Midsommar. Ett begrepp som inte existerar i Frankrike. Förutom då bland inflyttade svenskar vilka undantagslöst anser att detta är helgen med stort H. Och visst, nypotatis, sill, råg- och tunnbröd, gräslök och inte minst snapsen är väl svensk kultur och tradition om något.

Faktum är att vi inte brydde oss särskilt om midsommar när vi bodde i Sverige men efter flytten söderöver har det blivit en helg som det läggs ner mycket tid och energi på. Vår midsommar, d v s den som sker tillsammans med den lokala svenskklubben, firas dock först på söndag.

Som sagt var är midsommar något som endast i svenska sinnen finns. Vanlig skoldag för barnen och jag hade lovat att vara "biträdande förälder" på Lillebrors skolutflykt.

På förmiddagen var det ponny-ridning på schemat. Bilden vi hade framför oss var att barnen stod på led och sedan en och en fick sitta upp på en häst och ledsagad rida ett varv i hagen. Så var inte fallet. Barnen tilldelades var sin häst i stallet. Därefter fick de rykta hästen varefter barnen helt sonika tog sin häst och vandrade ut i manegen. Väl ute i manegen fick barnen under en dryg kvart lära sig att gå med hästen varefter det bar upp på hästryggen och ytterligare en kvart senare kunde barnen båda starta, bromsa och svänga med sina hästar.

Så även Lillebror som vanligtvis brukar ta ett steg bakåt när han får se hästar på alltför nära avstånd. Och efter väl förrättat värv såväl pussade han som kramade sin häst. Mycket skall man se innan ögonen trillar av.

Vi får väl se om det blir någon fortsättning på ridandet för Lillebrors del. Inte helt omöjligt med tanke på att stallet ligger endast ett par hundra meter från vår bostad.

På eftermiddagen var det skogsvandring som gällde. Jag anlände i sandaler, shorts och t-shirt. En famror till något av barnen kommenterade omgående skovalet.
- Inte så lämpligt med sandaler i skogen.
- Ingen fara. Det är ju bara en vandring med barnen.
- Ok, som Ni vill.
Varefter farmodern tog på sig sina vandringskängor och specialryggsäck. För en barnvandring. Jag skrattade gott inombords.

Drygt tre timmar senare hade en viss ödmjukhet infunnit sig. Skogsvandringen här nere var så långt ifrån Svedala Skog som man kan komma. Bäckvandring, raviner, nedfallna träd och en helt vansinnigt kuperad (läs bergig) terräng där vissa partier bestegs med hjälp av rep gjorde dagen till en milt uttryckt annorlunda upplevelse.

Så medan jag plumsade i vattnen och snubblade på olika stenar i tid och otid skuttade farmodern omkring som en stenget utan att verka vare sig svettig eller berörd.

- Ni bör nog köpa Er ett par bättre skor om Ni skall upp i bergen fler gånger, förklarade farmodern bekymrat efter avslutad vandring.

Själv var jag så anfådd så att jag inte ens orkade kommentera det självklara påståendet.

Kvällen tillbringade barnen i grannskapet medan jag begav sig till årsmöte med en av idrottsklubbarna. Svenska årsmöten brukar som bekant vara väldigt ordnade tillställningar med få deltagare. Den franska versionen bestod av 70 deltagare som högljutt diskuterade allt mellan himmel och jord. Alltid utan att låta föregående talare fick tala till punkt.

Hur det slutade? Tja, sju personer avgick från styrelsen och vi har fortfarande inte en susning om vad som skall ske kommande säsong. Men som en av deltagarna uttryckte det:

- Det var en frisk debatt.