svenska grundskola som jag fostrades fanns det en term som benämndes läxor. Men det var en högst teoretisk term. Det hände i och för sig att någon lärare delade ut uppgifter som förväntades bli utförda utanför skolsalen. Att uppgifterna verkligen blev utförda hörde dock till ovanligheterna.
I vår lilla by där vi bor idag har barnen läxor varenda dag. Och de utförs. Inte en chans att barnen hoppar över eller slarvar med läxan.
Föräldrarna i gemen är dessutom ytterst angelägna om att deras barn presterar väl i skolan. Extralektioner efter skoltid och under loven är inget ovanligt.
Som svensk känns det ibland lite ”too much”.
Även lärarna har tydligen den uppfattningen. Med hem till lovet hade barnen med sig en lapp från skolan där det betonades att barnen även skulle vara lediga under lovet. Frejdiga förslag på aktiviteter lämnades: ”låt gärna Ert barn vara ute i naturen och leka med sina kamrater. Fysiska aktiviteter i form av fotboll, löpning, simning m m är att rekommendera.”
Nästan lite ”twilight zone” över det hela.
Men barnen trivs. Och tycker det är skitkul med läxor.
Genetiskt språng har jag för mig är den korrekta benämningen.
I vår lilla by där vi bor idag har barnen läxor varenda dag. Och de utförs. Inte en chans att barnen hoppar över eller slarvar med läxan.
Föräldrarna i gemen är dessutom ytterst angelägna om att deras barn presterar väl i skolan. Extralektioner efter skoltid och under loven är inget ovanligt.
Som svensk känns det ibland lite ”too much”.
Även lärarna har tydligen den uppfattningen. Med hem till lovet hade barnen med sig en lapp från skolan där det betonades att barnen även skulle vara lediga under lovet. Frejdiga förslag på aktiviteter lämnades: ”låt gärna Ert barn vara ute i naturen och leka med sina kamrater. Fysiska aktiviteter i form av fotboll, löpning, simning m m är att rekommendera.”
Nästan lite ”twilight zone” över det hela.
Men barnen trivs. Och tycker det är skitkul med läxor.
Genetiskt språng har jag för mig är den korrekta benämningen.
Det var mindre förr
När jag gick i tredje klass fick jag betyg i fem ämnen. Svenska, matematik, OÄ, musik och gymnastik.
Det räckte. Och blev över.
Vår nioåring har nyss erhållit sitt höstlovsbetyg. En diger lunta med samtliga terminens prov som åtföljs av en betygsättning.
I femtiofyra ämnen!
Inflationen tar uppenbarligen ut sin rätt även vad avser skolbetygen.
Det räckte. Och blev över.
Vår nioåring har nyss erhållit sitt höstlovsbetyg. En diger lunta med samtliga terminens prov som åtföljs av en betygsättning.
I femtiofyra ämnen!
Inflationen tar uppenbarligen ut sin rätt även vad avser skolbetygen.
onsdag, oktober 26, 2005
Le grand nez
Kvällsbrottning med barnen.
Nioåringen satte knät mitt i ansiktet.
Sitt knä. Mitt ansikte.
Jag är inte särskilt vacker i vanliga fall. Men nu gör jag i vart fall skäl för mitt nick.
I Cyrano de Bergerac.
Nioåringen satte knät mitt i ansiktet.
Sitt knä. Mitt ansikte.
Jag är inte särskilt vacker i vanliga fall. Men nu gör jag i vart fall skäl för mitt nick.
I Cyrano de Bergerac.
tisdag, oktober 25, 2005
Yes, we have no bananas
När min hustru ”röjer”, som hon uttrycker det, ställer hon soppåsarna omedelbart utanför dörren. Därefter förpassas dessa till den gemensamma soptunnan som ligger på baksidan av vårt garage.
I går var det dags för röjning. Och soppåsarna placerades utanför dörren såsom brukligt är. Vilket vanligtvis inte medför några problem. Eller missförstånd för den delen.
Nu är dock mina föräldrar på besök.
När soporna skulle förpassas till soprummet undrade min hustru var påsen med gamla räkskal tagit vägen. Nog någon annan som varit vänlig och förpassat påsen till soprummet tänkte hon nöjt. Och funderade därefter inte mer på saken.
Idag spred sig dock en annorlunda doft. Från min mors resväska som befann sig i garaget.
Gamla-räkor-doft.
Räkskalen hade inte förpassats till soprummet. Däremot till min mors resväska. Genom min fars försorg.
- Jamen, jag höll ju på att packa. Så såg jag påsen. Och trodde att det var något Du hade köpt som skulle med till Sverige.
Luktar sådär.
Skall bli kul att se vad som sker vid incheckningen i morgon. Något larm måste rimligtvis ge utslag. Varpå mina föräldrar skall förklara. På utrikiska. Vilket inte är deras starkaste gren direkt.
”Oh, nothing to worry about. Only smell of old shrimp-skal. You know ”
Med lite flyt kommer det en nitisk flygplatsväktare och gör processen kort med ett välriktat skott i mittpartiet. På väskan alltså.
Hade blivit ett ganska häftigt semesterminne om inte annat.
I går var det dags för röjning. Och soppåsarna placerades utanför dörren såsom brukligt är. Vilket vanligtvis inte medför några problem. Eller missförstånd för den delen.
Nu är dock mina föräldrar på besök.
När soporna skulle förpassas till soprummet undrade min hustru var påsen med gamla räkskal tagit vägen. Nog någon annan som varit vänlig och förpassat påsen till soprummet tänkte hon nöjt. Och funderade därefter inte mer på saken.
Idag spred sig dock en annorlunda doft. Från min mors resväska som befann sig i garaget.
Gamla-räkor-doft.
Räkskalen hade inte förpassats till soprummet. Däremot till min mors resväska. Genom min fars försorg.
- Jamen, jag höll ju på att packa. Så såg jag påsen. Och trodde att det var något Du hade köpt som skulle med till Sverige.
Luktar sådär.
Skall bli kul att se vad som sker vid incheckningen i morgon. Något larm måste rimligtvis ge utslag. Varpå mina föräldrar skall förklara. På utrikiska. Vilket inte är deras starkaste gren direkt.
”Oh, nothing to worry about. Only smell of old shrimp-skal. You know ”
Med lite flyt kommer det en nitisk flygplatsväktare och gör processen kort med ett välriktat skott i mittpartiet. På väskan alltså.
Hade blivit ett ganska häftigt semesterminne om inte annat.
Once Around
Föräldrarna på besök. Med allt vad det innebär.
Så nu är vi två vuxna och fem b…, förlåt fyra vuxna och tre barn. På drygt åttio kvadrat.
Tätt. Intensivt. Intimt. Close. Back to basics. You name it.
Men det har sina absoluta ljuspunkter. Framförallt just nu.
Vid den andra datorn sitter min icke-fullt-så-datorvane far och försöker utforska Internet.
En upplevelse utöver det vanliga.
När han skall dubbelklicka på musen för att komma vidare via en länk tar han först sats med hela kroppen ett par sekunder. Därefter klickar han första gången och träffar oftast länken. I vart fall något sånär.
När han skall klicka andra gången befinner sig muspekaren undantagslöst någonstans uppe i högra hörnet på skärmen.
Mitt bland alla banners.
Som naturligtvis ser till att ett antal extra fönster öppnar sig när min far klickar för både andra, tredje och fjärde gången.
När min far upptäcker att den sida som han ville bege sig till inte har uppenbarat sig klickar han irriterat ytterligare en sju-åtta gånger på musen.
Med muspekaren fortfarande någonstans uppe i högra hörnet.
Med följd att ytterligare ett antal fönster öppnar sig.
Hitta.se, Bli Fadder, Vodafone, Blocket och Findus dansar för tillfället polka på min fars datorskärm.
Allt detta medan min far svär högt över tekniken.
Vid senaste upprensningen stängde jag inte mindre än tjugoen, yes tjugoen, fönster med reklam.
J-a skit som min far uttryckte det.
Själv har jag svårt att få luft efter det hysteriska skrattanfallet.
Så nu är vi två vuxna och fem b…, förlåt fyra vuxna och tre barn. På drygt åttio kvadrat.
Tätt. Intensivt. Intimt. Close. Back to basics. You name it.
Men det har sina absoluta ljuspunkter. Framförallt just nu.
Vid den andra datorn sitter min icke-fullt-så-datorvane far och försöker utforska Internet.
En upplevelse utöver det vanliga.
När han skall dubbelklicka på musen för att komma vidare via en länk tar han först sats med hela kroppen ett par sekunder. Därefter klickar han första gången och träffar oftast länken. I vart fall något sånär.
När han skall klicka andra gången befinner sig muspekaren undantagslöst någonstans uppe i högra hörnet på skärmen.
Mitt bland alla banners.
Som naturligtvis ser till att ett antal extra fönster öppnar sig när min far klickar för både andra, tredje och fjärde gången.
När min far upptäcker att den sida som han ville bege sig till inte har uppenbarat sig klickar han irriterat ytterligare en sju-åtta gånger på musen.
Med muspekaren fortfarande någonstans uppe i högra hörnet.
Med följd att ytterligare ett antal fönster öppnar sig.
Hitta.se, Bli Fadder, Vodafone, Blocket och Findus dansar för tillfället polka på min fars datorskärm.
Allt detta medan min far svär högt över tekniken.
Vid senaste upprensningen stängde jag inte mindre än tjugoen, yes tjugoen, fönster med reklam.
J-a skit som min far uttryckte det.
Själv har jag svårt att få luft efter det hysteriska skrattanfallet.
torsdag, oktober 20, 2005
Det kom ett brev med posten. Eller skulle komma.
Så har det hänt igen.
På väg till brevlådan för att posta ett par vansinnigt viktiga brev. Måste komma fram i morgon. Myndigheter som adressater. Bara svänga inom Pressbyrån för att köpa frimärken. Inte glömma. Absolut inte.
Bra låt på mp3-spelaren. Visslar med. Svänger även lite på armarna. Fram till postlådan. Öppnar postlådan. Och klunk. Breven försvinner ner i lådan.
I samma stund klickar det till. Pressbyrån! Frimärken!
Jäklar.
På väg till brevlådan för att posta ett par vansinnigt viktiga brev. Måste komma fram i morgon. Myndigheter som adressater. Bara svänga inom Pressbyrån för att köpa frimärken. Inte glömma. Absolut inte.
Bra låt på mp3-spelaren. Visslar med. Svänger även lite på armarna. Fram till postlådan. Öppnar postlådan. Och klunk. Breven försvinner ner i lådan.
I samma stund klickar det till. Pressbyrån! Frimärken!
Jäklar.
Kommunikation kl 06.30 i en bil
Min far: Växthuseffekt; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… EU; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Dagens ungdom; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Min far: SUV-bilar; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Kärnkraften; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Min far: Politiker; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Bilen bredvid; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Stadsplanerningen; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Min far: USA; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Frankrike; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Vanligtvis brukar försöken till diskussioner upplevas som något påfrestande. Och ibland faktiskt även givande. Om man är på det humöret. Men på morgonkvisten är de tamejfan helt outhärdliga.
Men han vill väl. Alltid.
Jag: Mmmmm…
Min far: SUV-bilar; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Kärnkraften; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Min far: Politiker; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Bilen bredvid; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Stadsplanerningen; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Min far: USA; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll… Frankrike; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…; Mellanöstern; satans-helvete-jäklar-nedrans-alltvarbättreförr-alltgåråtskogen-upptillkamp-allvärldenselände-gnäll…
Jag: Mmmmm…
Vanligtvis brukar försöken till diskussioner upplevas som något påfrestande. Och ibland faktiskt även givande. Om man är på det humöret. Men på morgonkvisten är de tamejfan helt outhärdliga.
Men han vill väl. Alltid.
onsdag, oktober 19, 2005
tisdag, oktober 18, 2005
Livets gåta
På tillfälligt besök i Svedala. Med hederlig svensk TV-kväll för första gången på riktigt länge.
Men...
Martin Timell.
Fortfarande.
Varför?
Men...
Martin Timell.
Fortfarande.
Varför?
måndag, oktober 17, 2005
Kåtelikåt
Någon har begett sig till Eniros hemsida och sökt på ordet kåt. Och hamnat på denna sida. Som tydligen innehar en hedrande elfte plats på Eniros kåt-lista. Inte illa!
Fast vad sjutton gör man på Eniros hemsidor när man vill söka på ordet kåt?
Kinky.
http://www.eniro.se/query?what=se&q=k%E5t&stq=10.
För den som vill veta mer.
Fast vad sjutton gör man på Eniros hemsidor när man vill söka på ordet kåt?
Kinky.
http://www.eniro.se/query?what=se&q=k%E5t&stq=10.
För den som vill veta mer.
Världens enda företag med utegångsförbud
En inte-alltför-van-och-inte-sådär-våldsamt-bevandrad-i-engelska kollega satt mitt i ett telefonsamtal. På utrikiska. Engelska.
Kollegan: Vad sjutton var det jag skulle fråga?
Jag: När bolaget bildades.
Kollegan: När det är bildat?
Jag: Ja. Bildat. Grundat. Registrerat. Kommit till världen. Uppstått.
Kollegan: Ok. Grundat.
Kollegan: (Högt och ljudligt) Hello, I want to know when the company was grounded.
Jag och övriga personer på kontoret: *dubbelvikta i hysteriska skrattanfall*.
Kollegan: Vad sjutton var det jag skulle fråga?
Jag: När bolaget bildades.
Kollegan: När det är bildat?
Jag: Ja. Bildat. Grundat. Registrerat. Kommit till världen. Uppstått.
Kollegan: Ok. Grundat.
Kollegan: (Högt och ljudligt) Hello, I want to know when the company was grounded.
Jag och övriga personer på kontoret: *dubbelvikta i hysteriska skrattanfall*.
Skilda världar
Överhört på en Seven-Eleven. Nära Dig.
Poliskonstapeln: Ja, hej detta var från polisen. Vi står här med en liten flicka som påstår att hon är Din dotter. Hon säger att hon heter X och är nio år. Är det Din dotter?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Hon har tydligen snattat godis här i butiken varför vi är tvungna att kontakta Dig som förälder. Det vore bra om Du hade möjlighet att komma hit och hämta Din dotter.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Du har inte tid? Jaha, var bor ni någonstans då?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Men det är ju ganska långt härifrån. Du menar väl inte att hon skall ta sig hem själv så här på kvällen?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Det är möjligt att hon brukar klara sig själv. Men Din dotter är bara nio år och hon borde definitivt inte vara själv i stan vid den här tidpunkten på dygnet.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Jo, hon har sin kompis med sig men hon är inte en dag äldre. Så då föreslår jag att vi kommer och lämnar X så kan vi fortsätta vårt samtal på plats.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Du skall iväg? Men det är Din dotter det är fråga om?!
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln till sin kollega: Hon la på!
Under samtalets gång hade Poliskonstapelns kollega förgäves försökt få nioåringen att skriva ner sitt namn och adress i ett block. Dock utan större framgång då nioåringens skrivkunskaper var klart begränsade.
Tilläggas skall att nioåringen såg vare sig skrämd eller nervös ut inför den situation som hon befann sig i. Snarast oförstående och med en blick som utstrålade ”kan jag inte få gå ut och leka snart?”.
Riktigt obehagligt.
Onekligen har vi olika förutsättningar här i livet. På flera plan.
Poliskonstapeln: Ja, hej detta var från polisen. Vi står här med en liten flicka som påstår att hon är Din dotter. Hon säger att hon heter X och är nio år. Är det Din dotter?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Hon har tydligen snattat godis här i butiken varför vi är tvungna att kontakta Dig som förälder. Det vore bra om Du hade möjlighet att komma hit och hämta Din dotter.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Du har inte tid? Jaha, var bor ni någonstans då?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Men det är ju ganska långt härifrån. Du menar väl inte att hon skall ta sig hem själv så här på kvällen?
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Det är möjligt att hon brukar klara sig själv. Men Din dotter är bara nio år och hon borde definitivt inte vara själv i stan vid den här tidpunkten på dygnet.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Jo, hon har sin kompis med sig men hon är inte en dag äldre. Så då föreslår jag att vi kommer och lämnar X så kan vi fortsätta vårt samtal på plats.
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln: Du skall iväg? Men det är Din dotter det är fråga om?!
I andra änden: ohörbart
Poliskonstapeln till sin kollega: Hon la på!
Under samtalets gång hade Poliskonstapelns kollega förgäves försökt få nioåringen att skriva ner sitt namn och adress i ett block. Dock utan större framgång då nioåringens skrivkunskaper var klart begränsade.
Tilläggas skall att nioåringen såg vare sig skrämd eller nervös ut inför den situation som hon befann sig i. Snarast oförstående och med en blick som utstrålade ”kan jag inte få gå ut och leka snart?”.
Riktigt obehagligt.
Onekligen har vi olika förutsättningar här i livet. På flera plan.
Far from home
Tio saker jag definitivt inte gjorde innan vi flyttade till Frankrike:
1) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän,
2) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som skanderande norska nationalsången,
3) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som drack medhavd sprit,
4) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som applåderade när planet tog mark,
5) stod vid ett bagageband och för femtioelfte gången undrade varför just mitt bagage alltid måste komma sist,
6) sprang till ett annat bagageband svärandes över att det alltid skall vara så j-a svårt för SAS att leverera bagaget på samma band som finns angivet på tv-skärmarna,
7) suckade tungt över att folk har så svårt att förstå texten ”vilovagn” jämte en skylt med ett finger som hålls framför två läppar och att detta rimligtvis innebär att man inte snackar i sin mobiltelefon,
8) förundrades över en kvinna som på danska vrålade ”stäng mobiltelefonen för h-e”
9) skämdes över att jag inte vågade vråla,
10) fick telefon från en alldeles för nöjd hustru på en sisådär 150 mils avstånd som berättade hur underbart allt var där jag för tillfället inte befinner mig.
1) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän,
2) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som skanderande norska nationalsången,
3) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som drack medhavd sprit,
4) satt i ett flygplan framför ett tjugotal norrmän som applåderade när planet tog mark,
5) stod vid ett bagageband och för femtioelfte gången undrade varför just mitt bagage alltid måste komma sist,
6) sprang till ett annat bagageband svärandes över att det alltid skall vara så j-a svårt för SAS att leverera bagaget på samma band som finns angivet på tv-skärmarna,
7) suckade tungt över att folk har så svårt att förstå texten ”vilovagn” jämte en skylt med ett finger som hålls framför två läppar och att detta rimligtvis innebär att man inte snackar i sin mobiltelefon,
8) förundrades över en kvinna som på danska vrålade ”stäng mobiltelefonen för h-e”
9) skämdes över att jag inte vågade vråla,
10) fick telefon från en alldeles för nöjd hustru på en sisådär 150 mils avstånd som berättade hur underbart allt var där jag för tillfället inte befinner mig.
söndag, oktober 09, 2005
Söndag med Sune och hans familj
Söndag. Strålande solsken. Klarblå himmel. Och ambitionerna på topp. Pappans i vart fall. Nu skall här cyklas. Vi tar bilen upp till en skidort var vi tar en lång och frisk cykeltur. Bra för hälsan. Och konditionen. För att inte tala om familjesammanhållningen.
Och pappas mage som vissa av familjemedlemmarna så käckt uttryckte det.
Det första bekymret tornade upp sig redan på hemmaplan. Nya – och framförallt större – cyklar till barnen medförde att den snabba packningen kom av sig. Tog en dryg timme innan pusslet var lagt. Och blodsockret hade så sakta börjat sjunka.
Därefter följde ett par mils serpentinvägskörning. Där hustrun i god ordning var på topp – den enda varelse som lyckas bli åksjuk när hon själv kör.
Oslagbart. Och inte så lite påfrestande.
Och ovan på detta Herr Hypokondriker i baksätet som redan när vi körde ut från parkeringen började yra om att han skulle kräkas. Vilket sedan upprepades i varje sväng.
Inte så lite påfrestande det heller.
”Men så för h-e kräk då!!!” som det brukar uttryckas från vuxenhåll efter det femtionde åhhhhhhh-jag-måste-kräka-åhhhhhhhhh-vad-jag-mår-illa-åhhhhhh-vad-jag-dör-åhhhhhhh.
Än så länge har han inte lytt våra uppmaningar. Och tur är väl det.
Så när vi väl anlände till skidorten närmast trillade familjemedlemmarna ur bilen. Ord som ”mat”, ”dricka”, ”jag kräks” och ”jag också” kunde svagt höras från de drabbades läppar.
Och det var inte de yngsta som var värst. Långtifrån.
Efter intag av mat och dryck följde cykling där lillebror han med att tjuta säkert tio gånger för han var ju ”så trött i bena”, storebror tjöt för att han trillade och hustrun, tja hon hade fortfarande inte hämtat sig från bilkörningen och var vit som ett lakan. Med ett akut pausbehov var femhundrade meter.
”Otränad”, som hon uttryckte det.
Nähä?!
Efter drygt tre kilometers cykling så tittade barnen och mamman på varandra. ”Skitkul. Och jättemysigt. Det här får vi göra om. En annan gång. Nu åker vi hem och äter kaka.”
Visst, det gör vi gärna om. Dock utan barn. Och utan hustru.
Vilket vi alla är ense om.
lördag, oktober 08, 2005
Always look on the bright side of life
Tröjorna var i vart fall inte dyngsura när det väl var dags för match. Lite halvfuktiga sådär. Mikrovågsugnen gjorde tydligen susen.
Det där sista var inte riktigt sant. Tack vare min hustru. ”Nu får Du väl för f-n skärpa Dig. Du lägger väl inte fotbollströjorna i mikrovågsugnen?!” Av såväl tonfallet som minspelet att döma var det inte läge att diskutera. Så det blev gräsmattan i stället. Alla tröjorna prydligt utlagda på gräsmattan för soltorkning.
Och barnen utkommenderade att springa runt och blåsa på tröjorna.
Vilket inte heller var sant.
Nåväl, tröjorna torkade någorlunda på gräsmattan så jag slapp att få stryk av lagkamraterna. Våra två militärer i laget hade ändå inte känt om tröjorna var våta. En sisådär trekvart före match hämtade vi upp dem på den lokala puben. De hade suttit där ett tag om man så säger. Iförda en blå respektive en rosa peruk. Och solglasögon. Inomhus.
De hade inte särskilt många rätt när de väl hittade ut på planen.
I övrigt fortlöpte matchen planenligt.
Storstryk.
Vänsterbacken lämnade planen i protest mot någon eller något i laget för att återkomma tjugo minuter senare med orden ”det var så tråkigt i omklädningsrummet”.
Efter en utebliven offsideavblåsning tog en av våra mittbackar visselpipan från domaren och höll en lång demonstration i ”hur-man-blåser-i-visselpipan”. Domaren var sådär lagom road.
Målvakten släppte in en bakåtpassning från drygt tjugo meter. Planens fel.
En av våra spelare skulle ”sätta på” en av motståndarnas morsa. Vilket motståndaren tydligen själv hade gjort tidigare. Enligt vår spelare.
Tja, och så där höll det på.
En sak kan ostridigt konstateras – bra är vi inte. Men kul har vi. Trots allt.
Det där sista var inte riktigt sant. Tack vare min hustru. ”Nu får Du väl för f-n skärpa Dig. Du lägger väl inte fotbollströjorna i mikrovågsugnen?!” Av såväl tonfallet som minspelet att döma var det inte läge att diskutera. Så det blev gräsmattan i stället. Alla tröjorna prydligt utlagda på gräsmattan för soltorkning.
Och barnen utkommenderade att springa runt och blåsa på tröjorna.
Vilket inte heller var sant.
Nåväl, tröjorna torkade någorlunda på gräsmattan så jag slapp att få stryk av lagkamraterna. Våra två militärer i laget hade ändå inte känt om tröjorna var våta. En sisådär trekvart före match hämtade vi upp dem på den lokala puben. De hade suttit där ett tag om man så säger. Iförda en blå respektive en rosa peruk. Och solglasögon. Inomhus.
De hade inte särskilt många rätt när de väl hittade ut på planen.
I övrigt fortlöpte matchen planenligt.
Storstryk.
Vänsterbacken lämnade planen i protest mot någon eller något i laget för att återkomma tjugo minuter senare med orden ”det var så tråkigt i omklädningsrummet”.
Efter en utebliven offsideavblåsning tog en av våra mittbackar visselpipan från domaren och höll en lång demonstration i ”hur-man-blåser-i-visselpipan”. Domaren var sådär lagom road.
Målvakten släppte in en bakåtpassning från drygt tjugo meter. Planens fel.
En av våra spelare skulle ”sätta på” en av motståndarnas morsa. Vilket motståndaren tydligen själv hade gjort tidigare. Enligt vår spelare.
Tja, och så där höll det på.
En sak kan ostridigt konstateras – bra är vi inte. Men kul har vi. Trots allt.
fredag, oktober 07, 2005
Alzheimers
Två timmar kvar till matchstart. Och precis då kommer jag på att det är jag som har ansvaret för matchtröjorna. D v s det är jag och ingen annan som skall se till att tröjorna tvättas och tas med till matchen.
Ut i garaget. Mycket riktigt - där ligger de i väskan. Tretton tröjor. Tillsammans. Väl använda. Svettiga. Sedan förra fredagen.
Har legat till sig bra. Ren ammoniaksdoft är angenäm i jämförelse.
Så nu går tvättmaskinen för fullt. Hustrun skakar på huvudet.
"Och Du tror att de kommer att hinna torka innan matchen? Utan torktumlare?"
Hårfön. Har vi en hårfön? Eller två?
Ut i garaget. Mycket riktigt - där ligger de i väskan. Tretton tröjor. Tillsammans. Väl använda. Svettiga. Sedan förra fredagen.
Har legat till sig bra. Ren ammoniaksdoft är angenäm i jämförelse.
Så nu går tvättmaskinen för fullt. Hustrun skakar på huvudet.
"Och Du tror att de kommer att hinna torka innan matchen? Utan torktumlare?"
Hårfön. Har vi en hårfön? Eller två?
torsdag, oktober 06, 2005
Supertorsken
I min enfald var jag övertygad om att ingen i familjen kunde överträffa mig vad gäller blödighet för säljare.
Så fel man kan ha. Jag är ju gift. Med en hustru som helt klart är i en division för sig själv.
Dörrsäljare av egentillverkade vykort. Skitfula! Vykorten alltså. Såg ut att vara gjorda på pressat toa-papper av en tvååring.
Fem Euro stycket. Och min hustru köper FEM stycken!!! "Det såg ut att vara så synd om honom".
Självklart var det min plånbok som låg framme. Har en känsla av det underlättade köpet en aning.
Så ni som får får vykort inom de närmaste veckorna; visst, de är skitfula - men de är värda sin vikt i guld.
Så fel man kan ha. Jag är ju gift. Med en hustru som helt klart är i en division för sig själv.
Dörrsäljare av egentillverkade vykort. Skitfula! Vykorten alltså. Såg ut att vara gjorda på pressat toa-papper av en tvååring.
Fem Euro stycket. Och min hustru köper FEM stycken!!! "Det såg ut att vara så synd om honom".
Självklart var det min plånbok som låg framme. Har en känsla av det underlättade köpet en aning.
Så ni som får får vykort inom de närmaste veckorna; visst, de är skitfula - men de är värda sin vikt i guld.
Love is in the air
Mellanbror tog med en kompis, E, hem från skolan idag.
E har långt hår i nacken. Och är hur söt som helst. Tycker dottern.
Hon sitter ett par meter från honom och bara stirrar. Andäktigt. Och när man frågar henne vad hon gör blir hon pionröd i ansiktet och ser ut att bara vilja sjunka genom marken.
E, säger hon svagt och ler generat med hela ansiktet.
Börjar ju bra detta. Tre år gammal. Hur roligt blir det när hon är i tonåren? Med två storebrorsor och deras sannolikt superhäftiga polare. I hennes ögon alltså.
*Suck*
E har långt hår i nacken. Och är hur söt som helst. Tycker dottern.
Hon sitter ett par meter från honom och bara stirrar. Andäktigt. Och när man frågar henne vad hon gör blir hon pionröd i ansiktet och ser ut att bara vilja sjunka genom marken.
E, säger hon svagt och ler generat med hela ansiktet.
Börjar ju bra detta. Tre år gammal. Hur roligt blir det när hon är i tonåren? Med två storebrorsor och deras sannolikt superhäftiga polare. I hennes ögon alltså.
*Suck*
onsdag, oktober 05, 2005
Dansös sökes
Så kom då dråpslaget. Min hustru kommer aldrig att dansa till Europe igen. Aldrig någonsin. I vart fall inte om jag är hemma.
”Är Du inte klok? Du kan för sjutton inte skriva om hur jag dansar här hemma. Och till Europe! Folk kommer tro att jag är helt borta.”
Förmodligen.
”Är Du inte klok? Du kan för sjutton inte skriva om hur jag dansar här hemma. Och till Europe! Folk kommer tro att jag är helt borta.”
Förmodligen.
I de lugnaste vatten
I vår grannby finns ett litet hus. Eller så litet är det inte egentligen. Mer ett vanligt hus med ett garage. Ett stort garage.
Där man lagar bilar.
På dagarna. Och ibland på även kvällarna.
Men inte alla kvällar. Framförallt inte fredagskvällarna.
Då bedrivs det andra aktiviteter.
Med röda ljus. Softa röda ljus. Överallt. Mitt bland alla oljefaten. Och bilarna.
Fast något julfirande är det inte fråga om. I vart fall inte i den bemärkelsen.
Ganska långtifrån faktiskt.
”Échange de couples”
Eller ”Swing it Magistern” som Alice Babs förmodligen hade uttryckt det.
Vårt eget lilla Pigalle.
I ett hus här på nästan-landet.
Där man lagar bilar.
På dagarna. Och ibland på även kvällarna.
Men inte alla kvällar. Framförallt inte fredagskvällarna.
Då bedrivs det andra aktiviteter.
Med röda ljus. Softa röda ljus. Överallt. Mitt bland alla oljefaten. Och bilarna.
Fast något julfirande är det inte fråga om. I vart fall inte i den bemärkelsen.
Ganska långtifrån faktiskt.
”Échange de couples”
Eller ”Swing it Magistern” som Alice Babs förmodligen hade uttryckt det.
Vårt eget lilla Pigalle.
I ett hus här på nästan-landet.
Tilt
Efter att ha tillbringat eftermiddagen diskuterandes (läs lyssnandes) Karl Marx och hans teorier är min hjärna än mer mosig än vad som vanligtvis är fallet varför jag gör j-t enkelt för mig och bifogar ett citat från Reefat El-Sayed som väl sammanfattar såväl min tanke- och skrivförmåga för tillfället.
"Förr var det nu fast jävligare var det desto värre fast så här jävla sämre har det ta mej fan aldrig varit dåligt."
Tjohej.
"Förr var det nu fast jävligare var det desto värre fast så här jävla sämre har det ta mej fan aldrig varit dåligt."
Tjohej.
tisdag, oktober 04, 2005
Skratta eller gråta?
Min hustru står mitt på golvet. Sjungandes. Med ivriga och omfattande rockstjärneposer.
Trumvirvlar varvas med luftgitarr.
Till tonerna av "Halfway to Heaven".
Med Europe.
Pudelrockarna No 1.
Suck...
Trumvirvlar varvas med luftgitarr.
Till tonerna av "Halfway to Heaven".
Med Europe.
Pudelrockarna No 1.
Suck...
Mindre lustigt
Var inne på statsen och kunde konstatera att någon kommit till bloggen via i sitt sammanhang mindre trevliga sökord.
http://search.msn.se/results.aspx?CP=1252&q=nakna sma flickor&first=31&FORM=PORE
Host: host86-130-59-191.range86-130.btcentralplus.com
IP: 86.130.59.191
Den som har koll på om och hur man kan anmäla krypet får gärna skriva en rad.
http://search.msn.se/results.aspx?CP=1252&q=nakna sma flickor&first=31&FORM=PORE
Host: host86-130-59-191.range86-130.btcentralplus.com
IP: 86.130.59.191
Den som har koll på om och hur man kan anmäla krypet får gärna skriva en rad.
Sorg. Relativ sådan.
Som bekant är det mesta i tillvaron relativt.
Med denna utgångspunkt var det med viss sorg som saxen greppades och årets lavendel blev ett minne blott.
Känns på något sätt som höstens ankomst slutligen har accepterats.
Men hustrun såg snabbt möjligheterna och började utförligt redogöra för vad man kunde göra med den avklippta lavendeln.
Med följd att vi nu har lavendel på tork lite här och var.
Vad man nu skall med det till?
Nix-register?
Äntligen!
Äntligen lyckades jag säga nej till en telefonsäljare.
Mitt problem är tvåeggat:
1- Jag har svårt för att säga nej.
2- Här nere begriper jag inte att det är en säljare förrän det är alldeles för sent.
Är det dessutom en kvinna som ringer så är jag heltorsk. Jag beställer allt och lite till. Framförallt om det låter som att hon är på väg att missa sin budget.
Förra gången jag beställde något yttrade försäljerskan att jag var hennes första riktiga klient och att hon var så glad för att jag hade beställt.
Blev en inte liten tilläggsbeställning efter de orden.
Men idag lyckades jag. Trots att det var en kvinna. Hon skulle t o m komma förbi och personligen överlämna en mobiltelefon med kamera och hela tjiddevitten.
”Gratuit”, som hon uttryckte det.
Sure. Abonnemangsavtalet på 50 sidor med en bindningstid på 27 år nämnde hon inte med ett ord. Förmodligen enklare att nämna om man samtidigt kan lägga huvudet på sned och le lite förföriskt.
Fast sist det kom förbi en säljare blev det en riktig trevlig tillställning.
Solig dag. Shorts i trädgården. Fötterna på fotpallen.
Och en vinsäljare. Med varuprover. Många sådana.
"Monsieur, det här är en fin årgång. Den måste Ni absolut prova."
Inte så svårövertalad.
Hur trevligt som helst. Och riktigt svårt att säga nej. Som alltid.
Äntligen lyckades jag säga nej till en telefonsäljare.
Mitt problem är tvåeggat:
1- Jag har svårt för att säga nej.
2- Här nere begriper jag inte att det är en säljare förrän det är alldeles för sent.
Är det dessutom en kvinna som ringer så är jag heltorsk. Jag beställer allt och lite till. Framförallt om det låter som att hon är på väg att missa sin budget.
Förra gången jag beställde något yttrade försäljerskan att jag var hennes första riktiga klient och att hon var så glad för att jag hade beställt.
Blev en inte liten tilläggsbeställning efter de orden.
Men idag lyckades jag. Trots att det var en kvinna. Hon skulle t o m komma förbi och personligen överlämna en mobiltelefon med kamera och hela tjiddevitten.
”Gratuit”, som hon uttryckte det.
Sure. Abonnemangsavtalet på 50 sidor med en bindningstid på 27 år nämnde hon inte med ett ord. Förmodligen enklare att nämna om man samtidigt kan lägga huvudet på sned och le lite förföriskt.
Fast sist det kom förbi en säljare blev det en riktig trevlig tillställning.
Solig dag. Shorts i trädgården. Fötterna på fotpallen.
Och en vinsäljare. Med varuprover. Många sådana.
"Monsieur, det här är en fin årgång. Den måste Ni absolut prova."
Inte så svårövertalad.
Hur trevligt som helst. Och riktigt svårt att säga nej. Som alltid.
söndag, oktober 02, 2005
Ung & kåt
I sann tjolahoppuppfostringsanda har barnen fått fritt tillträde till datorns musikbibliotek. Exakt 6 457 låtar. Finns det mesta från bulgariska kvinnokörer till Slipknot och Vivaldi.
Har känts oerhört pedagogiskt att låta barnen forma sin egen musiksmak.
Tills för någon dag sedan.
I god ordning försökte de sjunga med i låtarna. För en gångs skull uppfattade jag vad de sjöng.
Jag behöver inga vänner
Jag har min bil
Mina ungar glor på video ...
Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka billig sprit
Å hålla käften
Jag vill dit
- Men vad f-n är det ni lyssnar på.
- Ebba Grön. Dricka sprit. Skitcool låt. Lyssna.
- Tack, jag har nog lyssnat tillräckligt. Den låten har ni lyssnat på för sista gången.
- Åh, men pappa. Du har sagt att vi får lyssna på vilken musik vi vill.
- Ja, men inte denna.
- Den är ju skitbra.
- Den dagen ni är arton får ni lyssna på den igen. Lyssnar ni på några andra låtar som ni inte skall lyssna på?
- Hur skall vi veta det? Du har sagt att vi får lyssna på vad vi vill så länge vi sköter oss.
- Ja, men inte vuxen-låtar.
- Vadå vuxen-låtar?
- Du vet vad jag menar. Kom igen nu. Vilka andra låtar lyssnar ni på?
Samtidigt gick nästa låt på låtlistan igång - "In i dimman" av och med Vildsvin.
- Så barn. Nu är det paus från musiken. Pappa skall bara fixa till en sak.
- Men åh.
- Marsch. Läs en bok eller något.
Så nu har vissa delar av musikbiblioteket förpassats till en hårddisk utanför barnens räckhåll. Långt ifrån dessutom.
Och ja - även den Ebba-låten förpassades till den vuxna hårddisken.
Har känts oerhört pedagogiskt att låta barnen forma sin egen musiksmak.
Tills för någon dag sedan.
I god ordning försökte de sjunga med i låtarna. För en gångs skull uppfattade jag vad de sjöng.
Jag behöver inga vänner
Jag har min bil
Mina ungar glor på video ...
Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka sprit
Å hålla käften
Dricka billig sprit
Å hålla käften
Jag vill dit
- Men vad f-n är det ni lyssnar på.
- Ebba Grön. Dricka sprit. Skitcool låt. Lyssna.
- Tack, jag har nog lyssnat tillräckligt. Den låten har ni lyssnat på för sista gången.
- Åh, men pappa. Du har sagt att vi får lyssna på vilken musik vi vill.
- Ja, men inte denna.
- Den är ju skitbra.
- Den dagen ni är arton får ni lyssna på den igen. Lyssnar ni på några andra låtar som ni inte skall lyssna på?
- Hur skall vi veta det? Du har sagt att vi får lyssna på vad vi vill så länge vi sköter oss.
- Ja, men inte vuxen-låtar.
- Vadå vuxen-låtar?
- Du vet vad jag menar. Kom igen nu. Vilka andra låtar lyssnar ni på?
Samtidigt gick nästa låt på låtlistan igång - "In i dimman" av och med Vildsvin.
- Så barn. Nu är det paus från musiken. Pappa skall bara fixa till en sak.
- Men åh.
- Marsch. Läs en bok eller något.
Så nu har vissa delar av musikbiblioteket förpassats till en hårddisk utanför barnens räckhåll. Långt ifrån dessutom.
Och ja - även den Ebba-låten förpassades till den vuxna hårddisken.
Sommaren är kort. Alltför kort.
Hösten har kommit. Och med den Gore-Tex-kläderna som snabbt fick rotas fram. Himlen är täckt med moln och bergen ser effektivt till att de inte rör sig ur fläcken.
Som gammal kustbo är man nöjd med att det inte blåser så in i h-e.
En hederlig söndagsutflykt blev dagens förmiddagsaktivitet och utflykten slutade såsom dylika aktiviter oftast gör under hösten - föräldrarnas fickor fyllda med kastanjer, stenar, kottar, pinnar och diverse andra föremål.
Lär hamna i stora lådan från tidigare utflykter.
Våra barn - ekorrarna.
lördag, oktober 01, 2005
Valuta för pengarna
Hämtade barnen på skolan idag. Föräldraföreningen hade någon form av kampanj på skolgården. För barnen var det framdukat snacks och saft i långa rader. Och för de vuxna såsom alltid - vin i olika kulörer. Så där fastnade man en stund.
Känns för en gångs skull som att man får valuta för avgiften till föräldraföreningen.
Och till vän av ordning - nej, det fanns inte några alkoholfria alternativ.
Känns för en gångs skull som att man får valuta för avgiften till föräldraföreningen.
Och till vän av ordning - nej, det fanns inte några alkoholfria alternativ.
Obladioblada
Lördag morgon och grabbarna är i skolan. Lugnt och skönt således.
Lillasyster sitter vid den andra datorn och lyssnar på musik. Lorie varvas med alltifrån Avril Lavigne till Joss Stone.
Och Lillasyster sjunger med. På såväl franska som engelska. Eller snarare – det kommer ljud ifrån henne som i någon mån påminner om vad artisten presterar.
I och för sig inte särskilt ofta i samma tonart. Tonalt öppet som det heter när man skall finna en vänligare benämning för falsksång.
Men ändock.
- Lillasyster, kan du franska?
- Oui!
- Kan Du inte sjunga på franska för pappa?
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Ok, var det franska?
- Oui!
- Kan Du sjunga på engelska då?
- Jaaaa!
- Få höra.
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Så det var engelska?
- Oui.
Tre år och redan tre språk.
Oerhört begåvad för sin ålder.
En tår faller ner för min kind.
Lillasyster sitter vid den andra datorn och lyssnar på musik. Lorie varvas med alltifrån Avril Lavigne till Joss Stone.
Och Lillasyster sjunger med. På såväl franska som engelska. Eller snarare – det kommer ljud ifrån henne som i någon mån påminner om vad artisten presterar.
I och för sig inte särskilt ofta i samma tonart. Tonalt öppet som det heter när man skall finna en vänligare benämning för falsksång.
Men ändock.
- Lillasyster, kan du franska?
- Oui!
- Kan Du inte sjunga på franska för pappa?
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Ok, var det franska?
- Oui!
- Kan Du sjunga på engelska då?
- Jaaaa!
- Få höra.
- Lolaloliloliloiloiloiloilldeoldoeloeleodleeodleoeleloololilalalalalalala.
- Så det var engelska?
- Oui.
Tre år och redan tre språk.
Oerhört begåvad för sin ålder.
En tår faller ner för min kind.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
