En slemmig torsk i en brödrost

En grundläggande princip i vårt hem är att allting som har med teknik att göra sällan fungerar någon längre tid. Vi har allt från en strömförande diskmaskin till ett antal lampor som endast fungerar när man slår till dem.

Inte så praktiskt men barnen har fått en hyfsad respekt för elektricitet. ”Äter du inte upp maten får du tömma diskmaskinen utan att vi drar ut sladden innan.”

Fungerar alltid.

Nåväl, Ipoden utgör naturligtvis inte något undantag varför jag inför min joggingtur fick leta upp barnens ärvda Walkman. Från åttiotalet.

Fungerar fortfarande som den gjorde då. Lite bandtrassel då och då. Och svaj så fort man andas lite häftigt. Dessutom lyckades jag med konststycket att hitta ett antal kassettband från en svunnen tid.

Blev inte mycket jogging. Nu heller. Däremot gångmarsch med ett nostalgiskt leende på läpparna.

KSMB – Fortfarande hur bra som helst. Ja, förutom då lite falskspel och allmänt otajt
Docent död – Tidlösa.
Ebba Grön – Tåström håller alltid.
Michael Bolton – Gaaaaah... Vissa saker skall bara förträngas.
Anders F Rönnblom – Rock på dalmål om snön som inte faller. Faktiskt fortfarande bra. Eller intressant om inte annat.
Factory – Texterna. Jag säger bara – texterna.
Sweet – Första tuffa bandet. Fast Wig Wam Bam och Poppa Joe var favoriterna. Inte så lite barnsångsvarning på de låtarna.
Mike Oldfield – Tubular Bells, så j-a seriöst. Och fullständigt olyssningsbart i drogfritt tillstånd.
Roxy Music – Eh. Ja, just det. Flickvänner under tonåren har onekligen en förödande inverkan på musiksmaken.
Lindeman – Färjekarlen Lindeman?! Tja, vad han gjorde på blandbanden vete gudarna. Men det var fortfarande kul.

Som sagt var – det blev inte särskilt mycket jogging. Dock ett antal återblickar på svunna år.

KSMB är fortfarande intimt förknippat med när föräldrarna ville ”prata” med sonen i de absolut yngsta tonåren. Varefter de med allvarliga och bekymrade med allvarliga blickar satte sig ner och frågade vad texten EGENTLIGEN handlade om.

”Vilken j-a text” blev det självklara svaret.

”Den med torsken.”

”Vilken j-a torsk???!!!”

”Den med brödrosten. Och tapeterna eller vad det nu är. Vad sjunger de EGENTLIGEN om?”

Föräldrarna syftade självfallet på KSMB:s ”en slemmig torsk i en brödrost”. Som föräldrarna hade fått för sig handlade om någonting helt annat. Typ rökbart. I bästa fall.

Jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Förmodligen med någon svordom. Men vad svarar man egentligen?

”Nej, den handlar faktiskt om en torsk i en brödrost. Och att någon stoppar upp fingret bakom en tapet och känner en kladdig smet. Fullt normalt med en sådan text.”

”Ja, men då så käre tonårsson. Det var ju skönt att höra. Då behöver vi inte vara oroliga. Vill du ha lite saft och en bulle?

Jomenvisst.

Chateau Peybonhomme Les Tours - Cru Bourgeois (2003)

Back in business. Enfin.

Efter Sverigebesök och svensk jul. Med hederlig svensk julmat. För mycket - som alltid. Och svensk tomte. Kvinnlig sådan. Men ändå.

Endast Sverige svensk jul har.

Vänner som man träffade alldeles för lite. Och andra alldeles lagom mycket. Vissa inte alls.

Vilket även det ibland kan vara alldeles tillräckligt.

Besöken i Sverige för alltmer med sig en märklig känsla av kluvenhet. Glädjen över att träffa nära och kära blandas med en allt tydligare känsla av att man kanske inte kommer att återvända.

Såsom det en gång var tänkt.

En kort utflykt i tillvaron. För att smaka på det annorlunda – det som för oss endast skulle förbli en längtan. Kunna ta uttrycket ”vi lever vår dröm” i sin mun. Och njuta av bergen. Vattnet. Maten. Vinet. Människorna. Livet.

Bara för en stund.

Men så blev vi fast. I livet. Såsom vi ville att det skulle levas.

Och framförallt fastnade vi kanske i känslan av att ha gått vidare. Eller i vart fall i en annan riktning. Bort från den obehagliga känslan av att kunna författa sin dagbok både månader och år i förväg.

Vi behöver alla våra egna små drivkrafter i tillvaron. För oss innebar det att börja om. Eller egentligen inte. Snarare påbörja något helt nytt där vi inte har den blekaste aning om vart det bär hän.

För någonstans lär det bära hän. Till. Inte från.

Och vem vet – en dag kanske så långt som till Sverige?

Det då annorlunda. Och kanske även oförutsägbara.