Det är kris i veteranfotbollslaget. Riktig kris. Från att ha haft tillgång till en toppmodern konstgräsmatta jämte alla tänkbara faciliteter är vi numera hänvisade till en grusplan modell gråsten. Vilken ingen kommer att sätta sin fot på. Vare sig vi eller några motståndare.
Anledningen till förvisningen från den fina fotbollsplanen till grustaget är – såvitt de flesta av oss spelare förstått – att vi inte bidrar tillräckligt till hela föreningens bästa. Enligt klubbens president så består våra prestationer av mediokra insatser på fotbollsplanen jämte förtäring av mat och vindrickande. Enbart.
Vilket är en alldeles korrekt beskrivning av verkligheten. Mediokra insatser på fotbollsplanen är dessutom månadens understatement.
Presidenten har därför ställt som krav att vi antingen erlägger tjugo Euro i någon form av veteranavgift eller engagerar oss mer i klubbens dagliga arbete.
För mig och flertalet av mina lagkamrater var det ingen tvekan - tjugo Euro så är problemet löst.
Men så har vi en lagledare. Som dessutom är vår egen lilla veteran-president och talesman i alla möjliga frågor. Och för honom är det inte fråga om pengar. Utan om principer. Ytterst grundläggande demokratiska principer dessutom.
Med följd att vi hade ett möte häromdagen. Om principer bland annat. Eftersom mötet var förlagt till en fredagskväll hade våra militärer som vanligt redan tittat djupt i glaset. Och dessutom tagit med sig ett par kamrater som inte var ett dugg sämre.
Så mötet blev ett hederligt franskt sådant - alla talade i mun på varandra och vad vi kom fram till har i vart fall jag inte en susning om. Mer än att vi tydligen har principer.
Så nu står vi här med våra principer.
Och ingen fotbollsplan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar