Ett annat tillfälle

Regnet öste ner, stressade som f-n och på väg för att tömma en del av vår gamla lägenhet. Humöret var således inte på topp och den sociala viljan var tämligen begränsad. Bland det sista vi kände för var att träffa tidigare grannar i trappuppgången. Kallprat om ingenting stod inte på någon av våra tio-i-topp-listor.

Delade känslor rådde dock med avseende på grannarna mitt emot - ett nypensionerat par och tveklöst de trevligaste grannar man kan tänka sig. Men pratglada. Och de undrade alltid hur det gick för barnen där borta i utlandet. Men idag kände inte någon av oss för att tillbringa någon längre tid dem hur trevliga de än må vara. Framförallt hade vi inte tid. Flytta, flytta, flytta var vår enda prioritet. Prat om barn och hur vårt nya liv gestaltat sig fick vänta till ett annat tillfälle.

Lägenhetstömningen gick väl. En och annan granne kom förbi och växlade pliktskyldigt några ord innan de rusade vidare. Men inte grannarna mitt emot. Förmodligen bortresta.

När vi väl flyttat klart frågade vi vår lägenhetsinnehavare hur det var med grannarna mitt emot.

"De har flyttat. Eller hon rättare sagt. För han dog knall och fall ute på golfbanan. Och hon fick cancer kort dessförinnan. Tappade allt hår och så. Hon flyttade tydligen tillbaka till sin barndomsstad."

Tysta lämnade vi trappuppgången.

Det hade varit trevligt om de hade kommit ut och pratat med oss. Gärna länge. Och mycket. Gärna i mun på varandra som de alltid gjorde. Och om våra barn som de så ofta tänkte på. Kanske även bjudit på en kaka som de gjorde ibland.

Men det kan vi ju göra vid ett annat tillfälle.